fredag, juni 02, 2006
Något jag hittade
· Är det övergripande målet för Riksbankens verksamhet rätt utformat?
· Är inflationsmålet rätt utformat?
· Har Riksbanken fört en penningpolitik som uppfyllt inflationsmålet 1995–2005?
· Vilka prognos- och analysmetoder använder sig Riksbanken av samt hur ser Riksbankens beslutsprocess ut?
· Hur kommunicerar Riksbanken med omvärlden?
· Har Riksbanken rätt verktyg för att nå inflationsmålet?
· Hur klarar sig Sverige jämfört med andra länder med inflationsmål?
Ovanstående fann jag på Riksbankens hemsida. Jag skulle vilja kommentera det utifrån min Big Mac-tanke.
Det övergripande målet för Riksbankens verksam är korrekt utformat om man endast ser till Riksbankslagens ordalydelse. Riksbanken skall tillhandahålla ett fast penningvärde och befrämja ett stabilt finansiellt system. Så bör det vara.
Inflationsmålet står i konflikt med Riksbankslagen och bör ersättas av ett Big Mac-mål. Det vill säga: Riksbanken fastställer ett riktpris på en Big Mac som exempelvis skulle kunna vara 33,00 kr. Kostar en Big Mac 33,00 kronor eller mer höjs styrräntorna en kvarts procentenhet per sammanträde och kostar en Big Mac mindre än 33,00 kronor sänks de med en kvarts procentenhet per sammanträde. För att tillse att förändringarna i penningpolitiken får snabbt genomslag bör Riksbankens direktion sammanträda varje enskild månad. Ett specialproblem man bör ta ställning till i förväg är frågan vad Riksbanken skall göra för den händelse styrräntan skulle vara 0% och en Big Mac kosta mindre än det angivna riktpriset. Jag tycker mig inte kunna ge något bra svar på den frågan, men jag är böjd att anse att man då bör införa en negativ styrränta.
Skulle det visa sig att en mycket allvarlig konflikt mellan kravet på prisstabilitet och finansiell stabilitet skulle uppstå förbehåller sig Riksbanken möjligheten att justera riktpriset på en Big Mac. Detta skall emellertid endast vara något som övervägs under synnerligen exceptionella förhållanden.
Frågan huruvida Riksbanken bedrivit en bra penningpolitik skall snarare avgöras utifrån svaret på frågan huruvida kronan varit rimligt värderad. Under början av 1999 var kronan rimligt värderad och macflationen - på årsbasis - negativ. Riksbanken har sedan 1999 blåst upp likviditeten och den prisjusterade kronkursen stigit påtagligt. Detta har skadat Sveriges ekonomi.
Genom att använda sig av Big Mac-metoden blir analys- och beslutsmetoden reducerad till ett absolut minimum.
Med Big Mac-modellen behöver Riksbanken ej kommunicera med yttervärlden. Alla vet vad som gäller och alla kan ta reda på hur mycket en Big Mac kostar och vet således om styrräntorna kommer att höjas eller sänkas vid nästa sammanträde. Samtidigt kan det bli nödvändigt att samla in information från ett stort antal restauranger i landet och sedan genom lotten avgöra vilken restaurang som skall avgöra styrränteförändringen.
Jag menar att Sverige har vissa specifika penningpolitiska problem som är relaterade bland annat till att prissättningen på en liten valuta tenderar att vara mindre rationell än prissättningen på en stor valuta. Kronan uppvisar ständiga tendenser att bli övervärderad i förhållande till köpkraftspariteten och detta beror på ett antal olika saker, varav ett just nämndes. Ett annat problem är att Riksbanken på ett alltför sent stadium identifierar inflationära tendenser vilket leder till att räntehöjningarna kommer alldeles för sent. Detta har till följd att den prisjusterade kronkursen stiger till absurda nivåer med industridöd som följd.
Överskottet i bytesbalansen är ett symptom på en övervärderad valuta och inte tvärsom. Också innan kronkollapsen 1992 hade Sverige överskott i bytesbalansen. En övervärderad valuta skapar nämligen depression på den inhemska marknaden med överskott i bytesbalansen som följd.
Det land som har bedrivit den bästa penningpolitiken under senare år är Storbritannien. Där kostar en Big Mac mindre än den kostade 2001 och den prisjusterade växelkursen är låg. Det är dit vi bör sträva: 0% macflation och en låg real kronkurs. En låg real växelkurs skulle generera en kraftigt minskad arbetslöshet.
· Är inflationsmålet rätt utformat?
· Har Riksbanken fört en penningpolitik som uppfyllt inflationsmålet 1995–2005?
· Vilka prognos- och analysmetoder använder sig Riksbanken av samt hur ser Riksbankens beslutsprocess ut?
· Hur kommunicerar Riksbanken med omvärlden?
· Har Riksbanken rätt verktyg för att nå inflationsmålet?
· Hur klarar sig Sverige jämfört med andra länder med inflationsmål?
Ovanstående fann jag på Riksbankens hemsida. Jag skulle vilja kommentera det utifrån min Big Mac-tanke.
Det övergripande målet för Riksbankens verksam är korrekt utformat om man endast ser till Riksbankslagens ordalydelse. Riksbanken skall tillhandahålla ett fast penningvärde och befrämja ett stabilt finansiellt system. Så bör det vara.
Inflationsmålet står i konflikt med Riksbankslagen och bör ersättas av ett Big Mac-mål. Det vill säga: Riksbanken fastställer ett riktpris på en Big Mac som exempelvis skulle kunna vara 33,00 kr. Kostar en Big Mac 33,00 kronor eller mer höjs styrräntorna en kvarts procentenhet per sammanträde och kostar en Big Mac mindre än 33,00 kronor sänks de med en kvarts procentenhet per sammanträde. För att tillse att förändringarna i penningpolitiken får snabbt genomslag bör Riksbankens direktion sammanträda varje enskild månad. Ett specialproblem man bör ta ställning till i förväg är frågan vad Riksbanken skall göra för den händelse styrräntan skulle vara 0% och en Big Mac kosta mindre än det angivna riktpriset. Jag tycker mig inte kunna ge något bra svar på den frågan, men jag är böjd att anse att man då bör införa en negativ styrränta.
Skulle det visa sig att en mycket allvarlig konflikt mellan kravet på prisstabilitet och finansiell stabilitet skulle uppstå förbehåller sig Riksbanken möjligheten att justera riktpriset på en Big Mac. Detta skall emellertid endast vara något som övervägs under synnerligen exceptionella förhållanden.
Frågan huruvida Riksbanken bedrivit en bra penningpolitik skall snarare avgöras utifrån svaret på frågan huruvida kronan varit rimligt värderad. Under början av 1999 var kronan rimligt värderad och macflationen - på årsbasis - negativ. Riksbanken har sedan 1999 blåst upp likviditeten och den prisjusterade kronkursen stigit påtagligt. Detta har skadat Sveriges ekonomi.
Genom att använda sig av Big Mac-metoden blir analys- och beslutsmetoden reducerad till ett absolut minimum.
Med Big Mac-modellen behöver Riksbanken ej kommunicera med yttervärlden. Alla vet vad som gäller och alla kan ta reda på hur mycket en Big Mac kostar och vet således om styrräntorna kommer att höjas eller sänkas vid nästa sammanträde. Samtidigt kan det bli nödvändigt att samla in information från ett stort antal restauranger i landet och sedan genom lotten avgöra vilken restaurang som skall avgöra styrränteförändringen.
Jag menar att Sverige har vissa specifika penningpolitiska problem som är relaterade bland annat till att prissättningen på en liten valuta tenderar att vara mindre rationell än prissättningen på en stor valuta. Kronan uppvisar ständiga tendenser att bli övervärderad i förhållande till köpkraftspariteten och detta beror på ett antal olika saker, varav ett just nämndes. Ett annat problem är att Riksbanken på ett alltför sent stadium identifierar inflationära tendenser vilket leder till att räntehöjningarna kommer alldeles för sent. Detta har till följd att den prisjusterade kronkursen stiger till absurda nivåer med industridöd som följd.
Överskottet i bytesbalansen är ett symptom på en övervärderad valuta och inte tvärsom. Också innan kronkollapsen 1992 hade Sverige överskott i bytesbalansen. En övervärderad valuta skapar nämligen depression på den inhemska marknaden med överskott i bytesbalansen som följd.
Det land som har bedrivit den bästa penningpolitiken under senare år är Storbritannien. Där kostar en Big Mac mindre än den kostade 2001 och den prisjusterade växelkursen är låg. Det är dit vi bör sträva: 0% macflation och en låg real kronkurs. En låg real växelkurs skulle generera en kraftigt minskad arbetslöshet.
