söndag, maj 06, 2007

 

Fraktionell guldmyntfot en gång till

Här följer en fri översättning av en mening som en motståndare till så kallad fraktionell guldmyntfot skrivit.

"Och fordringsägarna har en lagligt skyddad rätt att erhålla full betalning innan aktieägarna kan få så mycket som ett enda öre."

Meningen är ytterst intressant såtillvida att den faktiskt indirekt är ett försvar för fraktionell guldmyntfot. Justerar man meningen aningen beskriver den nämligen exakt vad som gäller i händelse av att en sedelutgivande bank med fraktionell guldreserv går omkull.

Här kommer den justerade meningen.

"Och sedelägarna har en lagligt skyddad rätt att erhålla full betalning i guldmynt innan bankens ägare kan få så mycket som ett enda guldmynt."

Under en fraktionell guldmyntfot är det nämligen så att det enda som är pengar i lagens mening är guldmynt. Samtidigt kommer guldtackor att i praktiken vara likvärdiga med guldmynt och rent av betinga ett högre värde i förhållande till sitt innehåll av rent guld av det skälet att guldmynt inte sällan är tillverkade av en legering mellan koppar och guld och därför ägnar sig mindre väl för smyckestillverkning än tackguld.

Vad är då en sedel?

En sedel är strängt taget inte pengar utan en fordran eller obligation som uppvisar två avgörande karaktärsdrag som skiljer den från fordringar i största allmänhet. Det första karaktärsdraget är att den löper till 0% ränta. Det andra karaktärsdraget är att den är förfallen till betalning. Det kan förekomma enstaka undantag från dessa regler i händelse av att en sedel är försedd med så kallad optionsklausul och optionsklausulen åberopats, men detta förekom knappast i praktiken.

Då frågar sig möjligen vän av ordning hur någon kan vara så dum att han lånar ut pengar till 0% ränta. Svaret är att det kostar att förvara guldmynt och att guldmynt som skulle användas i den allmänna cirkulationen skulle slitas ned, vilket skulle innebära såväl kostnader som andra olägenheter. Vidare ställer sig måhända vän av ordning frågan varför man inte presenterar en förfallen fordran för betalning. Svaret är helt enkelt detsamma som svaret på föregående fråga.

Däremot förutsätter givetvis det föregående att sedelutgivaren är solvent och det förutsätter också att sedelutgivaren har ett väl utbyggt kontorsnät där sedlarna kan presenteras för betalning i antingen tackguld eller myntat guld. En solvent sedelutgivare är en sedelutgivare vars samlade tillgångar i form av guldmynt, tackguld och säkra fordringar klart och tydligt överstiger värdet av samme sedelutgivares skulder. Däremot behöver inte sedelutgivaren ha reserver i fysiskt guld som motsvarar sedelutgivarens samlade skulder. Vore det så skulle ju verksamheten inte vara lönande med mindre än att sedelutgivaren toge ut dryga avgifter av sina kunder.

Man kan också ställa sig frågan om det inte rimligen borde vara så att sedelutgivning utan full täckning i fysiskt guld piskar upp en väldig inflation.

Svaret är att sedelutgivning utan täckning i fysiskt guld är en form av inflation, men att samtidigt de ekonomiska lagarna ställer upp en tydlig gräns för hur omfattande denna kan bli och att det system vi har idag egentligen helt saknar naturlig spärr för hur omfattande inflationen kan bli.

För att förstå denna mekanism måste man först förstå begreppet metallisk inflation och lära sig att skilja detta begrepp från bankinflation. Metallisk inflation betyder helt enkelt att någon hittar en väldig massa lättbrutet guld och att det lättbrutna guldet kommer ut i cirkulation och driver upp prisnivån.

Bankinflation betyder däremot att bankerna emitterar sedlar utan full guldtäckning, vilket får samma resultat som om man helt plötsligt hittat en massa lättbrutet guld. Prisnivån stiger helt enkelt.

Däremot är faktiskt båda de nyss beskrivna formerna av inflation exempel på "bra" inflation. Att hitta en väldig massa lättbrutet guld betyder ju exempelvis att fler människor kan få möjlighet att bära guldsmycken.

Bankinflationen har det goda med sig att i samma takt som den allmänna prisnivån stiger kan detta uttryckas som att priset på guld faller. Resultatet är alltså detsamma som om man helt plötsligt hittat en massa lättbrutet guld. Fler människor får möjlighet att använda guld för andra ändamål än som betalningsmedel. Samtidigt finns en naturlig spärr för hur omfattande denna inflation kan bli.

Den guldbrytande sektorns produktion består ju uteslutande av fysiskt guld och i takt med att den allmänna pris- och lönenivån räknat i guld stiger kommer denna sektors vinster att mer eller mindre raderas ut. Till slut skulle det bli så att inget guld skulle brytas alls med den påföljden att allmänhetens efterfrågan på exempelvis smyckes- och tandguld skulle tömma bankernas guldreserver. En bank helt utan guldreserv är givetvis insolvent av det skälet att den inte kan erlägga betalning i pengar.

Som jag ser det finns det en mycket enkel förklaring till den stora ekonomiska depressionen 1929-1932. Under första världskriget hade nämligen praktiskt taget all världens centralbanker suspenderat guldmyntfoten i syfte att utan guldkonvertibilitetens begränsningar kunna trycka sedlar. Resultatet var inflation.

Under 1920-talet bestämde man sig för att återgå till guldmyntfot och att återge de olika valutorna samma värde i förhållande till guld som de haft innan första världskriget. Detta innebar emellertid att man å det kraftigaste skrev ned priset på guld. Till en början var detta dock inget problem av det skälet att exempelvis Federal Reserve Bank och även Bank of England hade enorma guldreserver. Det är samtidigt väl känt att guldbrytningen under denna tid aldrig kom upp till förkrigsnivån.

Eftersom guldbrytningen inte kom upp till förkrigsnivån, samtidigt som det låga priset på guld stimulerade efterfrågan ledde detta till att centralbankernas guldreserver började krympa. Vid en viss punkt uppträder dessutom panik och all världens banksystem raseras. Vad som hade hänt var helt enkelt att bankinflationen hade nått en sådan omfattning att guldbrytningen blivit alltför olönsam för att stilla efterfrågan på guld. I takt med att de finansiella systemens stabilitet hotas uppträder dessutom en spekulativ efterfrågan på guld av det skälet att det inte längre finns några säkra banker.

För att en fraktionell guldmyntfot skall fungera krävs därför att priset på guld är så högt att efterfrågan på guld stillas. Är priset på guld alltför högt uppträder helt naturligt en smärre inflation som håller på till dess att guldets pris återigen nått en annan och lägre jämviktsnivå. Är däremot priset på guld för lågt uppträder en stillsam deflation som håller på till dess guldet återigen blivit så dyrt att en smärre inflation är påkallad för att sänka priset på guld. 1873-1896 uppträdde en krypande deflation och från 1896 till 1914 uppträdde en krypande inflation. Båda tillstånden är praktiskt taget harmlösa. Under hela perioden 1873 till 1913 ökade nämligen världshandeln närmast explosionsartat och det bör också noteras att en fallande prisnivå givet en konstant aggregerad nominell utgiftsnivå sett till dess följder är helt identisk med en ökande penningmängd!

Däremot innebar återupptagandet av guldmyntfoten till oförändrad guldparitet under 1920-talet att priset på guld blivit så löjligt lågt att en kraftig deflation var påkallad. Dessutom kommer under sådana omständigheter en spekulativ efterfrågan på guld att uppträda, varför priset på guld måste öka till en högre nivå än innan inflationens början. Ett exempel på hur mycket guldets köpkraft minskade från 1913 till 1925 är att priset på ett lösnummer av The Economist steg 41,2%, medan jag tror mig ha läst att priset på en årsprenumeration endast justerades marginellt uppåt under den krypande inflationen 1896 till 1913.

Det är bland annat av det skälet som endast guldmynt bör ges ställning som fullgott lagligt betalningsmedel i ett liberalt samhälle. All sedelutgivning bör vila i privata händer av det skälet att verksamheten visserligen är nyttig upp till en viss gräns, men att ett överskridande av denna gräns kommer att få katastrofala följder. De som ägnar sig åt sedelutgivning bör därför framför allt ha sitt eget ekonomiska välbefinnande i åtanke och staten får under inga omständigheter subventionera en sedelutgivare som hamnat i svårigheter.

Dessutom är det så att om exempelvis en guldsmed begär ut tackguld från sin bank måste denna bank troligen tämligen omgående bättra på sin guldkassa genom att själv presentera fordringar för betalning i fysiskt guld. Dem av vilka banken kräver betalning kan i sin tur bli tvungna att presentera skulder för betalning i fysiskt guld. Därför är det så alla som kräver betalning i fysiskt guld i normalfallet sätter i gång en mycket omfattande kedja av händelser. Om inte dessa uttag motsvaras av insättningar från den guldbrytande sektorn kommer de ovillkorligen att få en deflatorisk inverkan på hela banksystemet.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?