flavianopolis

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet befann sig Sverige, Danmark och Norge i en så kallad myntunion. Egentligen var detta inte mycket att orda om, eftersom alla länder som hade guldmyntfot befann sig i ett slags valutaunion. Med Robert Mundell kan man säga att jordklotet är ett optimalt valutaområde.

Jag skulle här vilja presentera ett förslag kring hur man skulle kunna skapa ett skandinaviskt valutasamarbete idag. Syftet är att åskådliggöra hur det europeiska växelkursamarbetet fungerade innan införandet av euron. Däremot menar jag att växelkurssamarbetet i stort sett tömdes på verkligt innehåll sedan de tillåtna växelkursvariationerna utvidgades 1993. Den verkligt intressanta perioden är perioden 1987-1993. Observera också att mitt förslag inte är identiskt med gamla ERM, utan att det endast har stora likheter med gamla ERM. ERM 2 bygger emellertid på helt andra principer.

Låt mig förklara hur jag tänker mig ett skandinaviskt växelkurssamarbete.

Sverige, Norge och Danmark skulle ena sig om att skapa ett växelkurssamarbete som gick ut på att en norsk, en dansk och en svensk krona skulle vara lika mycket värda. De tre länderna skulle också förpliktiga sig att i obegränsad mängd stödköpa varandras valutor givet att det lands centralbank vars valuta stödköptes vidtog vissa i förväg bestämda åtgärder.

Norge skulle förpliktiga sig att köpa danska och svenska kronor för 98 norska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Norge förpliktiga sig att sälja svenska och danska kronor för en norsk krona per styck så länge den norska valutarserven medgav detta.

Sverige skulle förpliktiga sig att köpa danska och norska kronor för 98 svenska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Sverige förpliktiga sig att sälja norska och danska kronor för en svensk krona per styck så länge den svenska valutareserven medgav detta.

Danmark skulle förpliktiga sig att köpa svenska och norska kronor för 98 öre danska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Danmark förpliktiga sig att sälja svenska och norska kronor för en dansk krona per styck så länge den danska valutareserven medgav detta.

Alla tre länderna skulle dessutom åta sig att inte företa några interventioner i marknaden mellan de tre valutorna förutom dem som de vore skyldiga att vidta.

Dessutom skulle alla de tre deltagande länderna vara skyldiga att höja sina styrräntor 25 punkter per månad så länge inflationstakten i det egna landet översteg 2% i årstakt. På samma sätt vore alla de tre länderna skyldiga att sänka sina styrräntor med 25 punkter per månad så länge inflationstakten i det egna landet understeg 0% i årstakt. Så länge inflationstakten i det egna landet höll sig mellan 0% och 2% vore de skyldiga att inte förändra den egna styrräntan, givet att inte växelkursrörelser uppträtt.

Därutöver, och detta är mycket viktigt, skulle ett land vars valuta handlades under centralpariteten mot någon annan av de deltagande valutorna vara skyldig att höja styrräntorna 75 punkter per månad oavsett inhemsk inflationstakt.

Eventuellt kunde man begränsa interventionerna till att endast avse sedlar och mynt på samma sätt som en valutafond inte bedriver handel med annat än sedlar och mynt, samt att endast vissa banker skulle få bedriva handel med centralbankerna.

Antag vidare att en sådan reform skulle genomföras inom en nära framtid. Detta skulle i så fall innebära att den svenska kronan revalverades kraftigt liksom att den danska devalverades kraftigt. Den norska kronan skulle devalveras gentemot den svenska och revalveras ganska kraftigt gentemot den danska kronan.

Resultatet skulle förmodligen bli att Danmark skulle tvingas köpa på sig norska och svenska kronor i stora mängder samt att Sverige och Norge skulle tvingas höja sina styrräntor kraftigt. Länder som inte klarade av att hålla sina valutor på centralpariteten skulle ju vara skyldiga att höja styrräntorna 75 punkter per månad.

Eventuellt skulle man kunna tänka sig att Danmarks interventioner skulle blåsa upp den danska likviditeten med den påföljden att den danska inflationen skulle börja stiga och att därför Danmark skulle tvingas höja styrräntorna på grund av inhemskt inflationstryck. Observera emellertid här att de danska räntehöjningarna skulle vara mycket måttliga jämfört med dem som Sverige och Norge skulle tvingas genomföra.

Det förhållandet att Sverige och Norge skulle tvingas genomföra räntehöjningar skulle dock kunna medföra att inflationen i Sverige och Norge skulle falla under noll procent med den påföljden att Sverige och Norge endast vore skyldiga att höja styrräntorna 50 punkter per månad.

Med tiden kan man också tänka sig att den inhemska inflationen i Danmark skulle medföra att den danska kronan försvagades i växelkurssamarbetet med den påföljden att Danmark skulle tvingas avyttra valutareserven och rent av höja styrräntorna på grund av att en svensk eller norsk krona skulle bli mera värd än en dansk. En intressant sak värd att observera är att en intervention till stöd för en svag deltagarvaluta skulle medföra att 0,98 enheter stark valuta skulle sättas i omlopp för varje hel enhet svag valuta som drogs ur cirkulationen. Totalt sett skulle alltså penningmängden minska genom stödköpet, även om den skulle skapa inflation i landet som stödköpte svag valuta.

Det riktigt intressanta med den föreslagna modellen är att den mekanism som skulle operera deltagarländerna emellan vore identisk med den som justerade de reala växelkurserna under den internationella guldmyntfotens glansdagar. Den förklarar också varför EMU skapats. EMU skapades därför att D-marken i enlighet med teorien om köpkraftsparitet var undervärderad i växelkurssamarbetet och så länge detta förhållande bestod kunde Bundesbank dämpa kreditexpansionen i hela systemet, vilket störde dem som ville bedriva en så kallad expansiv penningpolitik. I gengäld tvangs Bundesbank understundom, på grund av interventionsplikten, bedriva en mera expansiv politik än man önskade. Ett skäl har förmodligen också varit att Bundesbanks överdrivna fixering vid penningmängden medförde att man från Bundesbanks sida ville ha ett mera "överskådligt" system där man lättare kunde göra beräkningar rörande penningmängdens förändringar. En helt fritt flytande D-mark har Tyskland aldrig velat ha av det skälet att man befarat att en sådan hade stigit okontrollerat i värde, med förödande följder för tysk exportindustri. Observera att den stora skillnaden mellan gamla ERM och det nya EMU är att EMU är helt centraliserat.

Jag är helt säker på att en av de stora poängerna med den internationella guldmyntfoten var att skillnaderna i reala växelkurser länderna emellan var betydligt mindre än de är under flytande växelkurser. En iakttagelse som stöder detta antagande är att Nederländerna och Tyskland hade och fortfarande har identisk prisnivå och att den nederländska gulden var helt oberörd av spänningarna i ERM.