lördag, juni 02, 2007

 

Monetär nationalism kontra monetär internationalism

De allra flesta EU-motståndare är anhängare av vad som kan kallas monetär nationalism. Monetär nationalism bygger på tanken att varje stat bör ha rätten att själv besluta om den nationella valutans värde. Vanligtvis anser man också att olika länders ekonomiska förutsättningar kräver att olika länders valutors värden ständigt förändras i takt med att dessa köps och säljs på den internationella valutamarknaden.

Ehuru jag i princip håller med om att varje stat skall ha rätten att fritt besluta om valutapolitiskt arrangemang skulle jag vilja peka på att det ovan nämnda synsättet är oförenligt med att vara anhängare av guldmyntfot.

En av guldmyntfotens främsta karaktärsdrag är nämligen monetär internationalism och i detta avseende står tvivelsutan euroanhängarna oss "aurofiler" närmre. Guld heter aurum på latin och eftersom euroanhängarna ofta kallas eurofiler tycker jag att vi som vill ha guldmyntfot kan kalla oss aurofiler. Eurofilerna menar ju att det inte finns något problem i att låta nu 13 staters medborgare avveckla sina betalningar i en och samma valuta. Aurofilerna menar samma sak och ser ett tillstånd där samtliga världens stater upphöjt guld till lagligt betalningsmedel som det optimala.

Jag menar att de som förespråkar ett otal nationella floatvalutor rimligen måste besvara ett antal frågor. Om det är skadligt att flera stater befinner sig i valutaunion måste detta rimligen också betyda att olika regioner borde ha olika valutor. Med tanke på att Skånes ekonomi har väldigt litet med Norrbottens att göra tycker jag att det verkar rimligt att man inför olika regionala valutor. Ett annat argument som framförs är att ett valutaområde ovillkorligen måste ha en gemensam finanspolitik. Detta är ett mycket egendomligt argument av det skälet att det finns ett otal landsting och kommuner i Sverige och alla dessa har från varandra skilda budgetar räknade i en och samma valuta. Borde man inte se till att de olika kommunerna fick skilda valutor? Man kan rent av mena att eftersom praktiskt taget varje individ har en från andra individer skild budget borde varje enskild individ ha sin egen valuta.

Samma sak gäller argumentet att skilda länder kan drabbas av en assymetrisk chock till följd av nya förutsättningar i den internationella ekonomin. Om exempelvis priset på olja rusar i höjden samtidigt som priset på pappersmassa faller kommer dessa händelser att påverka norsk och svensk ekonomi olika. Floatanhängarna menar att det ovan nämnda rimligen borde betyda att den norska kronan borde stiga i värde och den svenska falla i värde. På så sätt tänker man sig att dessa fluktuationer skall "fjädras av" med hjälp av en växelkursrörelse.

Samma sak gäller emellertid olika regioner inom Sverige. Om man tänker sig att Laholms kommun har ett enormt överskott av jordbruksvaror och Kiruna kommun har ett enormt överskott av järnmalm borde man i konsekvensens namn hävda att Kiruna och Laholm borde ha olika valutor eftersom de båda kommunerna ständigt är föremål för assymetriska chocker av det skälet att priset på jordbruksvaror fluktuerar i jämförelse med priset på järnmalm. För man resonemanget till sitt logiska slut måste man också här komma till slutsatsen att individuella valutor är den yttersta konsekvensen. Om Adam får ett nytt jobb med högre lön kanske Adamkronan borde skrivas upp så att inte Adam blir "överhettad". Samma sak gäller Bertil som nyligen blivit arbetslös. Bertil måste absolut devalvera Bertilkronan för att inte drabbas av en långvarig och plågsam depression.

Nu vet jag att floatanhängarna brukar ange en gemensam arbetsmarknad som ett av de rekvisit man menar vara nödvändigt för att anse ett visst område som lämpat för en och samma valuta, men jag menar att inte heller detta argument är hållbart. I viss mening kan man ju säga att hela världen har en gemensam marknad för arbetsresultat, dvs. varor, och precis som att enskilda kan tvingas justera ned sina löneanspråk kan regioner tvingas justera ned sina anspråk för att kunna finna avsättning för sin produktion. Då invänder möjligen floatanhängarna att det är en avgjord skillnad mellan att en region tvingas sänka sina anspråk jämfört med att en individ tvingas göra detta. Av detta skäl, menar floatanhängarna, att arbetskraften måste vara rörlig inom ett valutaområde för att på så sätt valutakursen skall kunna fjädra av fluktuationer i sysselsättningen, medan fluktutionerna inom ett sådant område kan regleras genom prisförändringar i en och samma valuta.

Jag tycker att det sista argumentet är det är svåraste att bemöta, men jag hävdar att olika valutors jämviktspunkt gentemot varandra är den punkt vid vilken de olika valutorna inre köpkraft jämställs. Tänker man sig en situation där ett antal länder hade sinsemellan helt fritt flytande växelkurser - men praktiserade en helt identisk penningpolitik - skulle alltså de olika ländernas valutor sluta att uppvisa växelkursrörelser och detta oavsett skillnader i sysselsättning. Prisnivån skulle också bli identisk i de berörda länderna, men däremot kan man tänka sig att de olika länderna hade olika nivåer i fråga om arbetslöshet.

Floatanhängarna gör nämligen det misstaget att de tror att växelkursrörelser är realekonomiska och inte monetära fenomen. Att bevisa det senaste påståendet med hjälp av empiri är i nuläget omöjligt, men jag är säker på att EMU med tiden kommer att bevisa att påståendet är sant.

Jag är nämligen helt säker på att den alllmänna prisnivån inom EMU-området inom mindre än 30 års tid kommer att uppvisa lika små, eller nästan lika små, variationer som den allmänna prisnivån i Sverige, trots att EMU-området uppvisar enorma variationer i fråga om ekonomisk nivå, kultur och vad som helst. Det samma gäller ju också Sverige. Då kommer det också att visa sig att ett land i någon typ av ekonomisk kris har lika liten anledning att skriva ned värdet på sin valuta som Bengtsfors hade haft anledning att skriva ned värdet på en tänkt Bengtsforskrona den dagen då Lear Seating lade ned produktionen i Bengtsfors. Dessutom kan man fråga sig om EMU-området verkligen har en gemensam arbetsmarknad av det skälet att språkbarriärerna kvarstår. Hur är det förresten med den fyrspråkiga valutaunionen Schweiz?

Att olika länder har olika prisnivå är nämligen huvudsakligen ett rent monetärt fenomen. Givetvis kan man inte utesluta att den lokala prisnivån påverkas aningen av relaekonomiska faktorer. Så tror jag exempelvis att den allmänna prisnivån i ett Norge, som tänks ha varit medlem av en global valutanunion, hade påverkats aningen av att man hittade olja i Norge. De stora oljeinkomsterna hade förmodligen skapat en smärre lokal engångsinflation i Norge. På samma sätt kan man tänka sig att olika typer av ekonomiska chocker hade medfört en smärre sänkning av den lokala prisnivån i en viss region, men dessa variationer hade knappast varit större än de som uppstår i samband med att en viss svensk region eller kommun drabbas av en ekonomisk kris i högre grad än en annan svensk region eller kommun.

EMU kommer, enligt min övertyglese, att med tiden bevisa att argumentet att man behöver olika valutor för att stämma av ekonomiska chocker är imbecillt. Visserligen kan den lokala prisnivån påverkas aningen av så kallade externa chocker, positiva som negativa, men dessa smärre fluktuationer är bagatellartade i jämförelse med de enorma och irrationella avvikelser från köpkraftspariteten som olika floatvalutor uppvisar gentemot varandra. Det lilla man kan vinna genom att dämpa lokala konjunkturvariationer är förmodligen försumbart i jämförelse med vad man kan förlora genom stora och huvudsakligen opåkallde växelkursrörelser.

Jag påstår att avvikelserna i priset på en Big Mac i euroområdet inom trettio års tid kommer att vara lika små - eller nästan lika små - inom EMU-området - som de idag är inom Sverige. Jag påstår också att det kommer att visa sig att EMU-länderna kommer att ha gjort vissa vinster av att ha infört en gemensam valuta och att de problem som kommer att kvarstå beror på inflationspolitik från ECB:s sida samt det faktum att euron, dessvärre, också flyter fritt.

Den optimala lösningen är en remonetisering av guldet. Rent teoretiskt kan man även tänka sig ett globalt EMU styrt av mycket stränga inflationshatare, men detta framstår enligt min övertygelse som en utopistisk, löjlig och orealistisk lösning. ECB bedriver inflationspolitik och givetvis skulle Global Central Bank också göra det. Dessutom vore andelen tyskar i GCB:s direktion givetvis mindre än i ECB:s direktion med de katastrofala följder detta skulle få.

Nedan kan ni läsa om ett exempel på hur förekomsten av olika valutor försvårar den mänskliga samfärdseln. Jag hoppas ha kunnat förklara varför jag tror att de som vill ha ett otal valutor å det kraftigaste överskattar de minimala vinster som är förenade med detta och att de å det kraftigaste underskattar de störningar som beror på förekomsten av ett flertal valutor.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=656732

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?