fredag, september 07, 2007
Mac-roekonomi och finansiell stabilitet
Så här säger en ledamot av tidningen Dagens Industris fiktiva riksbanksdirektion.
"Givet finanskrisen. Skulle den ebba ut kan jag tänka mig mycket snabbare höjningar."
Jag menar att dessa ord döljer ett icke obetydligt analysfel. Analysfelet består i att det ännu inte finns några tecken alls på deflation i Sverige. Hade det däremot funnits tecken på en godartad deflation, hade det måhända funnits skäl att bedriva en expansiv penningpolitik i syfte att undvika att den godaratade deflationen skulle övergå i elakartad deflation.
Att bedriva expansiv penningpolitik i en situation utan att de villkor som skall vara uppfyllda för att en expansiv penningpolitik skall anses påkallad är ytterst destruktivt. Övergöder man marknaden med likviditet uppstår nämligen en risk för att prisstegringarna inte bara skall "äta upp" kreditexpansionen, utan att prisstegringarna blir större än kreditexpansionen med den påföljden att den faktiska deflaterade penningmängden krymper. Skulle man försöka göra en beräkning av penningmängden i Zimbabwe och jämföra denna med motsvarande beräkning några år tidigare, skulle man förmodligen kunna fastställa att prisstegringarna helt "slukat" ökningen av "penningmängden" med det resultatet att dagens "penningmängd" så räknat är mindre än den var för några år sedan och detta samtidigt som den nominella penningmängden snarast exploderat.
Samtidigt vill jag här lägga in det förbehållet att jag anser att begreppet penningmängd är ytterst svårdefinierat. Jag menar att den bästa beräkning man kan göra om man vill beräkna "penningmängdens" omfattning är att summera det nominella antalet monetära enheter som bytt ägare under en viss tidsperiod och till monetära enheter räkna sedlar, mynt och banköverföringar. Detta skulle ge en åtminstone en ungefärlig bild av "penningmängden". Man brukar ta hänsyn till omloppshastigheten, men enligt min mening är detta meningslöst av det enkla skälet att "pengar" som inte byter ägare i praktiken inte är några "pengar". Dessutom är begreppet pengar svårt att definiera.
Som jag ser det är det så att den rätta diagnosen på Sveriges monetära ekonomi är måttfull inflation och att det bästa man kan göra för att öka tillväxttakten i den reella penningmängden är att höja styrräntorna i syfte att dämpa kommande prishöjningar. En stor och växande reell penningmängd är nämligen det bästa bidraget till finansiell stabilitet.
Därför noterar jag också nöjt att Riksbanken igår höjt styrräntorna, trots att det råder finansiell oro i USA. Riksbanken har alltså helt korrekt diagnosticerat Sveriges monetära ekonomi och fastställt diagnosen inflation och ordinerat medicinen räntehöjning. Genom detta steg har Riksbanken faktiskt också bidragit till den finansiella stabiliteten, eftersom nu risken för att prishöjningar skall förta den expansiva effekten av kreditexpansionen blivit mindre.
Enligt den mac-roekonomiska handlingsregeln borde visserligen styrräntorna ha höjts med 75 punkter, men med tanke på att situationer av finansiell oro i kombination med inflation är en en situation där man i normalfallet försöker bedriva en mera inflatorisk penningpolitik, får man vara nöjd. Detta är ungefär lika dumt som att ordinera en rökare med rökhosta fler cigarretter. Penningpolitiken har nu nämligen blivit något mindre inflatorisk än den hitintills varit. Riksbanken har alltså ordinerat patienten färre cigarretter, även om jag tycker att Riksbanken borde ha ordinerat rökstopp.
Om Riksbanken under hösten går vidare och höjer vid de två återstående tillfällena, tror jag rent av att en del av McDonald's franchisetagare i januari månad 2008 kan komma att bli föranledda att ta tillbaka den prishöjning som genomfördes under juli månad innevarande år. Januari månad är nämligen en månad då prissänkningar gärna genomförs av det skälet att folk i januari månad ofta har ont om pengar på grund av julfirandet.
Jag noterar emellertid med stor förstämning att Riksbanken beslutat att under kommande år endast genomföra sex penningpolitiska möten. Riksbanken bör snabbt och resolut reagera på förändringar och för att kunna göra detta, utan att behöva justera styrräntorna alltför dramatiskt vid varje enskilt tillfälle, borde Riksbanken avhålla ett penningpolitiskt möte per månad.
"Givet finanskrisen. Skulle den ebba ut kan jag tänka mig mycket snabbare höjningar."
Jag menar att dessa ord döljer ett icke obetydligt analysfel. Analysfelet består i att det ännu inte finns några tecken alls på deflation i Sverige. Hade det däremot funnits tecken på en godartad deflation, hade det måhända funnits skäl att bedriva en expansiv penningpolitik i syfte att undvika att den godaratade deflationen skulle övergå i elakartad deflation.
Att bedriva expansiv penningpolitik i en situation utan att de villkor som skall vara uppfyllda för att en expansiv penningpolitik skall anses påkallad är ytterst destruktivt. Övergöder man marknaden med likviditet uppstår nämligen en risk för att prisstegringarna inte bara skall "äta upp" kreditexpansionen, utan att prisstegringarna blir större än kreditexpansionen med den påföljden att den faktiska deflaterade penningmängden krymper. Skulle man försöka göra en beräkning av penningmängden i Zimbabwe och jämföra denna med motsvarande beräkning några år tidigare, skulle man förmodligen kunna fastställa att prisstegringarna helt "slukat" ökningen av "penningmängden" med det resultatet att dagens "penningmängd" så räknat är mindre än den var för några år sedan och detta samtidigt som den nominella penningmängden snarast exploderat.
Samtidigt vill jag här lägga in det förbehållet att jag anser att begreppet penningmängd är ytterst svårdefinierat. Jag menar att den bästa beräkning man kan göra om man vill beräkna "penningmängdens" omfattning är att summera det nominella antalet monetära enheter som bytt ägare under en viss tidsperiod och till monetära enheter räkna sedlar, mynt och banköverföringar. Detta skulle ge en åtminstone en ungefärlig bild av "penningmängden". Man brukar ta hänsyn till omloppshastigheten, men enligt min mening är detta meningslöst av det enkla skälet att "pengar" som inte byter ägare i praktiken inte är några "pengar". Dessutom är begreppet pengar svårt att definiera.
Som jag ser det är det så att den rätta diagnosen på Sveriges monetära ekonomi är måttfull inflation och att det bästa man kan göra för att öka tillväxttakten i den reella penningmängden är att höja styrräntorna i syfte att dämpa kommande prishöjningar. En stor och växande reell penningmängd är nämligen det bästa bidraget till finansiell stabilitet.
Därför noterar jag också nöjt att Riksbanken igår höjt styrräntorna, trots att det råder finansiell oro i USA. Riksbanken har alltså helt korrekt diagnosticerat Sveriges monetära ekonomi och fastställt diagnosen inflation och ordinerat medicinen räntehöjning. Genom detta steg har Riksbanken faktiskt också bidragit till den finansiella stabiliteten, eftersom nu risken för att prishöjningar skall förta den expansiva effekten av kreditexpansionen blivit mindre.
Enligt den mac-roekonomiska handlingsregeln borde visserligen styrräntorna ha höjts med 75 punkter, men med tanke på att situationer av finansiell oro i kombination med inflation är en en situation där man i normalfallet försöker bedriva en mera inflatorisk penningpolitik, får man vara nöjd. Detta är ungefär lika dumt som att ordinera en rökare med rökhosta fler cigarretter. Penningpolitiken har nu nämligen blivit något mindre inflatorisk än den hitintills varit. Riksbanken har alltså ordinerat patienten färre cigarretter, även om jag tycker att Riksbanken borde ha ordinerat rökstopp.
Om Riksbanken under hösten går vidare och höjer vid de två återstående tillfällena, tror jag rent av att en del av McDonald's franchisetagare i januari månad 2008 kan komma att bli föranledda att ta tillbaka den prishöjning som genomfördes under juli månad innevarande år. Januari månad är nämligen en månad då prissänkningar gärna genomförs av det skälet att folk i januari månad ofta har ont om pengar på grund av julfirandet.
Jag noterar emellertid med stor förstämning att Riksbanken beslutat att under kommande år endast genomföra sex penningpolitiska möten. Riksbanken bör snabbt och resolut reagera på förändringar och för att kunna göra detta, utan att behöva justera styrräntorna alltför dramatiskt vid varje enskilt tillfälle, borde Riksbanken avhålla ett penningpolitiskt möte per månad.
