flavianopolis

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,10
USA: $3,41 (Observera att denna uppgift inte uppdaterats sedan juli månad.)
Finland: €3,75
Danmark: 29,75 dkr.
Sverige: 33,- kr./35,- kr.
Norge: 39,- nkr.

Valutakurser:

£1=13,33 kr.
€1=9,27 kr.
$1=6,38 kr.
1 dkr.=1,24 kr.
1 nkr.=1,18 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 26,53 kr.
Tyskland: 28,74 kr.
USA: 21,76 kr.
Finland: 34,76 kr.
Danmark: 36,89 kr.
Norge: 46,02 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 78,0%
Tyskland: 84,5%
USA: 64,0%
Finland: 102,2%
Danmark: 108,5%
Norge: 135,4%

Sedan föregående månad har danska kronan och euron stärkts i reala termer gentemot den svenska kronan. US-dollarn har försvagats aningen gentemot svenska kronan, men framför allt har den norska kronan deprecierat påtagligt i reala termer gentemot den svenska kronan och alla andra valutor i jämförelsen. Det brittiska pundet har förstärkts aningen mot svenska kronan, men försvagats gentemot euron.

Sammanfattningsvis betyder detta att Sverige får konjunkturell draghjälp framför allt från euroområdet. Däremot försvagas den norska kronan och US-dollarn vilket skadar somliga svenska företag.

Jag är tämligen säker på att försvagningen gentemot euron är tillräcklig för att den svenska konjunkturen skall befinna sig i fortsatt toppform. Däremot kommer givetvis dollarkänsliga bolag och företag med stor försäljning i Norge att i någon mån påverkas till det sämre.

Det är också mycket intressant att observera att den svenska styrräntan nu är lika hög som ECB:s och att kronan, trots detta, försvagats gentemot euron. Jag har på denna blogg hävdat att räntedifferenser inte styr växelkurserna, utan att skillnader i räntenivå framför allt är en växelkursprognos. Styrräntan kan givetvis ha vilken nivå som helst, men marknadsräntorna uttrycker framför allt vad man tror om den framtida växelkursutvecklingen. Bedöms en valuta vara stabil och säker, kommer marknadsräntorna i denna valuta att vara låga och vice versa.

Dessutom måste givetvis köpkraftspariteten beaktas. Den norska kronan har försvagats i nominella termer gentemot den svenska och samtidigt har McDonald's i Norge sänkt priserna. Den norska kronan har alltså alldeles nyligen devalverats tämligen påtagligt.

En annan lärdom man kan dra är att det är mycket farligt att bestämma styrräntor utifrån så kallade konjunkturella hänsyn. Under ett flertal år hade Sverige en svag konjunktur och av detta skäl sänkte Riksbanken styrräntorna. De sänkta styrräntorna utlöste i sin tur misstanken att styrräntorna i längden inte kunde hållas på en så låg nivå, med real appreciering av kronan som följd. Den reala apprecieringen försvagade konjunkturen än mer och så vidare.

Jag menar att det helt enkelt är Riksbankens räntehöjningar som skapat den nuvarande konjunkturuppgången. När räntorna höjs, minskar förväntningarna om ytterligare styrräntehöjningar med den påföljden att kronan deprecierar i reala termer med den påföljden att konjunkturen går i taket och den starka konjunkturen föranleder Riksbanken att ytterligare höja styrräntorna med ännu mera brinnande högkonjunktur som följd.

Som jag ser det bör Riksbanken fortsätta höjningarna så länge det inte finns verkliga bevis för att Riksbanken genom räntehöjningar framkallat alltför starka deflationära tendenser. Så länge en Big Mac kostar lika mycket eller mer än den gjorde för ett år sedan är det helt uppenbart grundlöst att hävda att det finns tecken på begynnande elakartad deflation i Sverige.

Innan Sverige kommit dithän, kan Riksbanken förmodligen genomföra ett stort antal räntehöjningar. Vi kommer förmodligen därför att få se en fortsatt försvagning av kronan och en rent turboladdad konjunktur den närmsta tiden. När väl deflationära tendenser låter sig beläggas menar jag att Riksbanken bör göra "pinan" kort och snabbt sänka styrräntorna så att de snart kan höjas igen. Vi har nämligen kommit i ett läge där räntehöjningar ses som en anledning att frukta lägre styrräntor och vice versa med den påföljden att räntesänkningar kommer att visa sig vara rent gift för konjunkturen, men givetvis manna för den inhemska inflationen. Samtidigt måste Riksbanken bedriva en aktivt inflationär politik i situationer där en finansiell kontraktion hotar.

Allt detta visar att ekonomin kan växa snabbt samtidigt med fallande eller stabila priser och att konjunkturerna kan vara svaga samtidigt som priserna stiger. Vi kan inom en alltför avlägsen framtid kanske komma att leva i den bästa av världar där såväl inflation som arbetslöshet rör sig mot noll.