torsdag, december 06, 2007
Fraktionell guldmyntfot ytterligare en gång
Som kanske någon läsare av denna blogg erinrar sig har jag debatterat frågan om så kallad Fractional Reserve Banking vid ett flertal tillfällen. Enligt min bestämda uppfattning är det fullkomligt befängt att kräva att en sedelutgivande bank skall hålla fullständiga guldreserver bakom den sedelmängd banken satt i omlopp, medan andra hävdar att sedelutgivning utan fullständiga reserver är bedrägeri.
Häromdagen läste jag ett debattinlägg på en annan blogg där min store vedersakare Per-Olof Samuelsson diskuterade en helt annan fråga, men fick anledning att gå in på skillnaden mellan obligationer och pengar.
Jag menar i likhet med Per-Olof Samuelsson att det finns en viktig distinktion mellan obligationer och pengar och menar att, under en fraktionell guldmyntfot, distinktionen mellan sedlar och guldmynt i princip är identisk med skillnaden mellan obligationer och kontanter i det system vi känner.
Ordet obligation är nämligen en synonom till ordet förpliktelse.
Inte sällan kan en obligation vara utformad så att emittenten eller gäldenären utställt ett löfte att ett visst framtida datum utbetala en viss summa pengar samt därutöver ränta. Finns det någon absolut garanti för att emittenten skall kunna fullgöra sitt löfte? Svaret är förstås nej, eftersom låntagaren kan komma att göra dåliga affärer och förlora pengar. Å andra sidan tar långivaren, även kallad borgenären, medvetet en risk i syfte att kunna tjäna ränta på sina pengar. Kan inte emittenten betala på förfallodatum, får borgenären stämma honom och förhoppningsvis kan han då få tillbaka åtminstone huvuddelen av de pengar han lånat ut till obligationsemittenten.
En banksedel är under en fraktionell guldmyntfot egentligen ingenting annat än en obligation som löper till 0% ränta och förfallit till betalning i samma ögonblick som den emitterats. I praktiken betyder detta att banksedelns ägare själv avgör när det faktiska förfallodatumet skall inträffa. Om någon har ett guldmynt är det nämligen dyrt att förvara guldmyntet säkert och att använda det i den allmänna rörelsen är förenat med ett otal problem, däribland att mynt slits och deras vikt minskar. Dessa kostnader kan liknas vid att guldmynt avkastar en negativ räntesats.
Om någon därför erbjuder sig att betala 0% ränta på ett guldmynt och utställer löftet att göra sitt yttersta för återbetala lånet så snart långivaren vill säga upp lånet, är det på intet sätt uteslutet att denna person kan bli framgångsrik. Det är heller inte uteslutet att sådana betalningsförpliktelser kan komma att cirkulera istället för guldmynt.
Man kan också tänka sig att någon emitterar sådana löften att utbetala guldmynt utan att verkligen låna in några guldmynt. När man kommit så långt har man en mogen guldmyntfot där papper kommit att helt tränga ut guld i alla transaktioner där endast guldets bytbarhet efterfrågas. Sverige hade under slutet av 1800-talet ett penningsystem, som fungerade just så och det fungerade utmärkt.
Häromdagen läste jag ett debattinlägg på en annan blogg där min store vedersakare Per-Olof Samuelsson diskuterade en helt annan fråga, men fick anledning att gå in på skillnaden mellan obligationer och pengar.
Jag menar i likhet med Per-Olof Samuelsson att det finns en viktig distinktion mellan obligationer och pengar och menar att, under en fraktionell guldmyntfot, distinktionen mellan sedlar och guldmynt i princip är identisk med skillnaden mellan obligationer och kontanter i det system vi känner.
Ordet obligation är nämligen en synonom till ordet förpliktelse.
Inte sällan kan en obligation vara utformad så att emittenten eller gäldenären utställt ett löfte att ett visst framtida datum utbetala en viss summa pengar samt därutöver ränta. Finns det någon absolut garanti för att emittenten skall kunna fullgöra sitt löfte? Svaret är förstås nej, eftersom låntagaren kan komma att göra dåliga affärer och förlora pengar. Å andra sidan tar långivaren, även kallad borgenären, medvetet en risk i syfte att kunna tjäna ränta på sina pengar. Kan inte emittenten betala på förfallodatum, får borgenären stämma honom och förhoppningsvis kan han då få tillbaka åtminstone huvuddelen av de pengar han lånat ut till obligationsemittenten.
En banksedel är under en fraktionell guldmyntfot egentligen ingenting annat än en obligation som löper till 0% ränta och förfallit till betalning i samma ögonblick som den emitterats. I praktiken betyder detta att banksedelns ägare själv avgör när det faktiska förfallodatumet skall inträffa. Om någon har ett guldmynt är det nämligen dyrt att förvara guldmyntet säkert och att använda det i den allmänna rörelsen är förenat med ett otal problem, däribland att mynt slits och deras vikt minskar. Dessa kostnader kan liknas vid att guldmynt avkastar en negativ räntesats.
Om någon därför erbjuder sig att betala 0% ränta på ett guldmynt och utställer löftet att göra sitt yttersta för återbetala lånet så snart långivaren vill säga upp lånet, är det på intet sätt uteslutet att denna person kan bli framgångsrik. Det är heller inte uteslutet att sådana betalningsförpliktelser kan komma att cirkulera istället för guldmynt.
Man kan också tänka sig att någon emitterar sådana löften att utbetala guldmynt utan att verkligen låna in några guldmynt. När man kommit så långt har man en mogen guldmyntfot där papper kommit att helt tränga ut guld i alla transaktioner där endast guldets bytbarhet efterfrågas. Sverige hade under slutet av 1800-talet ett penningsystem, som fungerade just så och det fungerade utmärkt.
