tisdag, april 12, 2005
Riksbanken och sysselsättningen
Jag läste just att en av medlem av Riksbankens direktion, Kristina Persson, krävde att riksdagen skulle vidta åtgärder mot arbetslösheten.
Detta får ses som ett svar från Riksbankens sida på den kritik som riktats mot Riksbanken. Kritiken har gått ut på att Riksbankens alltför strama penningpolitik håller ned sysselsättningen.
Riksbanken har svarat att en lägre styrränta har en väldigt marginell inverkan på sysselsättningen och att räntan är så låg att den inte kan bli så värst mycket lägre.
Japan led under flera år av en ekonomisk kris, som man försökte bota med lägre styrräntor. Det gick så långt att Bank of Japan sänkte sina styrräntor till noll. Trots detta bet sig lågkonjunkturen fast.
Finns det någon rimlig förklaring till detta? Jag menar att det gör det. Problemet är nämligen att en flytande växelkurs tenderar stiga då priserna är stabila eller faller. Dessutom förväntar sig alla att mycket låga styrräntor kommer att höjas så snart inflationen vaknat till liv igen, varför sänkta styrräntor inte nödvändigtvis har någon effekt på växelkursen.
Svaret på dessa problem är ett penningväsende baserat på guld. Om priserna faller i ett land med guldmyntfot innebär detta en real devalvering jämfört med andra länder med guldmyntfot.
Är deflationen världsomspännande stiger guldbrytningen, vilket motverkar den deflationära tendensen. Och vice versa gör inflation guldbrytning mindre lönsam vilket stabiliserar penningvärdet i en inflation.
Men varför fungerade inte denna mekanism under den stora depressionen under slutet av 20-talet och början av 30-talet? Svaret är helt enkelt att alla förväntade sig en upplösning av guldkonvertibiliteten. Därför sjönk inte priserna kraftigt nog för att sätta fart på guldbrytningen, även om denna ökade kraftigt.
Därför bör guldmyntfoten alltid förenas med en icke-monopoliserad sedelutgivning, eftersom en privat bank aldrig kan upplösa guldkonvertibiliteten med mindre än att banken går i konkurs. I så fall hade heller aldrig kreditmängden blåsts upp så problemet hade aldrig uppstått. Och hade problemet trots detta uppstått hade det korrigerats med en snabb och effektiv deflation.
Som en parantes kan nämnas att deflationen 1919 var mycket kraftigare än deflationen 1931.
Så de som hävdar att Riksbanken har medskuld i den höga arbetslösheten har faktiskt rätt. Den höga arbetslösheten beror på att Sverige har en hög real växelkurs i förhållande till omvärlden och att "marknaden" förväntar sig att styrräntorna kommer att höjas snarare än sänkas. Därför stiger priserna långsammare än i t. ex. USA, vilket i sin tur revalverar kronan.
Om kronan istället vore knuten till guldet skulle fallande priser medför en real devalvering och ytterst utöva en stimulerande effekt på guldbrytningen.
Skulle ett medlemskap i EMU kunna lösa detta problem? Svaret är att det delvis skulle kunna det. Om nämligen priserna faller i ett EMU-land jämfört med ett annnat medför detta en real devalvering i landet med den lägre inflationstakten. Men problemet kvarstår ytterst eftersom hela EMU-blocket flyter gentemot US-dollarn.
Dessutom ser vi nu en en ganska betydande inflationsdivergens inom EMU-blocket. Finland har en inflationstakt på 0% och Grekland en inflationstakt på cirka 3%. När denna divergens ägt bestånd under en längre tid kommer den allmänna prisnivån att vara identisk i hela EMU-området och därefter kommer EMU-systemet att fungera som vilken annan valuta som helst med det enda undantaget att den används i mer än en nation.
Det enda tänkbara sättet att skapa en funktionell penningpolitik förutom att basera den på guld vore i så fall att skapa ett globalt EMU, vars enda stabiliseringsmål vore att upprätthålla ett stabilt guldpris med en felmarginal på någon enstaka procent.
Men å andra sidan vore det busenkelt att likvidera Sveriges Riksbank och betala Riksbankens skulder med tackguld.
Och i så fall skall detta göras på ett sådant sätt att den allmänna prisnivån i Sverige hamnar i paritet med USA. Detta skulle i nuläget innebära en devalvering på cirka 35%.
Detta får ses som ett svar från Riksbankens sida på den kritik som riktats mot Riksbanken. Kritiken har gått ut på att Riksbankens alltför strama penningpolitik håller ned sysselsättningen.
Riksbanken har svarat att en lägre styrränta har en väldigt marginell inverkan på sysselsättningen och att räntan är så låg att den inte kan bli så värst mycket lägre.
Japan led under flera år av en ekonomisk kris, som man försökte bota med lägre styrräntor. Det gick så långt att Bank of Japan sänkte sina styrräntor till noll. Trots detta bet sig lågkonjunkturen fast.
Finns det någon rimlig förklaring till detta? Jag menar att det gör det. Problemet är nämligen att en flytande växelkurs tenderar stiga då priserna är stabila eller faller. Dessutom förväntar sig alla att mycket låga styrräntor kommer att höjas så snart inflationen vaknat till liv igen, varför sänkta styrräntor inte nödvändigtvis har någon effekt på växelkursen.
Svaret på dessa problem är ett penningväsende baserat på guld. Om priserna faller i ett land med guldmyntfot innebär detta en real devalvering jämfört med andra länder med guldmyntfot.
Är deflationen världsomspännande stiger guldbrytningen, vilket motverkar den deflationära tendensen. Och vice versa gör inflation guldbrytning mindre lönsam vilket stabiliserar penningvärdet i en inflation.
Men varför fungerade inte denna mekanism under den stora depressionen under slutet av 20-talet och början av 30-talet? Svaret är helt enkelt att alla förväntade sig en upplösning av guldkonvertibiliteten. Därför sjönk inte priserna kraftigt nog för att sätta fart på guldbrytningen, även om denna ökade kraftigt.
Därför bör guldmyntfoten alltid förenas med en icke-monopoliserad sedelutgivning, eftersom en privat bank aldrig kan upplösa guldkonvertibiliteten med mindre än att banken går i konkurs. I så fall hade heller aldrig kreditmängden blåsts upp så problemet hade aldrig uppstått. Och hade problemet trots detta uppstått hade det korrigerats med en snabb och effektiv deflation.
Som en parantes kan nämnas att deflationen 1919 var mycket kraftigare än deflationen 1931.
Så de som hävdar att Riksbanken har medskuld i den höga arbetslösheten har faktiskt rätt. Den höga arbetslösheten beror på att Sverige har en hög real växelkurs i förhållande till omvärlden och att "marknaden" förväntar sig att styrräntorna kommer att höjas snarare än sänkas. Därför stiger priserna långsammare än i t. ex. USA, vilket i sin tur revalverar kronan.
Om kronan istället vore knuten till guldet skulle fallande priser medför en real devalvering och ytterst utöva en stimulerande effekt på guldbrytningen.
Skulle ett medlemskap i EMU kunna lösa detta problem? Svaret är att det delvis skulle kunna det. Om nämligen priserna faller i ett EMU-land jämfört med ett annnat medför detta en real devalvering i landet med den lägre inflationstakten. Men problemet kvarstår ytterst eftersom hela EMU-blocket flyter gentemot US-dollarn.
Dessutom ser vi nu en en ganska betydande inflationsdivergens inom EMU-blocket. Finland har en inflationstakt på 0% och Grekland en inflationstakt på cirka 3%. När denna divergens ägt bestånd under en längre tid kommer den allmänna prisnivån att vara identisk i hela EMU-området och därefter kommer EMU-systemet att fungera som vilken annan valuta som helst med det enda undantaget att den används i mer än en nation.
Det enda tänkbara sättet att skapa en funktionell penningpolitik förutom att basera den på guld vore i så fall att skapa ett globalt EMU, vars enda stabiliseringsmål vore att upprätthålla ett stabilt guldpris med en felmarginal på någon enstaka procent.
Men å andra sidan vore det busenkelt att likvidera Sveriges Riksbank och betala Riksbankens skulder med tackguld.
Och i så fall skall detta göras på ett sådant sätt att den allmänna prisnivån i Sverige hamnar i paritet med USA. Detta skulle i nuläget innebära en devalvering på cirka 35%.
