flavianopolis

Under senare år har Sveriges Riksbank i likhet med ett stort antal centralbanker lättat på guldreserverna och sålt av guld. Många har kritiserat förfarandet då ju guldet bara blir dyrare och dyrare och tvivelsutan har guld varit en lysande placering under de senaste tio åren.

Gissningsvis kommer utförsäljningen av guld att fortgå och enligt min mening finns inget att säga om detta. Jag tycker att det är bra om det finns ett stort utbud av investeringsguld på marknaden, eftersom investeringsguld är ett ganska bra sätt att skydda sig mot inflation.

Därför vill jag gärna lansera ett förslag angående hur man skulle kunna förfara med den svenska guldreserven om 133 ton. Delar man dessa 133 ton på Sveriges befolkning skulle varje svensk få cirka 15 gram rent guld och jag föreslår att svenska staten skickar hela guldreserven till myntning och därefter skänker bort guldreserven till svenska folket. Varje medborgare, rik eller fattig, får helt enkelt 15 gram guld i form av mynt som tillverkats av guldreserven.

Därefter vore diskussionen om riksbankens mer eller mindre genomtänkta förvaltning av rikets guldreserv avslutad. De som så önskade eller vore därtill nödda och tvungna kunde sälja sitt guld och övriga behålla det. Exakt vilken tyngd och renhetsgrad man borde välja vet jag inte, men jag anser definitivt att mynten inte skall ha någon valör i svenska kronor. Man kan tänka sig att tillverka replikor av våra gamla guldmynt med den skillnaden att de nutida skulle vara prydda med Carl XVI Gustafs porträtt, men inte ha något krontal angivet. Exempelvis skulle varje svensk kunna få en replika av det gamla 20-kronorsmyntet, en av det gamla tiokronorsmyntet och två av det gamla femkronorsmyntet. Detta skulle motsvara drygt 16 gram per svensk.

Jag råder dem av mina läsare som har nettofordringar och är riskskygga att köpa guld. Jag skulle här vilja ge en liten konsumentvägledning och tänkte närmre beröra priset per gram beroende på hur stora tackor man köper.

Jag baserar min konsumentupplysning på Tavex prislista.

1 gram - 373,00 kronor per gram
2½ gram - 326,40 kronor per gram
5 gram - 291,20 kronor per gram
10 gram - 277,20 kronor per gram
20 gram - 265,55 kronor per gram
50 gram - 248,08 kronor per gram
100 gram - 247,14 kronor per gram

Så här ser återköpskurserna ut.

1 gram - 232,00 kronor per gram
2½ gram - 232,40 kronor per gram
5 gram - 232,40 kronor per gram
10 gram - 232,40 kronor per gram
20 gram - 232,40 kronor per gram
50 gram - 233,58 kronor per gram
100 gram - 232,88 kronor per gram

Så här höga är återköpskurserna i förhållande till försäljningspriserna.

1 gram - 62,2 %
2½ gram - 71,2 %
5 gram - 79,8 %
10 gram - 83,8 %
20 gram - 87,5 %
50 gram - 94,2 %
100 gram - 94,2 %

Eftersom rimligen återköpskursen borde vara högre ju större mängder det är fråga om tolkar jag den förhållandevis höga återköpskursen för 50 grams tackor så att för tillfället stor efterfrågan råder på just denna storlek.

I övrigt tror jag att man kan säga att försäljningspriset per gram är så lågt från och med tackor med en vikt om 50 gram att dessa kan köpas utan nämnvärd risk för förlust ens i inflationsjusterade kronor givet att man köper dem på två års sikt.

Måhända säger guldmarknaden väldigt mycket om en viss valutas grad av sundhet. Ju sjukare en valuta är desto mindre riskfyllt är det att köpa guld och ju mindre tackor kan man köpa utan att riskera försluster räknat i inflationsvalutan. Att köpa aldrig så små guldtackor och betala med zimbabwe-dollar under den där tidigare pågående inflationen torde ju inte ha varit förenat med någon risk att förlora så mycket som en enda zimbabwe-dollar. Ett säkert tecken på en hyperinflation lär vara att det blir omöjligt att köpa guld om man vill betala med den valuta som håller på att upplösas och i Zimbabwe säljer sedan länge ingen guld mot zimabwedollar. Oavsett hur många triljarders triljoner man bjuder finns ingen som vill sälja så mycket som ett enda gram guld.

Ganska intressant är att det från dem som handlar med investeringsguld sägs att de enda privatpersoner som säljer guld är de som anser sig därtill nödda och tvungna. Övriga behåller sitt guld då de insett att guldets köpkraft är mycket stabil. Alltså ser vi redan idag en lätt touch av Zimbabwe.

Ta gärna en titt på den sida från vilken jag utgått. Sidan har följande adress.

http://tavex.se/index.php?main=127&productID=8

Den 23 mars 2009 kostade ett kilogram guld 243.542,- kronor. Idag kostar ett kilogram guld 235.042,- kronor. Samtidigt har priset på en Big Mac här i Vårgårda under samma tid stigit från 39,- kronor till idag 41,- kronor. Man kan uttrycka detta som att priset på ett kilogram guld fallit från 6.244 Big Macs till 5.733 Big Macs, eller cirka 8,2 %. Jag är helt övertygad om att priset på guld i långa loppet kommer att stiga minst lika mycket som priset på snabbmat och tolkar därför det fallande guldpriset i termer av Big Macs som en köpsignal.

Vidare konstaterar jag följande. I början av 1999 kostade en svensk Big Mac 24,- kronor och en tysk dito 4,99 d-mark. D-markens kurs uppgick då till 4,81 kronor per d-mark och jämställde alltså det svenska och det tyska priset. Vid den tiden hade Sverige absolut inga problem med inhemsk inflation, vilken ståndpunkt jag motiverar med att en Big Mac 1997 kostade 26,- kronor, vilket skall jämföras med att en Big Mac för två år sedan kostade 35,- kronor här i Vårgårda. 1999 understeg alltså priset det för två år tidigare rådande med 7,7%, medan det idag rådande är 17,1 % högre än det som rådde för två år sedan.

Jag menar att denna skillnad förklarar varför kronan vid 1999 års början var rimligt värderad i jämförelse med d-marken. 1999 fanns det inga skäl att förvänta sig en skärpning av den svenska penningpolitiken och av det skälet uppstod ingen spekulativ efterfrågan på kronor. Idag finns däremot mycket starka skäl att förvänta sig en skärpning av penningpolitiken. Priset på en Big Mac har ju under de två senaste åren stigit med 17,1 %, riksbankens styrränta uppgår till 0,25 % och riksbanken har påannonserat att man skall köpa upp stora mängder skuldförbindelser.

Detta är givetvis fullständigt ohållbart och kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att tvinga riksbanken att välja mellan att låta inflationen skena och att genomföra kraftig höjningar av styrräntorna. Höjda styrräntor kan i sin tur framkalla en våg av insolvenser och det enda som kan hålla svensk ekonomi under armarna under den kris som med all säkerhet kommer att infinna sig under de närmaste fem åren är en radikalt lägre kronkurs. Euron måste stiga åtminstone till sin köpkraftsparitet och eftersom en tysk Big Mac för tillfället kostar €3,19 uppgår den kurs som skulle jämställa det svenska och det tyska priset för tillfället till 12,54 kronor per euro.

Med tanke på att den europeiska centralbanken för en nästan lika stollig penningpolitik som Sveriges Riksbank anser jag dock inte att den kloke köper euro. Istället köper den kloke guld och låser in i sitt bankfack. Guldpriset har under våren varit uppe i regionen 280.000,- kronor per kilogram och med tanke på vad jag just anfört kommer guldpriset med all säkerhet inom de närmsta två åren att åtminstone en gång till ha nått åtminstone 270.000,- kronor per kilogram.

Det är visserligen uppenbart att den nu förda och firade penningpolitiken skadar Sveriges ekonomi å det grövsta, men på grund av de allmänt förhärskande inflationistiska doktrinerna finns inget att göra åt detta. Man kommer att fortsätta med att lösa upp den svenska kronan i tomma intet och i takt med att detta sker kommer de delar av svenska folket som har nettofordringar att köpa guld. I ett senare skede kommer guldet att återta sin naturliga roll som slutgiltigt betalningsmedel för skulder. Att Sveriges ekonomi kommer att gå på knäna under de närmaste tio åren till följd av detta är måhända ett pris värt att betala.

Vi har inte råd att hålla oss med en centralbank och ju sämre den sköts desto snabbare blir den irrelevant. Därför är det rent av bra att Sveriges Riksbank missköts grundligt. Guldet har nämligen kapaciteten att göra den helt överflödig.

Om ni inte redan kände till det är det så att det i Sverige idag förekommer en mycket livlig handel med så kallat investeringsguld. Investeringsguld är guldföremål med en renhetsgrad på 900/1.000 eller högre och köps inte av privatpersoner av något annat skäl än att man allmänt tror att sådana bara kommer att bli dyrare och dyrare räknat i svenska kronor.

Denna handel bevisar alltså att förtroendet för det framtida penningvärdet är i sviktande och skulle riksbanken sköta de uppgifter som riksbankslagen ålägger riksbanken skulle med stor sannolikhet en följd av detta bli att marknaden för investeringsguld skulle bryta samman. Att denna marknad istället växer är alltså ett sjukdomssymptom.

Man kan mena att privatpersoners köp av investeringsguld är samhällsekonomiskt slöseri då ju efterfrågan på guld är rent spekulativ, men å andra sidan medför ett högre guldpris att de banker som finansierar guldbrytning kan emittera mera skuldebrev med nominellt värde i guld, vilket dämpar prisökningen och stimulerar guldbrytningen. Å andra sidan är det en berättigad fråga om det finns någon anledning att bryta guld som inte köps av någon annan anledning än att ligga i valv, men guldet skulle inte ligga i valv om det inte vore därför att det funnes en efterfrågan från smyckesindustrin vilken ytterst sett är den efterfrågan som håller upp guldpriset. Således kommer förr eller senare allt guld som bryts att bli till smycken eller komma till annan verklig nytta.

Däremot är det utan tvekan så att hamstring av guld är den bästa indikatorn på befolkningens förtroende för det finansiella systemet. Är detta förtroende högt hamstras litet eller inget guld och vice versa. Detta samband föreligger faktiskt till och med under en guldmyntfot, eftersom ett mycket stabilt banksystem byggt på guldkonvertibilitet medför att befolkningen uppfattar bankernas skuldförbindelser som likvärdiga med fysiskt guld. As good as gold är det engelska uttrycket.

Min gissning är att folk kommer att köpa mer och mer investeringsguld och att marknaden för skuldförbindelser med nominellt värde i guld kommer att expandera. Med tiden kommer troligen de banker som lånar in och ut guld att börja erbjuda privatpersoner med allt mindre förmögenheter konton med nominellt värde i guld till vilka dessutom bankkort kommer att vara kopplade. Redan idag kan man öppna ett guldkonto med en så liten insats som £ 5.000,-.

Så här säger Frankrikes president Nicholas Sarkozy.

"För sin del anser Frankrike att Turkiet bör erbjudas ett särskilt partnerskap, ett närmare samarbete med Europeiska unionen, men inte ett medlemskap."

Jag ber att få helt instämma. Vårt västra grannland Norge har ett mycket långtgående samarbete med Norge och, vilket väl knappast torde ha undgått någon, har vi ett enormt utbyte med Norge, trots att Norge inte tillhör unionen.

Jag tycker att man borde ge Turkiet samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till oss som Norge. I så fall kommer Turkiet och den europeiska unionen att kunna smälta samman utan att Turkiet ges något inflytande över EU:s institutioner, vilket minst av allt skulle gynna de intressen som Sverige försöker framhäva inom EU. Vill Turkiet närma sig det monetära samarbetet kan Turkiet göra som Montenegro och ensidigt upphöja euron till officiell valuta.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3155113.svd

Jag konstaterar att priset på en Big Mac sedan oktober 1973 har stigit från 4,75 kronor till idag 40,- kronor och att priset under de senaste tio åren stigit från 24,- kronor till idag 40,- kronor. Macflationen rullade på fint under hela 70- och 80-talen för att ta paus under 90-talet och åter sätta fart under det senaste årtiondet.

Jag konstaterar vidare att riksbanken inte tycks se något problem i detta utan tvärsom gärna tycks se ytterligare utspädning av penningvärdet som den mirakelkur som skall förvandla stenar till bröd. Hur skall man annars tolka dagens beslut?

Vad riksbanken måhända förbiser är att vi idag till skillnad från tidigare har en helt fri guldmarknad och att den enda faktiska begränsningen, det vill säga reavinstskatten, är enkel att komma förbi om man handlar med fysiskt guld. Visst är det förenat med stora transaktionskostnader att handla med små mängder fysiskt guld, men jag tror inte att dessa är så stora att den som ser guldköpen på några års sikt har någon större anledning att befara att han inte får igen vad han gett och dessutom ett påslag för macflationen. Det är sant att man här måste väga inköpskostnaden mot det förväntade framtida försäljningspriset, men har man litet tålamod får man nog tillbaka sina pengar plus ett påslag för macflationen.

Jag betvivlar nämligen starkt att priset på guld sett över en längre tidsperiod kan stiga långsammare än priset på en Big Mac. Jag är dock osäker på i hur hög grad bankräntan kompenserar för macflationen, men idag gör den helt säkert inte det. Och jag upprepar att den som vill köpa fysiskt guld bör ta en noggrann titt på transaktionskostnaderna. Köper man en guldtacka med en vikt om 100 gram och säljer omdelbart tillbaka den har man förlorat 5,8% räknat i kronor.

Det skall bli intressant att få se hur omfattande marknaden för fysiskt guld kommer att vara om 10 år, men inget tvivel råder om att riksbankens vansinnespolitik kommer att öka intresset för guld. Dessutom kan det tänkas att i takt med att befolkningens innehav växer så kommer en privat andrahandsmarknad att växa fram med den följden att skillnaden mellan köp- och säljkurser kommer att minska.

I Dagens Nyheter står idag att läsa att riksbankschefen ej närvarade vid gårdagens penningpolitiska möte. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/stefan-ingves-rostade-inte-om-rantan-1.903008

Jag har en liten konspirationsteori. I själva verket var riksbankschefen vid utmärkt hälsa, men av det skälet att riksbanken eftersträvar att skapa osäkerhet angående nästkommande penningpolitiska beslut var det inte ändamålsenligt att låta riksbankschefen närvara. Låt mig beskriva hur jag föreställer mig logiken bakom riksbankens fulspel.

När protokollet offentliggörs om några veckor kommer det enligt min övertygelse att visa sig att två av tre ledamöter hade velat se en sänkning av styrräntorna till 0 %. Dock kommer det enligt min övertygelse att visa sig att detta förslag röstades ned med röstsiffrorna tre mot två.

Hade riksbankschefen varit närvarande så hade vilket av de två mot varandra stående förslagen som helst kunnat vinna. Hade förslaget att sänka styrräntorna till noll fått riksbankschefens stöd hade resultatet av omröstningen blivit tre mot tre men i de fall det råder jämvikt mellan förslagen har riksbankschefen utslagsröst och således hade det blivit en sänkning till noll istället för en sänkning till 0,25 %.

Riksbanksdirektionen vill helt enkelt hålla öppet för ytterligare en sänkning och i syfte att nästkommande beslut inte skall förlora sitt överraskningsmoment fick riksbankschefen lov att känna efter litet extra noga om han inte kände sig aningen krasslig och kanske behövde "vila ut". Så snart protokollet offentliggörs kommer ju alla påstådda experter tro sig veta att det råder oenighet i direktionen och att det således hänger på riksbankschefens utslagsröst huruvida duvorna eller hökarna skall få övervikt vid nästa penningpolitiska möte.

Endast riksbankschefen har utslagsröst och därför låter sig det beskrivna osäkerhetsmomentet endast framkallas genom riksbankschefens frånvaro. Riksbanken eftersträvar just detta osäkerhetsmoment.

Priset på en Big Mac i några olika länder:



Storbritannien: £2,19

Tyskland: €3,19

USA: $3,54

Irland: €3,90

Finland: €3,95

Danmark: 29,50 dkr.

Sverige: 39,- kr./41,- kr.

Norge: 40,- nkr.



Växlingskurser:



£1= 12,55 kr.

€1= 10,77 kr.

$1= 7,62 kr.

1 dkr.= 1,44 kr.

1 nkr.= 1,19 kr.



Utländska priser i svenska kronor:



Storbritannien: 27,48 kr.

Tyskland: 34,36 kr.

USA: 26,97 kr.

Irland: 42,- kr.

Finland: 42,54 kr.

Danmark: 42,48 kr.

Norge: 47,60 kr.



Utländska priser i procent av de svenska:



Storbritannien: 68,7 %

Tyskland: 85,9 %

USA: 67,4 %

Irland: 105,0 %

Finland: 106,4 %

Danmark: 106,2 %

Norge: 119,0 %



Macflationen i de nämnda länderna:



Storbritannien: +10,5 %

Tyskland: +/- 0,0%

USA: +3,8 %

Irland: +2,6 %

Finland: +/- 0,0 %

Danmark: +/- 0,0 %

Norge: +/- 0,0%

Sverige: + 5,3 %



Macflationen i de nämnda länderna uttryckt i svenska kronor:



Storbritannien: + 15,4 %

Tyskland: + 14,0 %

USA: + 32,0 %

Irland: + 17,0 %

Finland: + 14,0 %

Danmark: + 13,4 %

Norge: + 0,8%



Real appreciering/depreciering i förhållande till Sverige:



Storbritannien: + 9,6 %

Tyskland: + 8,3%*

USA: + 25,3 %

Irland: + 11,1 %

Finland: + 8,4 %*

Danmark: + 7,7 %

Norge: - 4,2 %



Priset på ett uns guld:



7.116,83 kr.



Guldprisets stegring räknat i svenska kronor under det gångna året:



+ 27,8 %

Guldprisets stegring i kronor deflaterat med det svenska Big Mac-priset.

+ 21,4 %



Jag konstaterar att såväl Storbritannien, USA som Sverige uppvisar en tydligt positiv macflationstakt och att av dessa tre länders valutor endast den svenska kronan deprecierat i reala termer. I verkligheten är det alltså endast Sverige som lyckats skapa mera expansiva monetära förhållanden och jag misstänker att USA kommer att fortsätta att plågas av lågkonjunktur så länge den för amerikanska förhållanden höga reala växlingskursen består.



Jag jämför ju endast USA med ett litet antal europeiska länder, men jämför man USA med hela övriga världen ser man snart att dollarn på intet sätt är undervärderad. Istället är det de europeiska valutorna som är ännu mer övervärderade än den amerikanska dollarn. I Hong Kong kostar en Big Mac exempelvis endast 13,30 kronor eller $ 1,72, vilket motsvarar 1,83 troyuns guld dividerat med 1.000. Detta skall dessutom ses i perspektivet att myndigheterna i Hong Kong, genom den mycket omfattande insättningsgarantin sannolikt - åtminstone temporärt - håller ned efterfrågan på fysiskt guld, vilket i sin tur minskar importen av fysiskt guld, vilket är synnerligen relevant för ett land med fast växlingskurs som Hong Kong. Skulle insättningsgarantin slopas skulle sannolikt efterfrågan på fysiskt guld öka, vilket skulle skapa en minuspost i betalningsbalansen och därigenom trycka ned den reala växlingskursen.

Anledningen till att myndigheterna i Hong Kong utökat insättningsgarantins omfattning är sannolikt att den stigande dollarkursen tryckt ned Hong Kongs ekonomi. Hong Kongs valuta är ju knuten till US-dollarn.

Jag tror inte att den inflationspolitik som bedrivs i ett antal stater kommer att mildra krisen. Tvärsom bidrar den endast till en stegrad efterfrågan på guld, men kanske kan ett riktigt högt guldpris i termer av varor sätta fart på världsekonomien. I så fall ser det väldigt mörkt ut för tillfället. Räkant i guld har nämligen priset på en amerikansk Big Mac stigit från 3,65 troyuns delat med 1.000 till 3,77 troyuns delat med 1.000 under det gånga året. Hade däremot priset fallit räknat i guld hade enligt min övertygelse utsikterna för ett uppsving varit bättre.

Problemet är emellertid att USA försöker häva depressionen medelst sänkta styrräntor och köp av statsobligationer. Detta kan enligt min övertygelse tänkas bidra till att man allmänt utgår från att detta förr eller senare kommer att skapa inflation och detta medför i sin tur att man sitter på dollar till dess att den amerikanska centralbanken äntligen höjer styrräntorna. Det vore bättre om USA drev upp priset på guld ordentligt genom att etablera en fast köpkurs på guld och samtidigt höjde styrräntorna till en astronomisk nivå. Utan insättningsgaranti finns heller ingen risk för en oförsvarlig kreditexpansion, då ju frånvaron av insättningsgaranti rimligen skulle skapa en stor efterfrågan på fysiskt guld.

Man kan likna detta vid att den amerikanska centralbanken försöker köra upp för ett berg med högsta växeln ilagd och märker att ekipaget saktar ned, vilket man försöker avhjälpa genom att trampa på gaspedalen. Givetvis borde man istället lägga i en lägre växel. Det kvittar hur mycket man trampar på gaspedalen när man kör upp för ett berg med en alldeles för hög växel ilagd. Bilen går lika sakta för det.

Dessutom kan man tänka sig att den amerikanska centralbanken hamnat i ett slags moment 22 eftersom den ju knappast kan sänka styrräntorna ytterligare, vilket alltså sannolikt håller upp dollarkursen på en osunt hög nivå vilket skapar en inhemsk depression som i sin tur enligt instruktionsboken endast kan avhjälpas genom just sänkta styrräntor. Jag gissar därför att den amerikanska recessionen kommer att fortgå fram till dess att de verkliga skuldbördorna minskat så kraftigt att efterfrågan på dollar därför minskar.

Minskad efterfrågan på dollar är en synonym till dollarinflation.

* Skillnaden mellan Tyskland och Finland beror uteslutande på avrundning.

Idag står det i Svenska Dagbladet att läsa om att två ledande bankekonomer är oense om när Riksbanken kommer att höja styrräntorna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3144319.svd

Min syn i frågan är helt enkelt att riksbanken kommer att höja styrräntorna i samband med att riksbanken fattar ett beslut med den innebörden. När den dagen kommer vet inte ens riksbanksdirektionens enskilda ledamöter, eftersom dessa inte har någon absolut kunskap om hur övriga ledamöter kommer att rösta.

Jag vill vidare peka på en annan svaghet i bankekonomernas resonemang. Så här står det i artikeln.

"Riksbankens utmaning är att lyckas pressa ned de långa, bundna räntorna, som stigit under våren. Därför kommer man efter dagens direktionsmöte att förtydliga att reporäntan förblir låg länge, menar ekonomerna."

Jag har en helt annan syn på detta problem. De långa räntornas nivå är framförallt beroende av två ting. Den första faktorn är den reala växlingskursens nivå. Ju högre denna är desto högre tenderar de långa marknadsräntorna att vara och vice versa. Den andra faktorn är den upplevda risken för depreciering, vilket i sin tur är huvudsakligen beroende av risken för framtida inflation.

Vill riksbanken åstadkomma lägre räntor på långa löptider bör alltså riksbanken bekämpa inflationen samt verka för en svagare krona utan någon motsvarande stegring av priserna i Sverige.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa om att man tror sig ha funnit reliker efter den helige aposteln Paulus i Rom. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3132593.svd

Det allra mest intressanta för mig som ortodox trosbekännare är följande.

"Påven berättade att ett litet hål borrats upp i sarkofagen, så att man kunde se att där fanns fragment av purpurfärgat linne av hög kvalitet pläterat med rent guld, samt ett blåfärgat tyg med invävda linnefibrer.

- Där finns också korn av röd rökelse samt spår av protein och kalksten. Där fanns vidare små fragment av ben, som vid experternas tester genom C14-metoden visade sig tillhöra någon som levde under det första eller andra århundradet, sade påven.

Upptäckten av benfragment som skulle kunna tillhöra aposteln Paulus offentliggjordes samtidigt som Vatikanen meddelade att det troligen äldsta porträttet av Paulus hittats i en av Roms katakomber. Vatikanarkeologer har med hjälp av laserteknik frilagt en väggmålning föreställande en man med fårad panna och spetsigt svart skägg mot röd bakgrund, omgiven av en klargul gloria. Målningen har daterats till sent 300-tal."

Om relikerna är autentiska har vi alltså fått veta att den helige aposteln Pauli reliker kringgärdades av stor vördnad av de äldsta kristna i Rom. Man skrudade ju kvarlevorna av den helige aposteln i en mantel pläterad med äkta guld, vilket helt klart tyder på att man i de äldsta liturgierna använde sig av kyrkliga skrudar, vilket i sin tur pekar mot att den äldsta kristendomen hade ett mycket rikt liturgiskt liv helt skilt från våra dagars protestantiska heretikers föreställningar om den enkla urkyrkan.

Vi har också fått antytt att de äldsta kristna vördade reliker, vilket vi ortodoxa också gör.

Vi har vidare fått ett starkt indicium på att den äldsta kyrkan använde sig av rökelse och i den Ortodoxa Kyrkan är det till och med förbjudet att fira gudstjänst utan att använda sig av rökelse.

Det som i artikeln kallas porträtt är enligt min övertygelse ingenting annat än en ikon och om man tror att den Ortodoxa Kyrkan är identisk med den den allra äldsta kyrkan är det helt självklart att ikoner förekom i den allra äldsta kyrkan. Katoliker kan fundera på varför den helige aposteln Paulus var skäggprydd, men för oss ortodoxa som givetvis tror att Roms äldsta kristna var ortodoxa är det självklart att ortodoxins stora kärlek till skägg återgår på den allra äldsta kyrkan och ytterst på det faktum att Vår Herre Gud och Frälsare Jesus Kristus bar, nej, bär skägg.

Jag medger att man utifrån det som framgår av artikeln inte kan sluta sig till vilket av de samfund samfund som finns i våra dagar den helige apostlafursten Paulus betraktar som Kristi Enda Fårahus, men fakta talar starkt emot att det skulle vara något protestantiskt samfund.

Jag tror dock att aposteln Paulus var och är ortodox och att därför apostlafurstarna Petri och Pauli högtid skall firas den 12 juli, då detta är den 29 juni enligt den julianska kalendern.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att man tror sig ha funnit reliker efter den helige aposteln Paulus. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3132593.svd

Enligt min mening bör man i möjligaste mån använda sig av svenska namn och beteckningar. Vi säger varken Roma, Venezia, Helsinki, Haaparanta eller Köbenhavn utan istället Rom, Venedig, Helsingfors, Haparanda och Köpenhamn, men av någon aneldning har exonymer börjat falla ur modet och ett exempel på ett liknande fenomen är att basilikan Sankt Paulus utanför murarna i Svenska Dagbladet kallas Basilica di San Paolo fuori le Mura, trots att det finns en hävdvunnen och väl fungerande svensk beteckning.

Ett annat exempel på detta är att påven i svensk press ständigt kallas Benedictus XVI, trots att det finns en bra medelväg mellan latinets Benedictus och svenskans Bengt. Givetiv bör påven kallas Benedikt XVI precis som vi i svenskan talar om den helige Benedikt av Nursia och inte om den helige Benedictus av Nursia. Att kalla den nuvarande påven Benedictus XVI är dessutom inkonsekvent av det skälet att vi inte använde latinets beteckning för den föregående påven.

Varför skall vi inte tala svenska? Jag har ingenting emot utländska låneord så länge de berikar svenskan, men för en svensk är Basilica di San Paolo fuori le Mura ett exempel på helt onödig tungvrickning. Givetvis borde det ha stått basilikan Sankt Paulus utanför murarna och ingenting annat.

Vi svenskar utmärker oss i ett internationellt perspektiv genom att inte vilja använda svenska beteckningar. Alla italienare kallar givetvis påven Benedetto, fransmän honom Benoît och engelsmän honom Benedict. Jag vill alltså slå ett slag för användandet av svenska språket i så hög utsträckning som möjligt och i de fall svenska beteckningar saknas, men exempelvis danska eller tyska finns kan vi med fördel använda oss av lätt försvenskade varianter av dessa då danskan och tyskan står svenskan nära. Därför säger jag Lemberg istället för Lvov och Strassburg istället för Strasbourg. Jag föredrar också Warsau framför Warszawa.

Så här säger Lars Ohly enligt Svenska Dagbladet.

"- Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt. Det vill Vänsterpartiet sätta stopp för, sade Ohly"

Trots att jag är kommunisthatare måste jag säga att Lars Ohly har en poäng. Det sätt på vilket de svenska bankerna priviligieras av staten är helt orimligt. Man kan kalla givetvis kalla detta kapitalism, men då endast därför att man använder sig av kapitalismens drivfjädrar, trots att man skyddar aktörerna från följderna av oförsiktighet.

Lars Ohly har alltså helt fel när han kallar detta otyglad marknadsekonomi. Möjligen är det blandekonomisk kapitalism, men det är inte fråga om fri marknad. På en verkligt fri marknad åtnjuter en bank ingen bättre rätt än du och jag. Kan banken inte betala vad den lovat behandlas detta som vilket kontraktsbrott som helst. Sätter man in sina pengar på en bank och går banken omkull åtnjuter man heller ingen bättre rätt än om man lånat ut pengar till en bekant som senare visar sig vara ur stånd att betala. Snus är snus om än i gyllene dosor.

I knappast något land på jorden har man en verkligt fri finansiell marknad om än att möjligen Brittiska jungfruöarna kommer idealet ganska nära. Inte ens i den påstått marknadsekonomiska högborgen Hong Kong står bankerna under samma marknadens lagar som vilka andra företag som helst. Hela världen har frångått guldmyntfoten, trots att det naturliga valet av slutgiltigt betalningsmedel för skulder på en verkligt fri marknad i normalfallet är guld.

Lars Ohly har alltså helt rätt om han menar att den blandekonomiska kapitalismen, pappersvalutorna och miljonärernas socialism nu genomgår en välbehövlig kris, men han har helt fel när han säger att marknadsekonomin genomgår en kris. Någon sådan finns nämligen allra minst på bankområdet, trots att det kanske är där den behövs som allra bäst. Jag ger dock Lars Ohly beröm därför att han ser det orimliga i dagens system om än att i hans fall den föreslagna boten är värre än soten.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3132325.svd

Jag skulle med denna text vilja visa hur vårt högt älskade grannland Norge enkelt och bra skulle kunna slå ett antal flugor i en smäll.

Syftet är att se till att Norge aldrig går med i EU och enligt min övertygelse har EU inte särskilt mycket att locka med, men det finns några få ting som kan bli en övermäktig lockelse för våra bröder väster om kölen.

En av dessa lockelser är faktiskt euron och jag tror att de norska politiker som vill se ett norskt medlemskap i EU gör bäst i att vänta med att försöka ansluta Norge till EU till dess att Sverige har infört euron som officiell valuta. Har emellertid euron blivit Sveriges officiella valuta så kommer genom den stora trafiken över kölen euron att i det närmaste också bli Norges valuta och jag tror att detta kan komma att skapa samma tryck mot att införa euron i Norge som vi nu ser början av i Sverige. Det är ju praktiskt och bra med en och samma valuta.

En annan lockelse är att maten är betydligt billigare i EU än i Norge. Detta beror inte på att EU bedriver frihandel utan på att Norge i ännu högre grad än EU skyddar sina bönder. Till samma kategori av lockelser räknar jag billigare bensin, sprit och tobak.

Dessa potentiella lockelser, som kan förleda våra kära bröder att begå samma misstag som vi begick 1994, vore dock enkla att åtgärda. Man dollariserar helt enkelt Norge och devalverar i samband med detta den norska kronan så kraftigt att de norska garantipriserna på jordbruksvaror hamnar i nivå med världsmarknadspriserna.

Antag exempelvis en viss jordbruksvara ger en norsk bonde en intäkt på 2,- norska kronor per kilogram, men att världsmarknadspriset uppgår till 0,50 norska kronor per kilogram och att dollarkursen uppgår till 6,45 norska kronor per dollar. Om den norska kronan skulle bytas ut mot dollar till kursen 25,80 norska kronor per dollar skulle bönderna tjäna precis lika många norska kronor efter reformen som före till och med om alla importrestriktioner slopades i samma ögonblick.

Givetvis inställer sig frågan om inte en sådan reform skulle riskera skapa en ohållbar inflation i Norge. Jag tror dock att denna risk inte skall överskattas. En amerikansk dollar i Norge är nämligen inte riktigt samma sak som en amerikansk dollar i USA. Norrmännen måste exportera varor eller tjänster för att erhålla dollar, men amerikanerna kan trycka dollar. Därför finns det en viss restriktion på tillgången av dollar i ett dollariserat Norge vilken inte finns i USA.

Dessutom kan Norge genomföra vissa andra reformer för att bromsa den inflation som troligen skulle följa på en så dramatisk devalvering. Den viktigaste vore att avsakaffa insättningsgarantin så att de norska bankerna bleve tvungna att betala så höga inlåningsräntor som möjligt. Detta vore fullt möjligt, eftersom Norge inte är absolut skyldigt att implementera EU-direktiv.

En annan möjlighet är att slopa alla indirekta skatter på guld och att slopa reavinstskatten vid försäljning av guld. På det viset ges de sparare som misstror bankväsendet möjligheten att skydda sig mot inflationen utan att behöva förlita sig på räntebärande papper. Detta skulle i kombination med frånvaron av insättningsgaranti tvinga de norska bankerna att betala betydligt högre räntor än de amerikanska.

Samtidigt kan man utan vidare tillåta parallell cirkulation av euro då ju de norska myndigheterna i händelse av en dollarisering inte skulle ha något att förlora på att folk hellre använde sig av euro än dollar. Detta gäller dock ej om man håller fast vid den norska kronan då ju tryckandet av norska kronor ger norska staten vissa vinster.

Så visst skulle priserna stiga efter chockdevalveringen, men i gengäld har behovet av jordbrukspolitik bortfallit. Det är dock helt säkert att priserna inte skulle stiga så mycket att Norge för en utländsk besökare skulle bli ens i närheten så dyrt som det är idag. Priserna skulle stiga till dess att Norges reala växlingskurs vore rimlig, men den är idag orimligt hög. En bidragande anledning till Norges exceptionellt höga reala växlingskurs är skyddet av de norska bönderna, men som jag visat på finns egentligen ingen aneldning att upprätthålla detta skydd ens om syftet är att säkra böndernas inkomster och förmåga att betala sina skulder.

Det allra bästa är dock att det knappast finns några möjligheter att ansluta ett land till EU om landet formellt sett är i unilateral valutaunion med ett land som helt säkert aldrig kommer att gå med i EU helt enkelt därför att landet inte är beläget i Europa. Däremot vore det fullt möjligt att euron med tiden skulle bli Norges faktiska valuta till och med om Norge inte skulle gå med i EU och det gör ingenting. Går folk över till euro utan att euron gjorts till officiell valuta är det ju därför att den på sina egna meriter visat sig överlägsen.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att den amerikanska regeringen stöder den somaliska "övergångsregeringen". Denna är starkt trängd av islamistisk milis. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3120803.svd

Saken är den att om amerikanerna lät Somalia vara så skulle det snart bli fred i Somalia. Det säger sig själv att det kostar en hel massa pengar att föra krig och Somalia är ett av världens fattigaste länder. Om det inte kommer in några pengar eller vapen till någondera parten i konflikten så kommer kriget att upphöra av det enkla skälet att man snart inte har några pengar till ammunition.

Innan USA fick för sig att Al Qaida hade utbildningsläger i Somalia, vilket är helt gripet ur luften, så var Somalia faktiskt ett ganska fredligt land kännetecknat av ekonomiska framsteg. Nu kännetecknas framförallt Mogadishu av totalt kaos och ohyggligt mänskligt lidande. Detta är USA:s fel, eftersom det utan USA:s stöd inte skulle finnas någon somalisk gruppering som hade råd att fortsätta kriget.

Etiopiens valuta har mer eller mindre kollapsat på grund av interventionen i Somalia och anledningen är med all säkerhet att man tryckt de pengar vilka krävts för att kunna fortsätta interventionen i Somalia. Detta bevisar att Etiopien inte har råd att föra krig. Om inte Etiopien har råd att föra krig i Somalia har inte rimligen de olika stridande fraktionerna i Somalia det heller.

Observera också att detta handlar om en strid mellan olika fraktioner och klaner och att den grupp som kallas Somalias övergångsregering knappast gör det med större rätt än den med vilken Hans Majestät Norton I kallade sig Förenta Staternas kejsare.

Idag ifrågasätter Nils Lundgren och Marian Radetzki koldioxidbluffen. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/klimatlarmet-sagas-av-tunga-ekonomer-1.896445

För mig är det ett mysterium hur en normalintelligent människa kan tro något annat än att koldioxid inte bara är ofarligt utan helt nödvändigt för vår överlevnad. Varför skall man behöva åberopa studier för att inse det självklara? Vi andas in syre och andas ut koldioxid, men växterna gör tvärsom och vi lever i skön harmoni.

Ju mer koldioxid vi producerar, desto mer koldioxid förbrukar växtriket och det föreligger alls inget problem. Klimatstruntet är lika befängt som om någon skulle hävda att vatten är ett miljögift.

Idag står i Svenska Dagbaldet att läsa om att den rödgröna koalitionen påbörjat sin valturné. Temat för kampanjen är att "satsa Sverige ur krisen". Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3109513.svd

Som jag förstår det underförstådda temat är detta att inflatera Sverige ur krisen. Vad som indirekt sägs är att krisens orsak är att det spenderas för få kronor och givetvis är detta problem lätt att åtgärda. Man trycker mera pengar och sätter dessa i omlopp.

Lyckligtvis är det numera så att svenska folket kan skydda sina eventuella besparingar genom att köpa momsbefriat investeringsguld och ju mer man inflaterar desto mer investeringsguld kommer folk att köpa.

Guldet håller alltså på att göra våra politiker maktlösa.