måndag, juli 31, 2006

 

Israels bäste vän


Ingen skulle ha tänkt en så galen tanke som att återge judarna ett land som de fördrevs från för nästan två tusen år sedan om det inte varit för en viss Adolf Hitler. Hur många vansinniga folkomflyttningar och blodbad skulle man inte behöva genomföra för att återge alla folkslag något landområde de med stöd av någon urkund kan påvisa att de behärskade under forntiden? Givetvis borde alla de rumäner som är ättlingar till romarna och inte kan uppvisa en oklanderlig dakisk stamtavla återförvisas till Italien. Ett kvarstående problem vore förstås att avgöra vilka folkslag som med rätta kunde göra anspråk på det italienska territoriet.

Den judiska staten dessutom en mycket märklig förmåga som består i att människor som i vanliga fall inte är ett dugg religiösa uppvisar ett närmast fanatiskt stöd för en stat som måste anses vara världens enda stat vars förmenta legitimitet bygger på någon typ av religiös tanke. Jag kan inte se annat än att ytterst få stött tanken på en religiöst betingad stat till priset av folkfördrivning och jordstöld om det inte varit för Adolf Hitler.

Om man betraktar konflikten mellan Hizbollah och staten Israel ser man snart att det handlar om två organisationer som gör anspråk på samma landområden och att det inte är särskilt länge sedan staten Israel ockuperade de områden Hizbollah vill återta. Man kan också lätt se att staten Israel svarar på varje palestinskt angrepp med ett oerhört övervåld som inkluderar grymheter fullt jämförbara med det nazistiska Tysklands grymheter. Under normala omständigheter hade detta med största sannolikhet lett till att hela världen tagit avstånd från denna stat och det hade rent av kunnat leda att omvärlden enats om en militär aktion syftande till att störta denna stat på samma sätt som man störtade Adolf Hitler och Saddam Hussein.

Problemet är bara att Adolf Hitler för all överskådlig framtid gjort en sansad diskussion om staten Israel omöjlig.

torsdag, juli 27, 2006

 

Vargtramset


Jag anser visserligen att vargen är ett intressant djur och om vargen verkligen vore utrotningshotad skulle jag förmodligen moderera min ståndpunkt rörande varg i Sverige. Däremot tycker jag att det finns starka skäl att understryka att vargen inte på något sätt är utrotningshotad och att det i Ryssland lär finnas cirka 100.000 vargar. Detta är det första konstaterandet. När olika miljömuppar talar om vargen som ett utrotningshotat djur är detta alltså ingenting annat än ren lögn.

Det andra konstaterandet är att vargkött är oätligt. Det finns således inget intresse av att ha någon vargstam för att på detta sätt öka tillgången på ätbart kött. Här skiljer sig vargen påtagligt från exempelvis älg och rådjur.

Det tredje konstaterandet är att vargen huvudsakligen livnär sig på älg och rådjur och således minskar vargen det ekonomiska värdet av jaktmark. Jakt är också en del av vår kultur och jakt bör därför åtnjuta särskilt stöd av rättsordningen. Vargen är alltså ett skadedjur ur såväl ekonomiskt som kulturellt perspektiv.

Det fjärde konstaterandet är att vargen förorsakar betydande olägenhet för dem som försöker ägna sig åt att föda upp tamboskap. Vargen äter mer än gärna exempelvis lamm. Detta bekräftar bilden av vargen som ett skadedjur. Dessutom har Riksdagen stiftat lagar som tydligen står över bestämmelserna om nödsituationer i Brottsbalkens 24 kapitel. Detta är givetvis helt horribelt när det rör sig om ett icke utrotningshotat skadedjur.

Det femte konstaterandet är att vargen inte sällan angriper tamhund. Jag har visserligen ingen hund och kommer nog heller aldrig att skaffa någon, men det faktum att somliga är fästa vid sina gläfsande skyddslingar och är rädda för att dessa skall angripas av varg är skäl nog att tillåta avskjutning av varg. När miljömupparna påpekar att bilen är ett större hot mot tamhunden än vargen har de måhända rätt, men detta är ointressant eftersom bilen är ett nyttoföremål och vargen ett skadedjur. Om miljövännerna månar så intensivt om vargen får de själva sätta upp och bekosta varghägn.

Det sjätte konstaterandet är att ett hungrigt rovdjur visserligen inte angriper människor i normalfallet, men det är belagt att vargar angripit och ätit upp människor. Detta är visserligen synnerligen ovanligt, men man kan inte utesluta att varg kan komma att angripa människor. Vargen är alltså ett farligt djur.

I FLAVIANOKRATERNAS Sverige råder fri vargjakt.

 

Mannen som avgör valet

Jag tror att höstens val kommer att resultera i att Sveriges Riksdag begåvas med ytterligare ett parti och att detta parti kommer att heta Sverigedemokraterna. Jag tror dessutom att detta parti kommer att bli tungan på vågen mellan de politiska blocken att därför de borgerliga knappast kommer att ha någon fördel av att de borgerliga partierna blir större än socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet sammanräknade. Jag tror också att Sveriges Riksdag rymmer betydligt fler partier än de som finns där nu. Rent teoretiskt kan man tänka sig att 25 partier klarar 4%-spärren. Så långt kommer det förstås inte att gå, men det kommer att gå åt det hållet. Ju fler småpartier som kommer in i Riksdagen, desto fler kommer de att vara som har ett intresse av att inte försvåra för småpartier. Jag tycker att det är tråkigt att ett invandrarfientligt parti tar plats i Sveriges Riksdag, men det är samtidigt intressant om ett uttalat EU-fientligt parti tar sig in i Riksdagen.


fotograf: Björn Söder

onsdag, juli 26, 2006

 

Amerikansk utrikespolitik i ett nötskal


 

En fullt tänkbar hypotes

Från USA rapporteras att universitetsläraren Kevin Barrett hotas av avsked på grund av sina tankar kring händelserna den 11 september 2001. Barrett tror att amerikanska myndigheter själva arrangerade terroristangreppen mot World Trade Center och att syftet var att övertyga den amerikanska allmänheten om behovet av en mera aktiv mellanösternpolitik, vilket allmänt går under beteckningen "kriget mot terrorism".

Det finns visserligen mycket god anledning att tro att de som utförde själva självmordshandlingarna var övertygade och fanatiska islamistiska terrorister, men man kan mycket väl tänka sig att deras fanatism utnyttjades av någon i deras närhet som i själva verket är en amerikansk agent. Om man antar att denne amerikanske agent heter Bin Laden finner man dessutom en rationell förklaring till varför USA aldrig "lyckas" fånga in denna spökexistens.

Jag medger att teorin är halsbrytande, men världshistorien uppvisar tidigare exempel på raffinerade sammansvärjningar. Jag är inte säker på att politiker understundom söker och rent av skapar förevändningar för att bedriva en politik man vet saknar folkligt stöd. Slutligen vill jag understryka att jag inte påstår att Bush-administrationen står bakom angreppen mot World Trade Center, men man kan inte utesluta att så skulle kunna vara fallet och teorin bör avvisas sakligt och grundligt istället för med hätska och gälla utfall mot "paranoida konspirationsteorier".

Läs mer om Kevin Barrett på följande länk:

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_13292959.asp

tisdag, juli 25, 2006

 

Varning

Om man studerar den politik som den judiska förbrytarstaten bedriver under ivrigt påhejande från satellitstaten mellan Kanada och Mexiko klarnar det snart att den judiska förbrytarstaten ser som sin historiska mission att behandla palestinier och araber på samma sätt som tyskarna behandlade judarna.

http://www.uruknet.info/?p=m24885&hd=0&size=1&l=e

 

Allmänbildning

För er som vill öka er allmänbildning rörande det utmärkta EU-alternativet EES, rekommenderar jag ett besök på följande länk:

http://secretariat.efta.int/

 

Den tredje vägen

För att förstå vad EES-samarbet är för något är det enklaste sättet att förklara saken att säga att EES är EU minus ett antal saker, nämligen de följande:

• Gemensam jordbrukspolitik
• Gemensam fiskeripolitik
• Gemensam utrikes och säkerhetspolitik
• Polissamarbete
• Tullunion
• Valutaunion

Vad gäller det faktum att ett de länder som tillhör EES utan att tillhöra EU inte omfattas av tullunionen kan det finnas skäl att påpeka att istället för tullunionen finns ett frihandelsavtal som omfattar alla industriprodukter med huvudsakligt ursprung inom EES-området. Det är på grund av dessa regler som handeln mellan Sverige och Norge är tullfri, trots att Norge står utanför EU.

Om man studerar junilistans program skall man snart se att junilistans kritik av EU inriktar sig främst på de ovan nämnda områdena, medan junilistan ställer sig positiv till handel och fri rörlighet. Samtidigt säger junilistan att man är för medlemskapet. Jag finner denna ståndpunkt högst besynnerlig och menar att junilistan kunde göra det oerhört enkelt för sig genom att säga att man är för EES-samarbetet, men mot EU-medlemskapet.

FLAVIANOKRATERNA är mot medlemskapet i EU, men för medlemskapet i EES-samarbetet.

måndag, juli 24, 2006

 

Jag är desperat!



http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,861673,00.html

 

Palestinafrågan

Låt mig för det första klargöra att jag inte tillhör dem som ifrågasätter att Hitler-Tyskland bedrev en systematisk judeutrotning. Däremot menar jag att mycket av den palestinska jord som finns i judisk kontroll idag måste anses stulen och jag menar att en stat vars främsta syfte är att skydda en rakt igenom illegitim äganderätt inte kan anses äga större moralisk legitimitet än vilken palestinsk terroristorganisation som helst.

Jag anser inte att de judar som finns i Palestina skall förvisas, men de som ockuperar egendom som måste anses stulen från palestinierna borde självfallet åläggas att utge skadestånd till de palestinier som en gång ägde marken.

Någon invänder måhända att judarna en gång i tiden drevs ut från Palestina och att de har ett legitimt anspråk på jord. Jag menar emellertid att i vad mån judarna blev fråntagna sitt land en gång för mycket länge sedan ligger dessa brott så långt bak i tiden att de bör anses preskriberade. Av samma skäl anser jag att det vore felaktigt att frånta judarna den mark de brukar, men eftersom den jordstöld somliga av dem är skyldiga till ligger såpass nära i tiden bör de åläggas att utge skadestånd till de palestinier som drabbats.

Jag anser också att de judar som flyttade till Palestina från 1800-talets slut fram till 1948 och genom fredliga medel förvärvade jord har en rakt igenom legitim äganderätt till denna jord och att dessa människor givetvis har rätt att freda sig. Däremot kan man inte med hedern i behåll påstå eller anse att "staten Israel" har någon större principiell rätt att slå ihjäl folk än Hizbollah.

Den bästa lösningen vore om en främmande makt kunde störta det judiska styret i Palestina och därefter tillse att såväl judar som palestinier fick sina legitima rättigheter skyddade. Situationen i Palestina är helt enkelt så infekterad att det krävs en tredje makt med överlägsen militär styrka som kan hålla isär judar och palestinier och tillse att ingendera sidan gör sig skyldig till övergrepp mot den andra sidan.

Staten Israel borde ersättas med en icke-religiös stat utan värnplikt och med lika rättigheter för judar och palestinier och för alla andra som fredligt vill slå sig ned där.

söndag, juli 23, 2006

 

Bra med EU?

Det finns måhända en sak som är bra med EU och det är att EU-medlemskapet urholkar den svenska alkoholpolitiken. Jag vill gärna göra reklam för en butik där man kan köpa öl, vin och sprit som är minst lika vanebildande som den man kan köpa på Systembolaget. Den butik jag gör reklam för är emellertid mycket billigare.

http://www.border-shop.dk

 

Gammalprotektionisterna



Inte sällan möts man av uppfattningen att moderata samlingspartiet är ett oerhört marknadsliberalt parti. Visserligen var den gamla högern protektionistisk, men nutida högermän är så liberala att det gränsar till dogmatism.

Jag önskar att det vore så.

Jag skulle bara vilja peka på några iakttagelser som allvarligt stör bilden av vår tids liberala höger.

Moderata samlingspartiet motsatte sig den så kallade inre avregleringen av svenskt jordbruk. Den inre avregleringen av svenskt jordbruk gick ut på att skyddstullarna skulle bibehållas, men att staten skulle sluta att köpa jordbruksvaror till ett fast pris. Innan Sverige gick med i EU var denna avreglering genomförd med undantag av prisregleringen på vete. Detta var emellertid en mycket betydande reglering av hela jordbrukssektorn, eftersom exempelvis den som odlar havre kan väga kalkylen mot vad han skulle få om han istället odlade vete. Dessutom utfodras grisar och höns inte sällan med produkter baserade på vete, varför en prisreglering på vete indirekt är en prisreglering på griskött och ägg. Priset på griskött påverkar i sin tur priset på nötkött eftersom produkterna konkurrerar och dessutom kräver produktionen av nötkött jordbruksmark och priset på jordbruksmark påverkas av priset vete.

Å andra sidan var det tänkt att prisregleringen på vete skulle ha avskaffats 1 januari 1995. Problemet var att Sverige gick med i EU 1 januari 1995.

Socialdemokraterna genomförde den ofullständiga avregleringen av jordbruket i samarbete med folkpartiet under mandatperioden 1988 till 1991 under motstånd från moderata samlingspartiet och centern och ungefär ett år efter att Carl Bildt blivit statsminister återinfördes vissa delar av jordbruksregleringen. 1994 genomförde dessutom regeringen Bildt en höjning av inlösenpriset på vete från 90 öre till 105 öre per kilogram. Det kan verka odramatiskt, men beakta att en höjning från 90 öre till 105 öre är en höjning på nästan 17%. Dessutom påverkar priset på vete indirekt alla andra priser på jordbruksvaror.

Ett ödets ironi är att den svenska kronan försvagades ganska kraftigt sommaren 1994 och detta är fullständigt naturligt, eftersom högre priser på jordbruksvaror är en mycket central variabel när man prissätter en valuta. Detta skyllde regeringen Bildt emellertid på att de finansiella marknaderna fruktade en socialdemokratisk valseger. Sanningen var dock troligen att stigande priser på jordbruksvaror påverkade kronkursen och detta fortplantade prishöjningarna till andra sektorer, vilket naturligtvis ytterligare bidrog till att de som skulle återvälja regeringen Bildt kom på andra tankar.

Ett annat exempel är att Carl Bildt 1989 - innan det stod klart att socialdemokraterna accepterade svenskt EU-medlemskap - ivrigt verkade för att Sverige skulle gå i tullunion med EU. Ja, ni läste rätt. Om Sverige inte kunde bli fullvärdig medlem av EU skulle Sverige i alla fall kunna gå i tullunion med EU. Carl Bildt tycktes alltså inte anse att en anslutning till den gemensamma arbetsmarknaden var särskilt angelägen; däremot var det synnerligen angeläget att Sverige skulle bli en del av tullunionen och därmed den gemensamma jordbrukspolitiken. De hemska socialdemokraterna ville ju ha marknadsekonomi och detta måste förstås förhindras.

Ett annat exempel på att moderaterna är ett protektionistiskt parti är att den ovan avbildade Gunnar Hökmark visserligen argumenterar mot skyddstullar, men gör det med en protektionistisk argumentation. Anledningen till att EU inte bör införa skyddstullar är nämligen att detta riskerar leda till att EU:s export drabbas av strafftullar på andra marknader.

Detta är ett i grunden protektionistiskt sätt att argumentera, eftersom resonemanget utgår från att export är något i sig värdefullt. Så argumenterade emellertid inte de klassiska frihandelsvännerna. De sade istället att ett ensidigt avskaffande av tullar leder till att vi får mer i utbyte för det vi exporterar, eftersom importen inte är något annat än den betalning utlandet skickar för vår export. När vi belägger importen med tullar och kvoter betyder detta alltså ingenting annat än att vi hindrar utlandet från att betala ett högre pris på vår export.

Just det resonemang som Hökmark för är ett mycket stort problem, eftersom det leder till helt felaktiga slutsatser framför allt med avseende på frågan huruvida Sverige bör vara medlem av EU. Det sägs nämligen att EU-medlemskapet underlättat vår export till de länder som är medlemmar av EU och detta är givetvis någonting den näringslivsvänliga högern applåderar. Denna fråga är emellertid irrelevant ur frihandelsperspektivet. Ur frihandelsperspektivet är den avgörande frågan om vi får mer eller mindre betalt för vår export räknat i varor.

Om Scania lastbilar kan få ut några kronor extra på grund av att vissa tullrutiner förenklats exemplvis vid export av Scania lastbilar till Storbritannien är alltså irrelevant så länge vi inte vet hur EU-medlemskapet påverkar vår importnota.

Det må vara sant att EU-medlemskapet underlättar vår export aningen, men den avgörande frågan är om EU-medlemskapet underlättar vår export så mycket som EU-medlemskapet försvårar vår import. Då hör det dessutom till saken att Sveriges export till EU-länderna var i det närmaste helt tullfri redan innan vi blev medlemmar av EU.

Svaret är förstås att de marginella besparingar svenska företag gör genom EU-medlemskapet uppvägs flera gånger om av fördyrad import. Dessutom påverkar EU:s protektionism priserna på de varor Sverige importerar från EU-länderna högst betydligt. Hade Sverige inte varit medlem av EU och haft en helt oreglerad import av vietnamesiska skor hade detta med största sannolikhet inneburit att italienska skor hade varit billigare i Sverige än i Italien.

För en sann liberal finns det därför bara en sak att säga: Ned med högern och ut ur EU!


torsdag, juli 20, 2006

 

Gammalliberal



Lundensis kallar mig liberalkonservativ på grund av mina avvikelser från den renodlade nyliberalismen. Trots att jag anser att staten understundom bör inskränka den negativa friheten och detta kan uppfattas som konservatism skulle jag hellre kalla mig gammalliberal för att å ena sidan skilja mig från nyliberalerna, men samtidigt markera en skillnad mot konservativa som är anhängare av ekonomisk liberalism.

Visserligen kan skillnaden mellan en ekonomiskt liberal konservativ och en gammalliberal synas hårfin, men det finns vissa skillnader. Den ovan avbildade William Gladstone började sin politiska karriär som reaktionär tory, blev senare frihandelsvänlig tory och slutligen helt enkelt liberal. Gladstone betecknas ofta som gammalliberal och jag har inget emot att kallas gammalliberal.

Det så kallade "Liberal Party" som leddes av Gladstone ansågs vara en koalition mellan whigs, frihandelsvänliga konservativa och radikala frihandelsanhängare.

Whigpartiet anses - om jag förstått saken rätt - vara den historiska engelska liberalismens moderparti och även om partiet inte från början omfattade alldeles genomtänkta och konsekvent liberala positioner tycks partiet alltid ha tenderat åt ett mera liberalt synsätt än tories. Whigs var emot kungligt envälde och tycks alltid ha varit hemvist för dem som inte kände sig hemma i den anglikanska kyrkan. Ursprungligen var whigpartiet hemvist för skotska presbyterianer, men under 1800-talet blev liberala partiet hemvist också för vissa katoliker. Det liberala partiet får anses ha sitt historiska ursprung i whigpartiet.

De frihandelsvänliga konservativa kallas också peeliter efter Robert Peel. Peeliterna var konservativa som kommit att bli övertygade om frihandelns överlägsenhet och och som helt och fullt accepterade den ekonomiska liberalismen.

De radikala frihandelsanhängarna kan betecknas som något vänsterorienterade och socialreformistiska anhängare av frihandel och var säkerligen de som övertygade de konservativa om frihandelns överlägsenhet. Richard Cobden räknas till denna strömning.

Det är sant att Gladstone började som konservativ, men jag menar att man måste anse att Gladstone med tiden kom att bli fullständigt liberal. Jag anser mig också vara fullständigt liberal och jag skulle vilja ställa upp följande kriterier för att kunna skilja mellan liberaler och andra. Jag har rensat bort sådana frågor som är okontroversiella idag och bara bibehållit det som fortfarande är kontroversiellt.

En sann liberal är anhängare av unilateral frihandel. Trots detta kan liberaler medverka till bi- eller multilaterala frihandelsavtal, men aldrig till skapandet av tullunioner. En sann liberal är också stark motståndare till alla typer av inflationism.

En sann liberal är principiell motståndare till värnplikt.

En sann liberal är inte pacifist, men anhängare av utrikespolitisk non-interventionism och neutralism. En sann liberal anser också att alla utrikespolitiska konflikter skall biläggas så fredligt som någonsin är möjligt.

I en konflikt mellan lag och ordning å ena sidan och rättssäkerhet å andra sidan är rättssäkerheten det högre värdet.

Däremot kan jag inte inse att en sann liberal måste vara anhängare av en otyglad frihet i så kallade livsstilsfrågor. Eftersom jag inte är anhängare av otyglad livsstilsliberalism, men likväl inte vill kalla mig ekonomiskt liberal konservativ kallar jag mig nog helst gammalliberal. Gladstone kallas ofta för just gammalliberal.


onsdag, juli 19, 2006

 

Bra exempel

I föregående text skrev jag att jag inte bara anser att ett samhälle behöver negativ frihet, utan att ett samhälle i vissa fall till och med behöver inskränka den negativa friheten. Visserligen anser jag att grundpremissen skall vara negativ frihet, men understundom kan somligas utövande av negativ frihet allvarligt kollidera med något överordnat värde.

Jag skulle vilja ge mina läsare ett utmärkt exempel på hur man i Lettland gjort inskränkningar i den negativa friheten och jag anser att man inskränkt den på goda grunder. Läs mer på följande länk:

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_13248203.asp

Jag är fortfarande mycket intresserad av att få fler förslag om vad jag skall skriva om. Ös på!

tisdag, juli 18, 2006

 

Det trevliga Bayern



Lundensis har bett mig att skriva något om kultur. Jag uppfattar hans önskemål som ett önskemål om att jag skall skriva något om att ett samhälle behöver något mer än negativ frihet för att vara beboeligt och att detta något kan kallas kultur.

Jag anser till och med att det kan finnas skäl att inskränka människors negativa frihet, givet att utövandet av deras negativa frihet skulle vara oförenligt med något värde som är oförenligt med det kristna kulturarvet. Det hör måhända till saken att jag hyser ett mycket djupt förakt för liberal, modern protestantism och ett något mindre djupt förakt för äldre mera konservativ protestantism. Den moderna protestantismen är ingenting annat än sekularisering och den äldre mera stränga protestantismen framstår som livsfientlig. Katolicismen avvisar jag på teologiska grunder, men jag anser att det inte kan råda något tvivel om att det var en oerhörd förlust för vårt land att vi drabbades av den så kallade reformationen.

Dessvärre vet vi väldigt litet om hur exempelvis ett land som Ryssland skulle se ut givet att landet aldrig drabbats av kommunismen, men jag misstänker att Ryssland minus kommunism hade varit ett ganska trevligt land. Man kan iaktta att Ryssland hämtar sig från det dråpslag kommunismen medförde, men landet har tagit bestående skada av kommunismen.

Den mest intressanta delen av världen om man vill studera en europeisk kultur som varken drabbats av protestantism eller kommunism är nog Bayern. Jag gillar Bayern även om jag inser att den bayerska kulturen inte utan vidare låter sig exporteras till Sverige. Grundförklaringen till att Bayern är trevligt och lyckats förena modernitet med någon typ av värdekompass är troligen att Bayern inte är protestantiskt. Protestantismen är nämligen så trist och tråkig att man lika gärna kan bli sekulariserad och i takt med att samhället sekulariseras breder dekadensen ut sig.

I Sverige har vi dessutom odlat fram en speciell form av särskilt vidrig dekadens som hyllas som moral. Abort är tillåtet, men barnaga är förbjudet. Det betyder kortfattat att vi lever i ett land där man inte får tukta ett olydigt barn, men där man under vissa omständigheter får döda barn och sedan har man dessutom mage att upphöja detta till moral! Nu vet jag inte exakt hur rättsläget i Bayern ser ut idag, men det råder inget tvivel om att ett självständigt Bayern haft abortförbud och att barnaga hade varit tillåten.

Samtidigt står det helt klart att Bayern är lyckligt befriat från många av de frihetsinskränkningar svenska kristdemokrater omhuldar. Bayrarna är ju exempelvis kända för att dricka kopiösa mängder öl och det finns ingen tysk delstat där större andel av autobahn saknar hastighetsbegränsning än Bayern. I Bayern har endast 15% av autobahn hastighetsbegränsning, medan i det i vissa andra avseenden synnerligen liberala Hamburg inte finns en enda meter motorväg med fri fart längre.

Bayern framstår inte heller som tråkigt överordentligt livsfientligt på det sätt som det av äldre mera sträng protestantism präglade Württemberg gör. Bayrarna är inte lata, men de är inga överambitiösa asketer av den typ man förknippar med äldre mera strikt protestantism. Denna människotyp tycks dock vara tämligen överrepresenterad i Württemberg och det råder inget tvivel om att Württemberg överglänser Bayern inom det ekonomiska området.

Jag inser att jag genom att acceptera vissa inskränkningar i den negativa friheten gjort mig omöjlig bland strikta nyliberaler och jag beklagar att jag tidigare - delvis av feghet - varit aningen otydlig på den punkten. De inskränkningar i den negativa friheten jag omhuldar är sådana inskränkningar som dikteras av att en viss frihet står i allvarlig strid med något värde som har en hög ställning i det kristna kulturarvet, eller att det finns andra synnerligen uppenbara skäl.

Jag vet att exempelvis många tyskar uppfattar söndagsöppna butiker som en oerhörd kulturförlust och oavsett vilken lagstiftning man förordar håller jag med dem. Samtidigt medger jag att jag finner det oerhört bekvämt att kunna springa till snabbköpet på söndagar.* Jag anser också att det är ett exempel på en underlig blandning av protestantisk moral och sekulariserad omoral att man inte får köpa vin i matbutiker, när samtidigt pornografi säljs helt öppet.

Jag kan samtidigt känna stor sympati för nyliberaler som häcklar sexköpslagen. Visserligen anser jag att prostitution skall vara strängeligen förbjuden, men det är helt absurt att abort är tillåten och prostitution förbjuden. Utifrån de tankar som är vägledande för den svenska abortlagstiftningen är det en fullständigt självklar följd att prostitution skall vara tillåten. Därför säger jag i och för sig inte nej till förbud mot prostitution, men så länge abort är tillåten skall givetvis också prostitution vara tillåten.

*Tyskland har fortfarande förbud mot söndagsöppna butiker och jag har bott några år i Tyskland.

måndag, juli 17, 2006

 

Fri invandring

Lundensis har frågat mig om min inställning till invandring. Jag är för fri invandring och inom de närmsta dagarna hoppas jag kunna publicera en text som mera noggrant går igenom invandringspolitiken. Mitt förslag går i korthet ut på att alla icke nordbor skall jämställas med polacker och att i vad mån en asylsökande nekas asyl skall han/hon kunna beviljas uppehållstilllstånd på samma villkor som en polack.

Jag anser också att Sverige ensidigt borde slopa alla viseringskrav och att vem som helst skall kunna resa in i landet som turist under tre månaders tid.

Jag skall utveckla detta en annan dag.

 

Att sätta egna respektive andra bankers sedlar i omlopp

För att bättre förstå hur ett free-bankingsystem fungerar tror jag att man måste försöka göra sig en bild av de motiv som ligger bakom bankernas agerande.

Ett sådant intressant problem är frågan det verkligen är troligt att en sedelutgivande bank till varje pris så snart som möjligt kommer att presentera konkurrentbankernas sedlar för inlösen. Antag att en viss bank har en större reserv bestående av sedlar emitterade av konkurrentbanker och samtliga dessa konkurrentbanker är otvivelaktligen solventa. Varför skall man då presentera sedlarna för inlösen? Blir det i själva verket inte så att man därigenom riskerar dra på sig en massa fysiskt guld som är kostsamt att förvara? Är det verkligen så självklart att en bank som kommit över sedlar från en solvent konkurrentbank kommer att presentera dessa för inlösen så snart som möjligt?

Ett annat problem av liknande art är att försöka förstå huruvida bankerna försöker tränga ut konkurrentbankernas sedlar ur cirkulationen.

Ett skäl att till varje pris undvika att sätta andra bankers sedlar i omlopp skulle kunna vara att det är bra reklam för den egna banken om de egna sedlarna är i cirkulation. Folk ser att det exempelvis står A-banken på sedlarna och på så sätt blir A-banken känd bland allmänheten. Frågan är emellertid om detta är ett så starkt skäl att man tar de risker som är förenade med att sätta egna fraktionellt uppbackade sedlar i omlopp. Jag tror inte att denna reklamvinst är tillräckligt stor för att det skall vara något starkt skäl att dra andra bankers sedlar ur omloppet och ersätta dem med egna sedlar.

Mot denna reklamvinst skall ju risken att sedlarna presenteras för inlösen ställas. Dessutom tillkommer kostnaderna för att trycka sedlarna, men denna kostnad är måhända så bagatellartad att den täcks av reklamvinsten.

Det är nog snarare så att det bärande motivet för att sätta de egna sedlarna i omlopp är att man kan vinna räntebärande fordringar genom att emittera sedlar och man kan dessutom vinna räntebärande fordringar vars värde överstiger guldreserven då ju sedlarna endast är fraktionellt uppbackade i guld.

Men antag nu att en viss bank ackumulerat ett överskott av sedlar emitterade av andra banker och ser en möjlighet att öka den egna kreditgivningen. Skulle man då inte kunna tänka sig att man helt enkelt lånade ut just de konkurrentbankssedlar man lyckats anhopa. På detta vis skulle man ju öka ränteinkomsterna utan att ta de risker som är förenade med att sätta egna sedlar i omlopp.

Det enda man förlorar är ju reklamvinsten av att de egna sedlarna cirkulerar. Låt oss också anta att kostnaden för att trycka sedlarna är försumbar till och att reklamvinsten väger upp denna kostnad och att mani därför kan bortse från kostnaderna för att trycka sedlarna.

Som jag ser det finns det i princip inga skäl att anta att en sedelutgivande bank i och för sig inte skulle kunna tänkas låna ut andra bankers sedlar mot ränta. Problemet uppstår först då de andra bankerna begär inlösen av sedlar man själv emitterat. Då måste man antingen begära att sedlarna kvittas eller betala ut guld. Det billigaste är förstås att ha konkurrentbankernas sedlar i lager, så att man kan begära kvittning. Det är ju endast om man saknar sedlar emitterade av konkurrentbankerna man tvingas man betala ut guld.

Om man bortser från att emission av fraktionellt uppbackade guldkonvertibla sedlar öppnar möjligheter att öka utlåningen bortom inlåningen av fysiskt guld och att man därför kan erhålla räntebärande fordringar genom att emittera sedlar kan jag inte se någon större poäng med att lyckas driva konkurrentbankernas sedlar ur cirkulationen. Tanken förutsätter emellertid att man inte är i akut behov av reservmedel.

Om man antar att en bank ser att lagret av konkurrentbankssedlar och guld ständigt ligger en bra bit över den nivå som visat sig nödvändig för att kunna fullgöra inlösenåtagendena kan jag inte inse varför denna bank inte skulle kunna expandera sin långivning genom att låna ut konkurrentbankernas sedlar mot ränta. På så sätt slipper man de risker som är förenade med att sätta egna sedlar i omlopp och kan likväl vinna ränteintäkter.

Jag misstänker att denna tanke strider mot den etablerade free-bankingteorin och jag anser i och för sig att tanken är orealistisk av det skälet att bankerna ständigt utsätts för så omfattande inlösenkrav att man aldrig skulle tänka tanken att sätta konkurrentbankssedlar i omlopp. Min tanke är dock den att bruket är i och för sig möjligt och att det under mycket specifika och tämligen teoretiska omständigheter skulle kunna vara ekonomiskt rationellt.

Om någon lyckas producera en bra invändning mot detta resonemang skulle jag bli mycket tacksam.

söndag, juli 16, 2006

 

Free-banking igen

Inom den närmsta tiden avser jag publicera en text som skall avsluta textserien om guldmyntfot och free-banking. Innan jag gör det menar jag emellertid att det är nödvändigt att reda ut ytterligare några saker. Jag gissar att detta kommer att vara den näst sista texten före den avslutande texten.

Det första som måste redas ut är på vilket sätt delatoriska respektive inflatoriska impulser uppstår i ett free-bankingsystem. Med inflatorisk impuls förstås ett monetärt fenomen som reducerar guldets bytesvärde och med deflatorisk impuls förstås ett monetärt fenomen som ökar guldets bytesvärde.

De inflatoriska impulserna uppstår då en sedelutgivande bank "köper" fysiskt guld och "betalar" med sedlar och när en sedelutgivande bank beviljar ett lån som helt enkelt finansieras genom att man trycker sedlar. Det förutsätts givetvis att sedlarna sätts i omlopp.

De deflatoriska impulserna uppstår då en låntagare amorterar ett lån eller någon begär inlösen av papperspengar i guld.

Sedan är det sant att det varje dag skulle uppstå ett otal såväl inflatoriska som deflatoriska impulser. Guldsmeder skulle begära inlösen, guldgruvor skulle överlämna tackguld, nya lån skulle beviljas och gamla skulder amorteras i en ständigt varierande blandning.

Det är också uppenbart att det är oerhört lönsamt att bedriva en kreditexpansion så länge ingen begär inlösen i guld. Att göra det kan jämföras med berättelsen om "pojken med guldbyxorna".

lördag, juli 15, 2006

 

Giftasmyndig

Lundensis har bett mig klargöra FLAVIANOKRATINS syn på när en människa skall anses "byxmyndig".

Enligt svensk rätt är det otillåtet för en person som är 15 år gammal eller äldre att könsumgänge med en person som ännu inte fyllt 15 år.

När man skall avgöra denna fråga menar jag att den bästa lösningen är att ta sin utgångspunkt i när könsmognaden inträder. Det är självklart att det skall vara förbjudet att ha sexuella förbindelser med prepubertära personer och önskan att ha detta är utan tvivel en parafili som det finns mycket starka skäl att förbjuda, till och med i de fall då barnet ger sitt samtycke till sådana förbindelser. Exakt varför de flesta människor uppfattar sådana förbindelser som tabu-belagda är okänt, men jag menar att det enkla faktum att de allra flesta uppfattar själva tanken på sådana förbindelser som motbjudande är tillräckligt för att anse att de skall vara förbjudna.

Flickor blir könsmogna då de är 12-13 år gamla och pojkar aningen senare. Den könsmognad som inträder hos kvinnan vid 12-13 års ålder är emellertid något ofullständig och det lär finnas starka belägg för att graviditeter i så låg ålder är förenade med medicinska risker. Jag tycker därför att nu rådande gräns på 15 år är rimlig och på grund av pojkars något senare kroppsliga mognad bör gränsen för pojkar vara minst lika hög.

I strid med numera vedertagna uppfattningar anser jag att det skall vara möjligt att ingå äktenskap så snart denna "lovliga" ålder inträtt. Däremot är det rimligt att anse att en person som exempelvis ännu ej uppnått 18 års ålder endast skall få ingå äktenskap med sina föräldrarnas samtycke. Självfallet skall ett äktenskap som ingåtts under tvång anses ogiltigt.

Jag tycker också att åldersgränsen för inköp av alkoholhaltiga drycker borde sänkas till 15 år, även om det kan finnas skäl att anse att så unga personer ej bör tillåtas köpa starksprit samt att ungdom självfallet skall vara skyldiga att visa sina föräldrar skälig lydnad.

 

Monarki?



Ehuru jag inte blivit ombedd att klargöra FLAVIANOKRATINS syn på monarkin skulle jag ändå kortfattat vilja klargöra FLAVIANOKRATINS ståndpunkt i denna fråga.

FLAVIANOKRATIN vill bibehålla monarkin.

FLAVIANOKRATIN vill återgå till strikt agnatisk tronföljd. En kvinna skall helt enkelt inte kunna bli statschef. Skulle kungahusets svärdslinje utslockna får Riksdagen välja en ny kung istället.

FLAVIANOKRATIN vill genomföra en reform av regeringsformen som bygger på att statschefen får en starkare ställning, men att statschefen i gengäld skall kunna ställas inför riksrätt och avsättas. Reformen bör utformas så att statschefen återges de rättigheter han hade fram till och med 1974, men att han i gengäld blir avsättlig.

FLAVIANOKRATIN vill att Riksdagens högtidliga öppnande återinförs.


fredag, juli 14, 2006

 

Frågelådan fortsatt öppen!

Har ni några frågor om FLAVIANOKRATINS ståndpunkter i olika frågor är det bara att fråga på!

 

Skall "vanligt" folk få beväpna sig?



För det första vill jag understryka att jag inte är någon expert på vapen och att jag inte är särskilt intresserad av vapen. Däremot är jag inte helt ointresserad av den lagstiftning som reglerar innehav, bruk av och handel med vapen.

Min syn på frågan tar sin utgångspunkt i att svensk nödvärnsrätt är rakt igenom rimlig och bra. Hur ser svensk nödvärnsrätt ut?

Jag citerar brottsbalken 24 kap:

"1 § En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart* oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,

2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,

3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller

4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse."

Jag menar att dessa bestämmelser är rakt igenom rimliga och förnuftiga. Vidare förhåller det sig så att det faktiskt är möjligt för enskilda att exempelvis inneha jaktvapen och dessutom får jaktvapen användas i nödvärnssituationer. Om exempelvis en jägare observerar att någon försöker döda en annan person med en kniv får jägaren utan vidare skjuta mot honom som försöker döda och även om skotten är dödande är jägaren fri från ansvar i enlighet med bestämmelserna om nödvärn.

Jag menar att de restriktioner som finns rörande enskildas rätt att inneha vapen tömmer nödvärnsrätten på verkligt innehåll. I många situationer är det faktiskt så att den enskilde inte har någon faktisk rätt till nödvärn helt enkelt därför att han saknar vapen.

Nästa fråga är då om man bör betrakta vapen som vilken annan vara som helst och att inga speciella restriktioner skall finnas rörande innehav och handel med vapen. Jag är inte helt säker på det, men det finns inga särskilda restriktioner på handeln med brödknivar, trots att man utan vidare kan döda människor med brödknivar.

Även om lagen skulle jämställa handel och innehav med vapen med innehav av och handel med vilka andra varor som helst är det inte sant att det inte skulle finnas några begränsningar på när och hur vapen skulle få användas. Mord skulle vara fortsatt olagligt och att hota folk med vapen skulle också fortsättningsvis vara olagligt. Den enda skillnaden vore att enskilda skulle ges samma faktiska möjlighet till nödvärn som exempelvis en beväpnad jägare har.

De invändningar som uppställs mot att enskilda skall få ha vapen går oftast ut på att det skulle uppstå en risk för att personer med häftigt humör skulle avsluta gräl med hjälp av skjutvapen och sedan djupt ångra sig. Det är en bra invändning, men det lär vara så att risken för att bli av med livet i de amerikanska delstater med liberala vapenlagar är betydligt mindre än den är i delstater med restriktiva vapenlagar. Dessutom menar jag att om man tänker sig att man skulle slopa restriktionerna för enskildas vapeninnehav och det skulle visa sig att antalet skjutna ökat kraftigt så måste man fråga sig vilka som blev skjutna och av vilka skäl de blev skjutna för att kunna göra sig en bild av frågan om det ökade antalet skjutna verkligen innebar något steg tillbaka.

Antag exempelvis att ett stort antal våldtäktsmän skulle skjutas av kvinnor som befunne sig i en nödvärnssituation i ett vapenliberalt samhälle och att i ett icke vapenliberalt samhälle dessa kvinnor i stället bleve våldtagna; vilket samhälle är då bättre?

Följer man den enkla och sunda tankegång som tycks ligga till grund för brottsbalkens bestämmelser om nödvärn råder inget tvivel om att en kvinna som varit utsatt för våldtäktsförsök har rätt att skjuta förövaren och samtidigt gå fri från ansvar. Dessutom är det till och med så att om någon brukar mer våld än nöden kräver skall personen gå fri från ansvar om omständigheterna var sådana att personen svårligen kunde besinna sig. (BrB. 24:6) Att tänka sig att kvinna som är utsatt för ett våldtäktsförsök troligen befinner sig i ett synnerligen upprivet själstillstånd kräver ingen större fantasi.

Om ett vapenliberalt samhälle skulle vara ett samhälle med mera våld är detta alltså inte nödvändigtvis något argument mot att enskilda skall få ha vapen. Frågan är istället om det ökade våldet vore legitimt eller ej. Jag tror att ett samhälle med liberal vapenlagstiftning vore ett samhälle med betydligt mindre illegitmt våld och betydligt mera legitimt våld.

Sedan kan man inte utesluta att det skulle uppstå vissa olyckliga situationer som inte skulle uppstå i ett samhälle med strikta vapenlagar. Jag tänker då på hetlevrade personer som i hastigt uppkommet vredesmod gör något de kanske kommer att ångra resten av livet.

Av detta skäl menar jag att det möjligen kan finnas skäl att frånta somliga rätten att inneha vapen och jag menar också att man möjligen kan tänka sig vissa restriktioner på hur tunga vapen enskilda skall få ha. Om man exempelvis tänker sig att en utländsk turist reser in till Sverige i en pansarvagn inställer sig givetvis frågan om hans inresa skall uppfattas som en fientlig handling riktad mot svenska staten eller om personen ifråga kan anses behöva pansarvagnen i en tänkt nödvärnssituation. Hade han däremot haft en Magnum 44 i handskfacket är det uppenbart att detta vore något som kunde tänkas komma till pass i en nödvärnssituation och att innehavet av detta handeldvapen inte kunde ses som någon fientlig handling riktad mot svenska staten. Att det är möjligt att han avser använda vapnet för brottsliga syften är däremot inget skäl att förvägra honom rätten att beväpna sig. Man kan använda en bil för att uppsåtligen beröva någon annan livet, men detta är absolut inget skäl att förvägra någon rätten att köra eller inneha bil.

Utifrån vad som står i brottsbalken 24 kap. kan man också anta att användning av en pansarvagn i en nödvärnssituation på goda grunder - redan i förväg - kan förmodas vara uppenbart obehövligt och således också uppenbart oförsvarligt.

Kortfattat betyder detta att jag menar att grundprincipen är enkel och går ut på att enskilda skall få ha de vapen som krävs som krävs för att deras rätt till nödvärn inte skall tömmas på verkligt innehåll, men liksom alla andra principer skall inte heller denna princip drivas in absurdum.

* Jag kursiverade ordet uppenbart, eftersom min lärare juris doktor Ola Zetterqvist förklarade för mig att ordet uppenbart har en särskild tyngd i den juridiska världen. Uppenbart inom juridiken är fruktansvärt uppenbart i "normalt" språkbruk.


torsdag, juli 13, 2006

 

Varning för denne man!

Jag skulle vilja utnämna Nils Lundgren och dennes junilista till FLAVIANOKRATERNAS huvudmotståndare i det stundande valet. Junilistan är nämligen för Sveriges medlemskap i EU, medan FLAVIANOKRATERNA är emot Sveriges medlemskap.

När junilstan fiskar väljare bland EU-motståndare är det i själva verket inte fråga om något annat än en försåtligt förpackad bluff. Det är visserligen sant att Nils Lundgren - i likhet med FLAVIANOKRATERNA - är kategoriska motståndare till ett svenskt deltagande i den europeiska valutaunionen.

Nils Lundgrens bevekelsegrunder för denna hållning är emellertid - enligt objektiva FLAVIANOKRATISKA kriterier - helt felaktiga. Om ni inte visste det är Nils Lundgren nämligen en närmast passionerad motståndare till guldmyntfoten. Nils Lundgren har rätt då han säger att kronan är övervärderad och att detta förhållande skapar arbetslöshet, men Nils Lundgren ordinerar som god vulgärkeynesian den obligatoriska standardmedicinen högre inflation.

Nils Lundgren och Lars Wohlin har ungefär samma syn i monetära frågor och det kan vara av intresse att veta att Sverige 1980 - då Wohlin var riksbankschef - hade en inflationstakt på 16%. Nu har visserligen dessa båda inflationister kommit på kant och Wohlin gått över till kristdemokraterna, men det är ganska avslöjande för Nils Lundgren att han valde att liera sig med Wohlin.

Ur FLAVIANOKRATISK synvinkel är EMU det lilla onda och tullunionen det stora onda. EMU är dessutom faktiskt bra ur den synvinkeln att EMU utplånar växelkursrörelser precis som guldmyntfoten skulle göra. Det finns ingen anledning att anse att det behövs växelkursrörelser för att jämna ut betalningsbalansen mellan Lissabon och Hamburg om man inte anser att det behövs några sådana för att jämna ut betalningsbalansen mellan Ystad och Haparanda. Sedan är det visserligen sant att då två länder går i monetär union med varandra är det ett av avgörande betydelse att inväxlingsförhållandena är sådana att de jämställer de båda valutornas inre och yttre köpkraft i hela det nu uppkomna valutaområdet.

Detta är ganska enkelt då man skapar en valutaunion av EMU-typ, eftersom man då kan använda sig av Big Mac-index för att räkna ut det korrekta växelkursförhållandet. Det är emellertid mera problematiskt när man skall återgå till guldmyntfot, eftersom man inte vet vilken kurs man måste använda sig av för att undvika såväl ekonomisk depression som inflation.

Någon invänder då måhända att man kan använda sig av den så kallade marknadskursen mellan guld och den valuta som skall skrotas, men om denna kurs vore i jämvikt med den kurs som skulle säkerställa makroekonomisk jämvikt under guldmyntfot vore skälen att remonetisera guldet betydligt svagare.

Storbritannien återinförde guldmyntfoten 1925 och gjorde det genom att använda sig av marknadskursen och resultatet blev en oerhörd depression. Storbritannien borde istället ha studerat hur högt KPI var det senaste året då det rådde makroekonomisk jämvikt och guldmyntfot och sedan genom en beräkning framställt en approximation om vilken guldparitet man borde välja med tanke på den - vid tidpunkten för den tänkta remonetiseringen av guldet - rådande prisnivån.

Ett exempel på en sådan approximering är att ett lösnummer av The Economist kostade 8½ pence 1914 och 12 pence* 1925. 1913 var pundet likvärdigt med 113 grain guld och för att priset på ett lösnummer av The Economist 1925 skulle ha varit detsamma som det var 1913 räknat i guld borde pundet ha jämställts med cirka 80 grain guld. Detta hade motsvarat en dollarkurs på cirka $3,45 per £. Det är intressant att observera att pundet hösten 1931 föll nästan exakt så mycket som krävdes för att återställa priset på ett lösnummer av The Economist räknat i guld till 1913 års nivå! En annan intressant sak är att priset på ett lösnummer av The Economist i Storbritannien är ungefär fyra grain guld idag och att priset 1913 var nästan exakt fyra grain guld.

Det vore emellertid en förhastad slutsats att tänka sig att Storbritannien på grund av detta förhållande idag skulle kunna återställa guldmyntfoten till marknadskursen utan att detta skulle framkalla ekonomisk depression.

Vi vet nämligen ingenting om hur mycket guld ett lösnummer av The Economist skulle motsvara idag givet att Storbritannien aldrig någonsin suspenderat guldkonvertibiliteten.

Däremot kan vi med hjälp av Big Mac-index lätt göra den iakttagelsen att länder som under en längre tid haft identiska - på samma främmande valuta baserade penningsystem - har en närmast identisk prisnivå på Big Mac. Därav kan man sluta sig till att det verkar mycket sannolikt att all världens valutor skulle handlas till köpkraftsparitet givet att hela världen aldrig övergivit guldmyntfoten. Det verkar också sannolikt att de länder som ingått i EMU med tiden kommer att få en identisk prisnivå. Idag kostar en Big Mac €3,60 i Helsingfors och €2,99 i Frankfurt. År 2030 kommer de helt säkert att kosta exakt lika eller nästan exakt lika mycket i Frankfurt och Helsingfors.

Problemet är att vi inte vet vilken kurs som skulle vara den som skapade jämvikt i flödena mellan den guldbrytande sektorn och den finansiella ekonomin i dagens värld. Jag menar att vi därför borde välja en kurs enligt vilken kronan enligt Big Mac-index bleve undervärderad gentemot samtliga världens valutor. Detta skulle innebära en minst sagt kraftig devalvering och troligen skulle denna devalvering följas av en inflation som skulle pågå till dess att Sveriges prisnivå skapade balans i flödena mellan Sveriges finansiella ekonomi och den guldbrytande sektorn.

I dagsläget kostar ett kilogram guld cirka 155.000 kronor. Enligt The Economist kostar en Big Mac i Kina 10,50 yuan. 10,50 yuan motsvarar 9,49 kronor enligt dagens kurs och i Sverige kostar en Big Mac 33,00 kronor. Om Sverige ville uppnå köpkraftsparitet med Kina skulle Sverige behöva devalvera kronan med cirka 71%, vilket skulle motsvara ett guldpris på cirka 538.000 kronor per kilogram.

För att göra systemet vattentätt menar jag dessutom att man borde se till att kronan vore cirka 20% undervärderad gentemot den kinesiska valutan, vilket skulle innebära ett guldpris på 673.000 kronor per kilogram.

Detta skulle alltså innebära en devalvering på cirka 77% jämfört med marknadskursen. Borde inte en så kraftig devalvering medföra en oerhörd inflation? Det finns en sådan risk, men det är en medvetet tagen risk syftande till att undvika ekonomisk depression.

Dessutom finns det ett antal sätt att dämpa den inflatoriska impulsen och dit hör att insättarskyddet skall slopas i syfte att avskräcka folk från expansiva banker. Ett lysande exempel på en bank med ytterst expansiv kreditgivning var Nordbanken under den tid Nils Lundgren var dess chefs-"ekonom". En annan och mycket viktig åtgärd är att likvidera riksbanken, vilket innebär att alla riksbankens skulder betalas antingen med guldtackor eller guldmynt. Hela stocken av sedlar och mynt dras in genom att man helt enkelt förklarar att alla sedlar och mynt som Riksbanken satt i omlopp upphör att vara lagligt betalningsmedel inom tre månaders tid. Ytterligare en mycket viktig åtgärd är att Sverige lämnar EU och inför total och ensidig frihandel. All import skall vara fortsättningsvis helt tullfri i syfte att utsätta svensk industri och svenskt jordbruk för maximal konkurrens i syfte att försvåra prishöjningar. Detta vore också ett enkelt och effektivt sätt att kunna avskaffa hela jordbruksregleringen. Efter "superdevalveringen" vore ju världsmarknadspriserna på jordbruksvaror attraktiva ur böndernas synvinkel. Allt behov av skydd och regleringar av jordbrukssektorn skulle bortfalla på ett ögonblick och bönderna skulle likväl tjäna bra.

Slutresultatet skulle förmodligen bli att prisnivån steg så att en del av den konkurrensfördel vi vunnit genom superdevalveringen skulle ätas upp, men denna prisstegring skulle inte på långa håll motsvara superdevalveringen. Sveriges prisnivå i jämförelse med omvärlden skulle nämligen styras av realekonomiska faktorer precis som den finska prisnvån i förhållande till den portugisiska styrs av helt realekonomiska faktorer, eftersom de båda länderna har gemensam valuta.

Efter några år av inflation skulle inflationen upphöra och Sverige skulle ha en mycket attraktiv prisnivå med full sysselsättning som följd och likväl skulle inflationstakten inte ens orka upp i positiva tal.

Det är bara guldet som kan ge oss denna typ av makroekonomiska stabilitet.

*På den gamla goda tiden var pundets alparikurs gentemot guldet 113 grain per pund. Ett uns guld motsvarade således £4/4s./11½d. Enligt det gamla räknesättet delades pundet i 240 pence och förkortningen för den gamla pennyn var d. som i latinets denarius. En shilling bestod av 12 d. och således kunde pundet antingen delas i 240 d. eller 20 shilling. Shilling förkortades med s. , som i latinets solidus. £ är en förkortning för latinets Libra och används än idag. 1925 kostade ett lösnummer av The Economist alltså en shilling, men jag skrev 12 d. för att underlätta jämförelsen. Det minsta myntet fram till 1960 var en farthing, eller en kvarts penny. Storbritannien genomförde decimalisering av pundet 1971 efter vilken pundet helt enkelt delas i 100 nya pence.

 

Flavianokratisk frågelåda

Jag har försökt skriva en sammanfattning av FLAVIANOKRATERNAS program, men funnit att det är väldigt svårt.

Det bästa är om ni ställer frågor angående vad FLAVIANOKRATERNA står för i olika konkreta sakfrågor. Ett viktigt kännetecken för FLAVIANOKRATIN är att jag har ungefär samma betydelse för FLAVIANOKRATIN som Ayn Rand hade för Objektivismen.

Det betyder ungefär följande: Flavianus locutus est, causa finita est!

Ayn Rand trodde sig kunna ge objektivt riktiga svar på alla frågor, men misstog sig. Jag ger objektivt sett riktiga svar på alla frågor och misstar mig aldrig. Det är nämligen så att endast jag kan definiera FLAVIANOKRATINS ståndpunkt. Detta betyder även att jag kan ändra FLAVIANOKRATINS ståndpunkt när jag vill.

Ställ frågor om vad som helst så skall jag förklara FLAVIANOKRATINS ståndpunkt i denna fråga.

onsdag, juli 12, 2006

 

Flavianokraterna

Jag har märkt att en del av mina läsare tycks finna det långsamt att läsa mina oändliga utläggningar om free-banking och guldmyntfot. Jag lovar att det inte skall bli så värst många fler utläggningar i ämnet den närmsta tiden. Det är bara ytterligare några få saker jag tänker försöka bena ur och dessutom är det frivilligt att läsa texterna.

Ett av mina senare projekt är att skriva en liten serie om det nya partiet jag tänkte grunda. Partiet skall heta FLAVIANOKRATERNA och programmet är mycket enkelt och sammanfattas med följande sats: "I am against all government intervention, except my own."

Skämt åsido menar jag att det finns en poäng i programmet och poängen är helt enkelt att man inte kan finna en enda enkel princip utifrån vilken man kan härleda ett rimligt svar på varje fråga inom politiken. Detta skall emellertid inte förstås som att man skall kasta alla principer över bord. Principer är bra, men de flesta principer har begränsningar.

Erfarenheterna från Somalia visar att ett samhälle i någon mening kan fungera bättre sedan den konventionella staten brutit samman, men detta är inget skäl att anse att svenska staten borde störtas.

Vad gäller de så kallade minimalstatsanhängarna menar jag att deras princip är en hyfsad princip som besvarar många men inte alla frågor. Problemet är att de lyckats identifiera en bra princip som med framgång kan appliceras på ett antal områden, men det uppstår ett problem när man håller fast vid en princip i absurdum.

Kränks exempelvis någons äganderätt av att någon klipper gräsmattan med en motorgräsklippare mitt i natten och hans grannar får nattsömnen avbruten? Har mannen med motorgräsklipparen inskränkt någon annan människas frihet genom att klippa gräsmattan mitt i natten? Om svaret på de bägge frågorna är nej, borde detta betyda att det skall vara tillåtet att klippa gräsmattan med en motorgräsklippare mitt i natten. Grannarna är ju fullt fria att ändra sin dygnsrytm och sova på dagarna istället.

Anarkokapitalister har ett problem i att besvara hur man skall ställa sig till privata organisationer som utövar tvång mot enskilda. Om staten upphör att existera kan detta få till följd att ett otal gangsters öppnar "eget" inom statsbranschen och exempelvis kräver ut skatt av folk. Hur skall folk försvara sig mot sådana typer och hur skall de kunna göra det genom att inte själva grunda någon typ av statsliknande organisation och sedan denna väl har grundats uppkommer problem med frågor som rör på vilket sätt denna organisation skall organiseras och finansieras och hur man skall behandla folk som drar nytta av dess existens utan att vilja bidra till dess finansiering.

Jag är för en skattefinansierad stat och en skattefinansierad välfärd, men jag anser mig likväl vara klassiskt liberal. Som jag tidigare skrivit om ansåg Adam Smith att staten borde förse de svaga med bröd och dessutom ansåg samme Smith att staten borde ägna sig åt sådan verksamhet som är samhällsnyttig utan att ge den enskilde något ekonomiskt utbyte. En intressant sak med Smith är att Smith inte nämner polis som någon naturligt statlig verksamhet.

Jag menar att det ligger i samhället intresse att det föds barn, men den enskilde har knappast någon ekonomisk nytta av att skaffa barn. Bör staten därför subventionera folk som skaffar barn? Jag anser det.

Som jag tidigare sade: "I am against all government intervention, except my own."

tisdag, juli 11, 2006

 

Världens enklaste trick



Detta trafikmärke har inte varit i användning sedan 1967 och finns numera inte i vägmärkesförordningen. Märket betyder hastighetsbegränsning upphör. Erfarenhet från Montana i USA visar att slopad hastighetsbegränsning inte medför någon uppgång i antalet trafikdödade. Tvärsom minskade antalet trafikdödade dramatiskt när Montana slopade hastighetsbegränsningen på motorväg och Tyskland tillhör de länder där antalet trafikdödade är lägst i förhållande till trafikvolymen. Visserligen skulle farten öka, men eftersom man skärper sig lite extra när man förstår att det handlar om bilkörning på riktigt blir slutresultatet färre dödade.

Det skulle vara ett helt excellent smart drag av den så kallade alliansen att slopa hastighetsbegränsningen på motorväg efter valet. På så sätt skulle man hetsa upp miljömupparna till absoluta bristningsgränsen och dessutom skulle den bilintresserade arbetarklassen för evigt rösta borgerligt. Den bilintresserade arbetarklassen är en stor och förbisedd väljargrupp och definitivt en väljargrupp de borgerliga skulle kunna vinna.


 

Trevligt

Kristdemokraterna vill att den borgerliga alliansen kommer överens om att sänka bensinskatten. Det är kul att någon annan än socialdemokraterna visar att de vill vinna valet. Går inte övriga borgerliga partier med på detta, alternativt går med på detta, vinner valet och inte infriar löftet är detta ingenting annat än en skandal.

Bensinen är alldeles för dyr och detta leder till en massa oönskade effekter. Utsläppen av det för allt mänskligt liv oundgängliga koldioxidet minskar exempelvis. Dessutom är bensinskatten ett jätteproblem när man skall pussla ihop lediga jobb med arbetslösa. Den leder också till att det säljs färre bilar och att färre besöker vårt land vilket i sin tur minskar Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen.

Jag vill se mera av denna utmärkta populism. Statens finanser är måhända en viktig fråga, men statens finanser kan inte må dåligt av att fler köper nya bilar, fler semestrar i Sverige och att det blir lättare och lönsammare att ta lediga jobb.

Jag tycker dessutom att de borde driva höjda och delvis slopade hastighetsbegränsningar. Fram för mera populism utan vilken man inte vinner val. Det finns i alla fall inga skäl att tro att en borgerlig regering skulle göra ett sämre arbete än den nuvarande, men om de borgerliga konsekvent avstår från "populistiska" utspel lär vi aldrig få veta vad en borgerlig regering duger till.

Omväxling förnöjer.

 

Somalia

Jag har blivit ombedd att skriva vad jag tror kommer att hända i Somalia. Svaret är förstås att jag ingenting vet.

Om jga skall försöka mig på att gissa vad som kommer att hända menar jag att det första konstaterandet är att den så kallade regeringen i staden Baidoa är helt maktlös om man bortser från staden Baidoa.

Den krigsherre som enligt tidningarna alldeles nyligen gav upp efter strider i Mogadishu var på något sätt associerad med denna regering och enligt vad jag kan förstå är den så kallade och av FN understödda regeringen ingenting annat än en kartell bestående av olika småfurstar.

Givetvis är det utomordentligt bra att den så kallade regeringen inte har något att säga till om. Problemet jag ser är emellertid att krigsherrestyret i Mogadishu hade uppnått ett visst mått av stabilitet och konkurrensen mellan de olika krigsherrarna hade medfört att de skatter man tvingades betala till dem hade reducerats till ett minimum. Utrikeshandeln var totalt oreglerad och tullfri, ingen kontroll av radio- och TV-frekvenser förekom och staden tycktes leva i någon form av laissez-fairenirvana. Dessvärre var även skydd av liv och egendom väldigt svagt vilket medförde att man kunde bli skjuten till döds för obetydliga småsaker.

Oavsett hur det förhöll sig med säkerheten är det belagt och bevittnat av många att frånvaron av konventionell stat fick näringslivet att explodera. Import och export ökade boomartat och det finns exempelvis reguljära flygförbindelser mellan Mogadishu och Dubai. Telefonförbindelserna är de bästa i hela Afrika och priserna lär vara bland de lägsta i världen. Johan Norberg hade förmodligen gråtit av lycka.

Problemet var emellertid att även gangsters och beväpnade gäng hade alltför stort inflytande, vilket dessutom är något som stör affärslivet. Det är i detta vakuum de islamiska domstolarna börjat sin verksamhet.

Dessa har nu vunnit kontroll över hela Mogadishu, men inte över hela landet. Det är oklart vad de kommer att göra, men det finns anledning att ta uppgifter om "talibanism" med en nypa salt enligt vad jag kan förstå. Vill man tolka det hela optimistiskt kan man se det hela som en marknadsprocess där för 10-15 år sedan krigsherrarna var starka, men nu har freden medfört att affärsmännen blivit rikare än krigsherrarna och därför också bättre beväpnade. Då blir det affärsmännen som tar över om än i koalition med islamiska mullor.

Jag är aningen skeptisk till denna positiva tolkning då det ju är känt att makt korrumperar och den bästa kontrollen på makthavarna förmodligen är möjligheten att rösta med fötterna. Det var denna typ av styre Mogadishu hade, men nu tycks det hela ha centraliserats. Å andra sidan säger somliga att den så kallade Union of Islamic Courts endast är ett slags "clearingdomstol" som medlar i konflikter där medlemmar av olika klaner är inblandade. I övrigt beslutar klanäldste om brottspåföljder.

En av dem som är en tongivande finansiär bakom denna union lär vara en affärsman som byggt upp en väl fungerande hamn och blivit så rik att han numera har sin egen armé och på grund av missnöje med de avgifter som krigsherrarna avtvingade honom skall han ha valt att liera sig med mullorna. Detta är fullt möjligt, men man vet ju inte vad denne herre kan få för sig att göra om han kan vinna kontroll över alla varutransporter in och ut ur Mogadishu i samarbete med mullorna.

Samtidigt heter det att unionen har kontroll över cirka en sjättedel av Somalias territorium och att den norra tredjedelen kontrolleras av två de-factostater. I så fall är det oklart vem som kontrollerar drygt en tredjedel av territoriet, men om jag förstått saken rätt är den traditionella klanrättvisan tillräcklig.

Landet är jätterörigt och det som är positivt är att den av FN understödda regeringen förlorat alla möjligheter att åstadkomma något alls utanför staden Baidoa. Det som är negativt är att Mogadishus uppdelning i zoner upphört och att numera ett rättssystem gäller i hela staden.

Å andra sidan är Somalia stort och jag tror säkert att det kan finnas möjligheter att skapa olika typer av frihandelsparadis lite varstans. Dessutom blir ju detta extra intressant om mullorna börjar inskränka affärslivets frihet. Och som jag tidigare påpekade tror jag att uppgifterna om talibanism skall tas med en nypa salt och dessutom är det så att de flesta länder har bestämmelser om klädedräkt på allmän plats. Islamiska länder skiljer sig här inte från sekulariserade europeiska länder. Det är bara bestämmelsernas art som är annorlunda.

Time will tell. Skulle det visa sig vara kört med Somalia lär det vara så att den nigerianska regeringen har förlorat kontrollen över delar av territoriet och så snart USA lämnar Irak kan vi få se ytterligare ett frihandelsparadis. Afghanistan är ytterligare en kandidat.

måndag, juli 10, 2006

 

Bra text

Jag läste just en helt briljant text skriven av Christian Gergils där han propagerar dels för att vi nyliberaler skall släppa kopplingen till den politiska högern och dels för att acceptera uppfattningen att den skattefinansierade staten har en viktig roll i att skapa social trygghet.

Även om jag kanske skulle lagt accenten lite annorlunda och inte tycker som Christian Gergils i alla avseenden tycker jag att Christian har i grunden rätt.

Till alla er som anser att Gergils och jag sjunker ned i ren socialism skulle jag vilja peka på att även Adam Smith ansåg att det tillhörde statens legitima funktioner att förse de svaga med bröd. Samtidigt betyder detta inte att social trygghet inte kan tillhandahållas genom privata försäkringar och frivilliga hjälporganisationer.

I våra dagar är levnadsstandarden ojämförligt bättre än den var på Adam Smiths tid och jag anser att det sociala skyddsnät Adam Smith förespråkade bör graderas upp på samma sätt som övriga samhället graderats upp. Dessutom lever vi inte längre i bondesamhällets med dess naturliga trygghetssystem och detta har ökat behovet av ett såväl statliga skyddsnät som privata försäkringar.

Vad gäller kopplingen till den politiska högern menar jag också att den liberala rörelsen helt bör släppa kopplingen till arbetsgivarorganisationerna och dessutom inse att fackföreningar är ett helt naturligt och sunt inslag på arbetsmarknaden. Fackföreningarnas roll är att se till att de som gör grovjobbet skall få sin rättmätiga del av produktionsresultatet och det motsäger inte några liberala principer alls att vara verksam inom sådana organisationer. Ur liberal synvinkel är det endast ett problem om dessa organisationer får särskilda privilegier som skyddas av staten.

Jag anser också att den liberala rörelsen helt bör släppa kopplingen till alla typer av militarism och inse att liberalismens väsen snarare är pacifistiskt än militaristiskt. Den klassiskt liberala hållningen var att motsätta sig alla typer av utrikespolitisk aktivism och istället förespråka strikt neutralitet, slopad värnplikt och endast godta krig som ett nödvändigt ont som svar på ett angreppskrig. Riktigt sant är det alltså inte att påstå att liberalism är lika med pacifism, men hållningen är utan tvekan defensiv. Många av dagens nyliberaler tycks bara ha tagit budskapet om slopad värnplikt till hjärtat.

Ytterligare en förtjänst med Gergils artikel är att Gergils slår ett slag för monetär internationalism och fri handel. Här tycker jag att Gergils borde renodla sin position och förespråka guldmyntfot, free-banking och unilateral frihandel, vilket nödvändigtvis förutsätter utträde ur det protektionistiska EU. Här vinner man ytterligare en poäng, eftersom man befriar sig från en koppling till den politiska högern och dess EU-krameri.

Däremot håller jag med Gergils i att det finns en poäng med den europeiska valutaunionen och att denna poäng består i att man på samma sätt som under guldmyntfoten slipper destabiliserande växelkursrörelser. EMU är en dåligt försök att efterlikna den klassiska guldmyntfoten, men visst finns det en poäng i att man slopat växelkursrörelserna. Några sådana skulle inte förekomma i en hypotetisk laissez-fairevärld heller.

Sedan kan liberalismen förena olika människor med delvis olika värderingar. Man kan vara kulturradikal och liberal och man kan vara kulturkonservativ och liberal. I denna mening är det bättre att säga att liberalismen är en mittenideologi, eftersom den är öppen både för konservativa och radikala på samma sätt som den står öppen för olika syn i religiösa frågor. I detta sammanhang är det tragiskt att iaktta att en anti-religiös hållning ofta förknippas med nyliberalism. Den historiskt betydelsefulle liberalen William Gladstone och var exempelvis religiös och det är jag med.

Hur man kan förena en så diskret och måttfull nyliberalism med att vurma för maffiastyre i Somalia skall jag eventuellt återkomma till. Kortfattat går det ut på att frånvaron av statsmakt i konventionell bemärkelse förverkligade vad som kallats "Gladstonian Liberalism".

Gergils förordar i slutet av artikeln liberaldemokrati och om han därmed menar sig anspela på hur socialdemokratin släppte den doktrinära socialismen och blev framgångsrik, menar jag att vi liberaler borde ta till oss det bästa av socialdemokratin. Dit hör avvisandet av alltför doktrinära ståndpunkter, men också ståndpunkten att många av samhällets trygghetssystem faktiskt är bra.

Jag kan tänka mig att Sverige förvandlas till en nattväktarstat med bibehållet nationellt socialförsäkringssystem och starka kommuner som tillhandahåller vård, skola och omsorg. Jag anser att det är fullt ut förenligt med "Gladstonian Liberalism."

Det enda vi kan ha gemensamt med konservatism i ordets bästa bemärkelse är att det finns en spontan ordning som innefattar annat än ekonomi. Hit hör kultur, värderingar och annat. Att bara se sådant som ointressant och ovidkommande är destruktivt på samma sätt som när somliga vill skydda vår kultur från utlänningar. När vi förordar fri invandring och öppna gränser är det emellertid viktigt att poängtera att vi gör det utifrån en uppfattning där människor från främmande kulturer uppfattas som intressanta människor som kan göra livet i Sverige mera intressant och att vi inte ser dem som inhyrda strejkbrytare som skall användas för att försvaga LO.

Gergils text fanns i senaste numret av Svensk Linje som jag absolut inte prenumererar på.

 

Penningpolitiken och bensinpriset

Det finns en mycket trevlig och förbisedd effekt av expansiv penningpolitik och det är att expansiv penningpolitik leder till stigande priser och sjunkande disponibla inkomster. Detta leder i sin tur till att de politiker som jobbar hårt för en expansiv penningpolitik inte blir återvalda. Vad kan vara sämre för Göran Perssons utsikter att bli återvald än ett bensinpris på nästan 13 kronor litern?

Politiker som förordar expansiv penningpolitik får vad de förtjänar och jag är säker på att Göran Persson kommer att förlora höstens val inte minst på grund av att den expansiva penningpolitiken minskat de disponibla inkomsterna. Därtill kommer doktorshattar, byggen av slott, Anitra Steens pensionsavtal och en del annat.

Vad Göran Persson framför allt lyckats med är att bygga upp ett inflationärt luftslott.

Läs mer om räkningen för hans politik på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=558573

 

Lugna dig Lars Kilander!

Bostadsmäklaren Lars Kilander är orolig för att räntehöjningar från Riksbankens sida skall leda till att hans goda affärer kommer att gå något sämre.

Om Lars Kilander vill veta vad Riksbanken kommer att göra är det en mycket enkel tumregel att Riksbanken kommer att göra precis som ECB, men med en viss fördröjning. Det vill säga kommer ECB att fortsätta höja kommer Riksbanken att göra samma sak.

Inflationstakten i Sverige skall enligt Riksbankens så kallade målintervall hålla sig inom spannet 1-3% i årstakt, men detta är i själva verket ett lika luddigt mål som om Riksbankens målsättning vore att hålla inflationstakten inom målintervallet 10-30% och det är väl där någonstans inflationstakten för stenhus ligger.

Riksbanken reagerar inte på inhemska data och detta bevisas av ett noggrant studium av hur priset på en Big Mac förändratas de senaste åren.

Vill du veta vad Riksbanken kommer att göra är det ett säkert tips att Riksbanken kommer att höja eller sänka i närmast perfekt synkron med ECB. Det tycks nämligen vara så att Riksbankens politik består av en dold agenda och en offentlig.

Den officiella målet är att upprätthålla en inflationstakt på cirka 2% trots att denna målsättning står i rak motsats til riksbankslagens tal om fast penningvärde.

Det inofficiella målet tycks vara att dels skugga ECB:s räntepolitik, dels att ha ett sladdrigt målintervall för eurons kurs. Sedan producerar man officiella apologier vars enda avsikt är att skapa förevändningar för att ej göra det som inflationsmålet implicerar att man borde göra.

Det finns ett avsevärt problem med denna politik och detta problem består i att det blir den reala kronkursen som får göra hela det stabiliseringspolitiska arbetet. Kronans inre köpkraft är mycket lägre än dess yttre och detta skapar arbetslöshet.

Vad Sverige behöver är en låg real kronkurs och en inbromsning av kreditexpansionen.

Läs mer om Lars Kilander på följande länk.

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,853692,00.html

söndag, juli 09, 2006

 

Tjusig sedel


Om man är laissez-faireanhängare blir man väldigt lycklig av att se en privatemitterad, guldkonvertibel, fraktionellt uppbackad sedel. Dessutom kan man som svensk känna en oerhörd patriotisk tillfredsställelse över att just Sverige hade ett penningväsende som stod laissez-faireidealet oerhört nära. Lika ledsen blir man över att detta excellenta system ersattes med ett guldkonvertibelt monopolsystem och sedan med ren inflationism.

 

Andra bankers sedlar

Av föregående text framgår varför sedelutgivande banker accepterade sedlar emitterade av solventa konkurrentbanker som likvärdiga med guldmynt.

Om en bank ger lån och låntagaren sedan betalar ränta och amorteringar med sedlar emitterade av konkurrentbanker ställs denna bank inför olika alternativ så snart sedlarna influtit.

Hyser banken tvivel rörande konkurrentbankens solvens är det uppenbart att sedlarna aldrig hade accepterats och uppstår tvivel rörande konkurrentbankens solvens strax efter att de accepterats är det uppenbart att sedlarna skickas till inlösen illa kvickt.

Om man bortser från de situationer där det råder tvivel angående konkurrentbankens förmåga att betala menar jag att den första och mest naturliga reaktionen rimligen måste vara att lägga de inkomna sedlarna till bankens reserv.

Vad banken gör med dessa sedlar i ett senare skede betingas förmodligen - åtminstone i normalfallet - av vad banken blir tvungen att göra.

Det mest troliga är därför att man lägger de inkomna sedlarna i bankens valv. De kan alltid vara "bra att ha".

Det minst sannolika är att man är så skicklig i anhopandet av en viss konkurrentbanks sedlar att man har så mycket av denna banks sedlar att man kan tömma denna banks guldkassa. Sedan den andra banken drivits på ruinens brant kan man nämligen komma över denna bank till ett billigt pris.

Är man något mindre skicklig i denna sport kan det alltid vara bra att ha ett rejält lager av konkurrentbankssedlar. Om den egna banken blir föremål för en illvillig attack kan man ju alltid svara med att begära att sedlar kvittas. På så sätt kan man oskadliggöra en attack mot banken.

Det mest troliga användningen för konkurrentbankssedlar är emellertid som ett lågprisalternativ till guldtackor. Kommer en utomstående och begär antingen guldtackor eller guldmynt i utbyte mot sedlar tar man först och främst av guldreserven och när guldreserven understiger en viss nivå skickar man konkurrentbankssedlar till inlösen. I bästa fall kan de inte svara med att begära kvittning utan måste betala med guld. Det avgörande blir vem som har ett nettoinnehav av sedlar emitterade av konkurrentbanker och att ha detta är nästan lika säkert som guldtackor, men billigare att förvara. En bank som använder konkurrentbankernas sedlar som reservmedel kan alltså minska guldreserven och att förvara guld är kostsamt.

Att ha "en guldreserv av papper" är emellertid förbehållet de banker som ackumulerat ett överskott i flödena bankerna emellan.

lördag, juli 08, 2006

 

Att acceptera andra bankers sedlar

För att komma vidare mot målet att kunna förklara varför ett free-bankingsystem inte kommer att skapa en ohållbar, men väl en hållbar kreditexpansion menar jag att ytterligare ett fenomen måste närmre utredas.

I alla kända free-bankingsystem har bankerna villigt accepterat andra bankers sedlar som likvärdiga med guldmynt. Undantagen från denna regel gäller endast misskötta banker. Den som var skyldig en bank ett visst antal guldmynt kunde i praktiskt taget alla fall betala sina skulder med sedlar från konkurrentbankerna.

Samtidigt fanns det absolut ingen lag som ålade bankerna att acceptera andra bankers sedlar. Strängt taget var bankerna endast skyldiga att avgiftsfritt växla den egna bankens sedlar mot guldmynt.

Tidigare har jag gått in på frågan hur uttrycket "tjäna pengar" skall förstås. Kortfattat gick resonemanget ut på att även i en guldmyntfot är det först och främst guldets bytbarhet som är intressant. Syftet med en bank är att tjäna pengar som är bytbara. Det betyder att solventa konkurrentbankers sedlar är lika intressanta som guldmynt.

En bank som vill tjäna pengar ger alltså krediter och finansierar kreditgivningen genom att trycka fiduciära pengar. Syftet är att dra till sig pengar från yttervärlden. De pengar som finns i yttervärlden är guldmynt och solventa konkurrentbankers sedlar.

Det är visserligen sant att detta inte gällde fullt ut den dag i tidernas begynelse då det endast fanns en enda sedelutgivande bank. Ur denna banks perspektiv var alla pengar i "yttervärlden" guldmynt. Däremot var det rimligen så att den andra banken från början accepterade den första bankens sedlar som likvärdiga med guldmynt.

Om man leker med tanken att den första sedelutgivande banken ej erkände den andra sedelutgivande bankens sedlar, men att den andra banken accepterade den första bankens sedlar uppstår dessutom ett märkligt fenomen den dag den andra banken presenterar den första bankens sedlar för inlösen: Den första banken förlorar en del av sin guldreserv. Man kan visserligen tänka sig att den första banken envisas med att ej acceptera den första bankens sedlar, men med tiden kommer detta att betyda att den första bankens guldreserv i sin helhet överförs till den andra banken, med den påföljden att den första banken går i omkull. Den enklaste lösningen är då att den första banken börjar acceptera den andra bankens sedlar. I så fall kan ju den första banken antingen begära inlösen på den andra bankens sedlar, eller begära att sedlarna kvittas mot varandra.

Denna princip kan sedan föras vidare in i det oändliga och resultatet blir att alla banker utsätts för ett faktiskt - om än inte juridiskt - tvång att acceptera andra bankers sedlar. Det enda undantaget från denna regel är att ingen kommer att befatta sig med insolventa bankers sedlar.

 

Monetär bas


Vad ni ser ovan är ett 20-kronors guldmynt präglat under Oscar II. Under guldmyntfotens glansdagar var det så att endast oskadda guldmynt - och de fanns i valörerna 10 och 20 kronor - var lagligt betalningsmedel för alla typer av skulder i obegränsad mängd.

Mynt med mindre valörer var lagligt betalningsmedel endast för småskulder och Riksbanken växlade in småmynt i guldmynt, med det enda förbehållet att man naturligtvis var tvungen att komma upp i ett belopp om minst 10 kronor. Hade man 1000 1-öringar kunde man alltså gå till Riksbanken och erhålla ett 10-kronors guldmynt.

Riksbankssedlar var lagligt betalningsmedel med vissa begränsningar. Så var exempelvis inte riksbankssedlar lagligt betalningsmedel för sedelskulder. Om sedlar är lagligt betalningsmedel för sedelskulder är det ju inte längre fråga om någon guldmyntfot. Detta betydde att alla emittenter av sedlar - och här hade Riksbanken inget monopol - var skyldiga att utge guldmynt mot sedlar i enlighet med bestämmelserna i 1874 års banklag.

Dessutom var riksbankssedlar inte lagligt betalningsmedel för kontrakt med guldklausul. Om ett skuldebrev innehöll bestämmelser om att skulden ej kunde betalas med riksbankssedlar var riksbankssedlar inte lagligt betalningsmedel och kunde alltså nekas.

I grunden var dessa bestämmelser ganska bra och problemet var att de inte var tillräckligt långtgående och att det fanns en statlig sedelutgivande bank. Med tanke på dåtidens betalningsrutiner var detta måhända oundvikligt, men idag skulle vi vid återgång till guldmyntfot kunna slopa riksbanken nästan helt och hållet. Likaså finns inget behov av någon finansinspektion. Den bästa finansinspektion man kan tänka sig är nämligen en oupplyst allmänhet som har rätt att kräva guld.

fredag, juli 07, 2006

 

Uttrycket "tjäna pengar"

För att förstå hur en bank som emitterar guldkonvertibla sedlar tjänar pengar tror jag att det kan vara lämpligt att först utreda vad som menas med uttrycket "tjäna pengar". Även om vi skulle leva i en mycket primitiv guldmyntfot där man använde guldmynt i de dagliga transaktionerna vore det förstås så att de som bjöd ut varor till försäljning och accepterade guldmynt som betalning - i de allra flesta fall - endast vore intresserade av guldets bytbarhet. Det stora flertalet skulle alltså endast byta till sig guldmynt för att ganska snart byta dem mot exempelvis mat.

En av tankarna med en fraktionell guldmyntfot är att i de fall man endast är intresserad av guldets bytbarhet skall guldet ersättas med papperspengar. Å andra sidan skall skyldigheten att lösa in papperspengar i guldmynt effektivt begränsa emissionen av papperspengar. På så sätt tänks man få ett betalningsmedel som är lika värdesäkert som guld och lika billigt som papper.

För att de privata bankerna som emitterar dessa fraktionellt täckta papperspengar är det nödvändigt att hålla en visst lager av fysiskt guld. Ur bankens perspektiv skall detta emellertid ses som ett nödvändigt ont som banken endast gör för att kunna upprätthålla papperspengarnas bytesvärde.

Liksom alla andra är banken måttligt intresserad av att samla på sig enorma lager guld. När man säger att en bank vill tjäna pengar, betyder detta alltså inte att man skulle mena att banker drivs av en ambition att ackumulera enorma mängder guldmynt. I stället menar man att bankerna vill göra vinster som går att omsätta i andra varor och tjänster. Dessa vinster kan självfallet bestå av värdesäkra, fraktionellt uppbackade papperspengar som andra banker emitterat.

Det är till och med så att det ligger i bankens intresse att minimera guldreserven till vad som krävs för att kunna stilla "yttervärldens" efterfrågan på guldmynt, parera variationer i efterfrågan plus en viss säkerhetsmarginal. Att sitta på guldmynt är nämligen dyrt och dessutom genererar guldmynt ingen ränta.

Vad bankerna är främst intresserade av är att sitta på räntebärande fordringar och räntebärande fordringar får man genom att ge krediter. Om bankerna ges möjlighet att emittera sin egen fraktionellt uppbackade guldkonvertibla valuta och denna cirkulerar såsom jämbördig med guldmynt betyder detta att bankerna kan öka utlåningen kraftigt.

För att dessa sedlar skall vinna acceptans är det däremot absolut nödvändigt att ha en reservfond som bland annat måste innehålla fysiskt guld. Huvudsakligen består reservfonden emellertid av just de räntebärande fordringar som uppstod då en kredittransaktion satte de fiduciära pengarna i omlopp.

En annan komponent som kan finnas i reservfonden är konkurrentbankernas sedlar. Om konkurrentbankernas sedlar uppfattas som säkra och omedelbart går att omvandla i guld kan dessa till en del ersätta guldreserven. På så sätt slipper banken vissa kostnader som är förenade med att förvara guldmynt och har istället fått något där risken för fallisemang uppfattas som mindre än fördelarna som anses förenade med att slippa förvara guld.

Då frågar man sig om inte detta borde leda till en fullständigt hämningslös kreditexpansion med inflation som följd. Efter att nu ha närmre behandlat uttrycket "tjäna pengar" börjar jag känna mig mogen för att närmre gå in på hur ett free-bankingsystem bromsar upp kreditexpansionen vid dess naturliga jämviktspunkt. Det blir nästa ämne om jag inte kommer att tänka på ytterligare något jag måste reda ut innan jag går in på det riktigt fina i kråksången.

torsdag, juli 06, 2006

 

Skapar krediter inflation?

En invändning som kan uppställas mot tanken att banker som opererar med fraktionella reserver skall vara oförhindrade att emittera sedlar utan täckning i fysiskt guld är att detta bruk rimligen måste skapa inflation.

Tanken är ungefär följande: Nisse går in på banken och anhåller om kredit. Banken beviljar lån utan att innan dess ha ökat sin guldreserv och lånet finansieras med hjälp av fiduciära pengar. Banken lånar helt enkelt ut sedlar som banken trycker upp.

Rimligen måste detta medföra inflation precis på samma sätt som när en statlig centralbank ökar penningmängden ur tomma intet.

Svaret är ja och nej. Det är sant att när Nisse får pengarna i sin hand och sedan sätter dem i omlopp så skapar detta en inflationär impuls. Å andra sidan kommer Nisse snart att börja amortera lånet och så länge han amorterar sitt lån måste hans månatliga utgifter understiga hans månatliga inkomster. Detta betyder att den inflatoriska effekt som blev resultatet av att Nisse satte de fiduciära pengarna i omlopp sedan kommer att förtas av den deflatoriska effkt som blir resultatet av att Nisse tvingas begränsa sina månatliga utgifter till en nivå som understiger hans månatliga inkomster till dess lånet amorterats. Den dag lånet amorterats är den inflationära effekten således noll.

Eftersom Nisse dessutom betalat ränta på lånet har Nisse tvingats inskränka sina utgifter mer än spätt på utgiftsvolymen. Å andra sidan är räntan är en ren överföring av medel från gäldenär till borgenär och vad gäldenär inte spenderar spenderar istället borgenär.

En annan intressant effekt är att om Nisse exempelvis investerade de lånade pengarna i en maskin som ökar den totala produktionskapaciteten betyder detta att mera varor kommer att jaga en konstant mängd pengar den dag lånet amorterats. I så fall har kredittransaktionen till och med bidragit till att prisnivån kommit att falla.

Det finns faktiskt bara ett riktigt bra undantag från regeln att en kredittransaktion inte skapat någon inflation den dag lånet är amorterat och det är när pengarna lånas av någon som bryter guld. Hade ett guldbrytande företag lånat pengar av en bank och banken lånat ut fiduciära pengar och sedan det guldbrytande företaget amorterat lånet med guldtackor - och något annat producerar ju företaget inte - så hade visserligen mängden fiduciära pengar minskat i takt med att lånet amorterades, men å andra sidan hade minskningen i mängden fiduciära pengar kompenserats av en ökande guldreserv.

När somliga menar att man borde förbjuda fiduciära pengar därför att de skapar inflation vore det alltså rimligare att de krävde ett förbud mot guldbrytning.

Å andra sidan är det förstås sant att bankerna ständigt ger nya lån i takt med att gamla lån amorteras och att så länge detta fortgår består den initiala inflatoriska effekten av långivningen. Däremot är det faktiskt sant att varje enskild kredittransansaktion som finansieras med fiduciära pengar tagit ut sig själv den dag lånet amorterats.

tisdag, juli 04, 2006

 

Free-banking contra centralbanker

I nu följande text samt en senare följande utveckling av denna text skall jag försöka förklara varför jag anser att guldmyntfot absolut bör paras med privat decentraliserad sedelutgivning.

Om man är anhängare av guldmyntfoten finns det i princip inga hinder för att anse att all sedelutgivning borde centraliseras till en enda sedelutgivande bank med globalt monopol.

Låt oss leka med tanken att det funnes en global centralbank kallad Global Central Bank (GCB). GCB emitterar sedlar och mynt som är lagligt betalningsmedel för alla offentliga och privata skulder i all världens stater. Denna valuta kallas GLOBO. Samtidigt är GCB skyldigt att lämna ut större guldtackor till ett av FN bestämt kursförhållande vid Fort Knox där all världens offentliga guldreserver samlats. GCB opererar med en så kallad fraktionell guldreserv, vilket innebär att GCB:s emission av sedlar och växelmynt mycket väl får överstiga den mängd som går att lösa in med hjälp av guldreserven till den av FN bestämda kursen.

Antag sedan att GCB skulle bedriva "expansiv" penningpolitik och att denna expansiva penningpolitik skulle skapa en löneinflation. Detta skulle i sin tur leda till att guldbrytningen började minska. Samtidigt skulle den icke-monetära efterfrågan på guld behöva stillas på ena eller andra sättet. Detta vore emellertid inget större problem, eftersom GCB i Fort Knox skulle ha en guldreserv som uppgick till mer än 10 års normal förbrukning av guld.

Vid det här laget har vi emellertid nått en punkt där den årliga förbrukningen av guld överstiger den årliga produktionen, vilket innebär att guldreserven börjar minska. Med tiden börjar reservkvoten bli så låg att ingen tror att GCB i längden kommer att klara av att upprätthålla guldkonvertibiliteten. Detta leder i sin tur till att GCB tvingas börja bedriva en stram penningpolitik med en enorm depression som följd. Resten tror jag att ni kan räkna ut själva: GCB kallar till presskonferens och kungör att GLOBO:n hädanefter skall flyta fritt mot guldet och därefter finns ingen restriktion alls på inflationen. Emellertid upprättar snart GCB ett så kallat inflationsmål som innebär att inflationen skall styras mot ett så kallat målintervall.

Grundprincipen för hur en privat sedelutgivande bank arbetar har faktiskt stora likheter med principen för GCB. På samma sätt som GCB arbetar en privat sedelutgivande bank med en fraktionell guldreserv och på samma sätt som i fallet med GCB finns således ingen absolut garanti för att sedelägarna kan få ut den mängd guld sedlarna anger som sedelkapital.

Det finns emellertid också vissa avgörande skillnader. Den första skillnaden är att en privat sedelutgivande bank är just privat och detta innebär bland annat att man kan stämma banken givet att sedelkapitalet ej betalas ut. En privat sedelutgivande bank kan alltså inte gå ut med något pressmeddelande om att de sedlar som emitterats från och med nu "flyter fritt". Kan banken inte betala ut guldmynt blir det ytterst sett fråga om ett konkursförfarande.

En annan avgörande skillnad är att en privat sedelutgivande bank inte har något monopol på att emittera guldkonvertibla sedlar och växelmynt och att det alltså kan finnas ett otal konkurrerande banker, som slåss om marknaden. Att den är privat innebär också att ingen kan tvingas godta dess sedlar som betalning. De jure är sedlarna löpande skuldebrev. Den som har sedeln i sin hand är borgenär och emittentbanken gäldenär.

Visserligen finns det historiska exempel på att det funnits privata sedelutgivande banker med monopol och det finns heller inget historiskt exempel på att sedelutgivningen koncentrerats till en enda global centralbank, men i teoretiska modeller måste man ibland ta ut svängarna för att illustrera principer. Syftet med min framställning är att visa på att det är önskvärt att sedelutgivningen dels är decentraliserad och dels i privata händer.

Samtidigt betyder detta att allt som hamnar däremellan befinner sig på en glidande skala mellan bra och dåligt. England hade privat centralbank och Sverige hade en statlig sedelutgivande bank som knappast var någon centralbank och i denna jämförelse var det utan tvivel så att den "svenska modellen" var bättre även om den inte var fulländad. Det faktum att - under den så kallade klassiska guldmyntfotens glansdagar - sedelutgivningen var uppsplittrad mellan ett stort antal nationella sedelbanker innebar också ett högre mått av önskvärd decentralisering än om sedelutgivningen koncentrerats till en enda global sedelbank.

Jag återkommer med en text som avses närmre utreda varför det är av avgörande betydelse att sedelutgivningen är uppslittrad på ett större antal aktörer.

måndag, juli 03, 2006

 

Fast växelkurs

En mycket vanlig invändning mot tanken på en guldmyntfot är att man menar att marknaden skall bestämma värdet på alla nyttigheter inklusive valutor. Det bästa systemet tänks då vara ett system där olika pappersvalutor flyter fritt och kurserna ständigt justeras.

Detta är emellertid en mindre väl genomtänkt invändning. Den första och viktigaste invändningen är att vi som är anhängare av guldmyntfot anser att värdet på guld skall bestämmas av marknaden. Hur mycket mjölk, ägg eller potatis man skall få för ett uns guld skall förstås inte bestämmas av någon myndighet utan detta är något som skall avgöras av dem som i legal mening frivilligt byter guld mot dessa varor på marknaden.

Om man sedan leker med den högst osannolika tanken att Sverige skulle återinföra guldmyntfot i en värld där ingen annan stat hade guldmyntfot skulle naturligtvis marknaden fortsätta bestämma hur många dollar, yen eller euro ett uns guld skulle kosta.

Däremot är det sant att praktiskt taget alla betalningar skulle avvecklas med hjälp av så kallade fiduciära pengar och att dessa fiduciära pengar tvivelsutan har en fast växelkurs gentemot guldet. Det vill säga: Den som emitterar fraktionellt uppbackade guldkonvertibla sedlar utställer ett ensidigt löfte att utbetala den mängd fysiskt guld sedeln anger och för den händelse han ej kan betala betyder detta att sedelns ägare ytterst sett kan begära emittenten i konkurs. Sedan får marknaden bedöma trovärdigheten i detta löfte och så länge marknaden bedömer att emittenten kan fullgöra vad han utfäst kommer papperslappen att cirkulera till vad som kallas alparikursen. Har man en papperslapp på vilken det står fem gram guld och andra än emittenten godtar sedeln som likvärdig med fem gram guld cirkulerar den till alparikursen. I detta fall kan man säga att marknaden bestämmer värdet på papperslappen, men eftersom man aldrig kan tvinga emittenten att betala ut mer guld än sedeln anger kan kursen knappast stiga över alparikursen. Däremot kan det mycket väl bli så att sedeln ratas och då kan man säga att den prissätts under alparikursen.

De som är motståndare till guldmyntfoten därför att de hyllar "marknadsprissättning" behöver alltså "snygga upp" sin argumentation ganska avsevärt. Att vara för guldmyntfot är nämligen fullständigt förenligt med tanken på att varor, tjänster och finansiella tillgångar skall prissättas av "marknaden".

Sedan är det visserligen sant att om man skulle återgå till guldmyntfot från ren pappersvaluta betyder detta att myndigheterna måste fastslå ett kursförhållande mellan den valuta som skall "pensioneras" och guldet. Å andra sidan är det också så att om man har en fritt flytande växelkurs och centralbank betyder detta att en myndighet ständigt skall fatta beslut om vilken nivå styrräntorna skall ha. Detta är inte heller förenligt med tanken på en helt fri marknad. Ytterligare några förespråkar måhända "currency board", men detta innebär ju ingenting annat än man låter ett annat lands centralbank fatta beslut om styrräntan.

Bortsett från att myndigheterna måste fatta ett beslut om till vilket kursförhållande gentemot guldet kronan skall "pensioneras" anser jag att alla "penningpolitiska beslut" skall fattas av "marknaden". Att avgöra till vilken kurs kronan borde "pensioneras" är en ytterst komplicerad fråga och jag menar att de olika aspekter som måste beaktas vid ett sådant beslut ger vissa indikationer på hur illa vårt nuvarande penningsystem fungerar.

Jag återkommer till detta.

This page is powered by Blogger. Isn't yours?