flavianopolis

Vad ni ser ovan är ett 20-kronors guldmynt präglat under Oscar II. Under guldmyntfotens glansdagar var det så att endast oskadda guldmynt - och de fanns i valörerna 10 och 20 kronor - var lagligt betalningsmedel för alla typer av skulder i obegränsad mängd.

Mynt med mindre valörer var lagligt betalningsmedel endast för småskulder och Riksbanken växlade in småmynt i guldmynt, med det enda förbehållet att man naturligtvis var tvungen att komma upp i ett belopp om minst 10 kronor. Hade man 1000 1-öringar kunde man alltså gå till Riksbanken och erhålla ett 10-kronors guldmynt.

Riksbankssedlar var lagligt betalningsmedel med vissa begränsningar. Så var exempelvis inte riksbankssedlar lagligt betalningsmedel för sedelskulder. Om sedlar är lagligt betalningsmedel för sedelskulder är det ju inte längre fråga om någon guldmyntfot. Detta betydde att alla emittenter av sedlar - och här hade Riksbanken inget monopol - var skyldiga att utge guldmynt mot sedlar i enlighet med bestämmelserna i 1874 års banklag.

Dessutom var riksbankssedlar inte lagligt betalningsmedel för kontrakt med guldklausul. Om ett skuldebrev innehöll bestämmelser om att skulden ej kunde betalas med riksbankssedlar var riksbankssedlar inte lagligt betalningsmedel och kunde alltså nekas.

I grunden var dessa bestämmelser ganska bra och problemet var att de inte var tillräckligt långtgående och att det fanns en statlig sedelutgivande bank. Med tanke på dåtidens betalningsrutiner var detta måhända oundvikligt, men idag skulle vi vid återgång till guldmyntfot kunna slopa riksbanken nästan helt och hållet. Likaså finns inget behov av någon finansinspektion. Den bästa finansinspektion man kan tänka sig är nämligen en oupplyst allmänhet som har rätt att kräva guld.