fredag, juni 03, 2005
EU-frågan i Norge och Danmark
Jag läste just att den franska folkomröstningen - enligt en opinionsundersökning - fått danskarna att byta fot ifråga om den nya EU-konstitutionen. Nu har det svängt över till nej-sidans favör.
Från Norge rapporteras att numera - också enligt en opinionsundersökning - 59% av norrmännen säger nej till norskt EU-medlemskap.
Det är sannolikt att Frankrikes nej utlöst liknande reaktioner i samtliga medlemsstater. Dessutom är det sannolikt att entusiasmen inför EU-anslutning avtagit avsevärt bland kandidatländerna. Att det grundmurat EU-skeptiska Schweiz nu skulle ändra sig förefaller än mer otroligt än någonsin tidigare.
Eftersom det - enligt vad jag kan förstå - är så att det nu gällande fördraget inte medger mer än 27 medlemsstater och detta maximum uppnås så snart Rumänien och Bulgarien blivit medlemmar är det dessutom så att det kan bli svårt eller omöjligt att uppta fler medlemsstater i unionen.
Norges statsminister Kjell-Magne Bondevik anser att Norge bör vänta med en eventuell EU-anslutning till dess att EU klarat ut sina inre problem, då ju norrmännen först och främst måste få veta vilken typ av union man kommer att rösta om. Han menar vidare att frågan är bordlagd åtminstone två år framåt. Kjell-Magne Bondevik representerar mittfåran i norsk EU-politik. Han ställer sig reserverat öppen till tanken på ett framtida medlemskap och vill absolut inte säga upp EES-avtalet.
Att Norge inte går med i EU fyller oss som vill gå ur EU med en viss känsla av tillförsikt, eftersom Norges exempel visar att man kan ha ett mycket nära förhållande till EU utan att tillhöra unionen.
Jag tycker att någon halvvägs förnuftig EU-skeptiker, typ Nils Lundgren, skulle kunna peka på möjligheten att - i det oklara läge som råder - erbjuda de forna jugoslaviska republikerna, Ukraina, Moldavien, Ryssland och eventuellt Turkiet ett liknande förhållande till EU som Norge redan har.
Sedan är jag medveten om att EES-avtalet omfattar den gemensama arbetsmarknaden och att det finns mycket stor skepsis mot att helt öppna upp för arbetskraftsinvandring från dessa länder. Men det behöver inte vara något oöverstigligt problem, eftersom man mycket väl kan utrusta EES-avtalet med klausuler som gör det möjligt för de länder som så önskar att begränsa arbetskraftsinvandringen. Liechtenstein har exempelvis rätt att för all framtid vägra arbetstillstånd för alla utlänningar.
Jag tycker inte att det vore bra om till exempel Sverige skulle använda sig av en sådan möjlighet, men den diskussionen får man ta på hemmaplan. Och det skulle naturligtvis inte föreligga några juridiska hinder för de länder som så önskar att ha en helt öppen arbetsmarknad.
Från Norge rapporteras att numera - också enligt en opinionsundersökning - 59% av norrmännen säger nej till norskt EU-medlemskap.
Det är sannolikt att Frankrikes nej utlöst liknande reaktioner i samtliga medlemsstater. Dessutom är det sannolikt att entusiasmen inför EU-anslutning avtagit avsevärt bland kandidatländerna. Att det grundmurat EU-skeptiska Schweiz nu skulle ändra sig förefaller än mer otroligt än någonsin tidigare.
Eftersom det - enligt vad jag kan förstå - är så att det nu gällande fördraget inte medger mer än 27 medlemsstater och detta maximum uppnås så snart Rumänien och Bulgarien blivit medlemmar är det dessutom så att det kan bli svårt eller omöjligt att uppta fler medlemsstater i unionen.
Norges statsminister Kjell-Magne Bondevik anser att Norge bör vänta med en eventuell EU-anslutning till dess att EU klarat ut sina inre problem, då ju norrmännen först och främst måste få veta vilken typ av union man kommer att rösta om. Han menar vidare att frågan är bordlagd åtminstone två år framåt. Kjell-Magne Bondevik representerar mittfåran i norsk EU-politik. Han ställer sig reserverat öppen till tanken på ett framtida medlemskap och vill absolut inte säga upp EES-avtalet.
Att Norge inte går med i EU fyller oss som vill gå ur EU med en viss känsla av tillförsikt, eftersom Norges exempel visar att man kan ha ett mycket nära förhållande till EU utan att tillhöra unionen.
Jag tycker att någon halvvägs förnuftig EU-skeptiker, typ Nils Lundgren, skulle kunna peka på möjligheten att - i det oklara läge som råder - erbjuda de forna jugoslaviska republikerna, Ukraina, Moldavien, Ryssland och eventuellt Turkiet ett liknande förhållande till EU som Norge redan har.
Sedan är jag medveten om att EES-avtalet omfattar den gemensama arbetsmarknaden och att det finns mycket stor skepsis mot att helt öppna upp för arbetskraftsinvandring från dessa länder. Men det behöver inte vara något oöverstigligt problem, eftersom man mycket väl kan utrusta EES-avtalet med klausuler som gör det möjligt för de länder som så önskar att begränsa arbetskraftsinvandringen. Liechtenstein har exempelvis rätt att för all framtid vägra arbetstillstånd för alla utlänningar.
Jag tycker inte att det vore bra om till exempel Sverige skulle använda sig av en sådan möjlighet, men den diskussionen får man ta på hemmaplan. Och det skulle naturligtvis inte föreligga några juridiska hinder för de länder som så önskar att ha en helt öppen arbetsmarknad.
