lördag, juni 18, 2005
EU-krisen
Enligt vad som framgår av nyhetsflödet har ett större gräl utbrutit inom den europeiska unionen. Det handlar om att Sverige, Storbritannien och Nederländerna gjort gemensam sak angående medlemsavgifterna och jordbrukspolitiken.
Den stora fienden är Frankrike, som älskar jordbrukssubventioner och inte vill medge några rabatter till de s.k. snåljåparna.
Samtidigt som man gripas av sympati för snåljåpskoalitionen måste man förbli realistisk och inse att de svenska, nederländska och brittiska regeringarna förmodligen agerar främst för att tillfredsställa inhemska allt mer EU-skeptiska opinioner. Dessutom är det allmänt känt att både svenskar och britter har väldigt svårt för fransmän, varför man också kan spela på människors mindre ädla sidor. Att hetsa mot fransmän är ju en av de få "tillåtna" uttrycken för rasism.
Det är också allmänt känt att Sverige och Storbritannien önskar en grundlig reform av EU:s jordbrukspolitik, men denna ambition är helt orealistisk av flera skäl. Ett tungt vägande skäl är säkerligen också att en av de personer som tydligt skulle missgynnas av slopade eller minskade jordbrukssubventioner är godsägaren Göran Persson.
Sedan är det också så att många av dem som försöker genomdriva en reform inte begriper sig på jordbrukets ekonomi. Jag skall försöka förklara vad jag menar.
Man talar bland motståndarna till EU:s jordbrukspolitik om att vissa delar av EU:s jordbruk skulle kunna vara lönsamt också om producentpriserna vore på världsmarknadsnivå. Detta bevisar emellertid att man överhuvudtaget inte begripit någonting alls.
Saken är nämligen den att den grundläggande anledningen till att det är dyrt att producera jordbruksvaror inom EU är att markpriserna inte är någonting annat än kapitaliserade priser på jordbruksvaror. Om man därför griper in i marknadens prissättning av jordbruksvaror få detta till följd att priserna på jordbruksmark justeras till den nivå som de reglerade priserna ger vid handen. Om staten börjar köpa upp spannmål till ett visst pris över det jämviktspris som utkristalliserar sig på en fri marknad kommer med ganska snar verkan priset på odlingsbar mark att ha stigit så mycket att den som i detta läge köper jordbruksmark kommer att betala ett så högt pris för marken att han trots de höga priserna inte får någon särskilt god lönsamhet.
Den enda som tjänat något på detta är den person som sålt marken.
Det är därför oförskämt och dumt att anse att bönderna är en grupp övergödda subventionsmottagare som lever ett liv i bekväm lyx och på skattebetalarnas bekostnad. Möjligen är detta sant i de fall då någon ärvt stora jordagods, som han kan arrendera ut, men det gäller absolut inte den person som brukar marken. Brukaren av marken är istället en av de mest högproduktiva samhällsmedlemmar man kan tänka sig och hans inkomster är ganska små om de ställs i relation till hans arbetsinsats. De allra flesta människor tjänar mer på mindre och lättare arbete än en som brukar jorden. Detta gäller i all synnerhet politiker.
Om man skulle slopa prisinterventionssystemet och detta skulle leda till lägre producentpriser kommer detta ofelbart att leda till att ett stort antal skuldsatta bönder blir illikvida. De skulle helt enkelt inte kunna betala sina skuldräntor och skulle således tvingas i konkurs. Man kan lätt tänka sig att detta är politiskt omöjligt också i länder med förhållandevis få bönder. Hur skulle det då se ut i ett land med många bönder som Frankrike?
Den stora fienden är Frankrike, som älskar jordbrukssubventioner och inte vill medge några rabatter till de s.k. snåljåparna.
Samtidigt som man gripas av sympati för snåljåpskoalitionen måste man förbli realistisk och inse att de svenska, nederländska och brittiska regeringarna förmodligen agerar främst för att tillfredsställa inhemska allt mer EU-skeptiska opinioner. Dessutom är det allmänt känt att både svenskar och britter har väldigt svårt för fransmän, varför man också kan spela på människors mindre ädla sidor. Att hetsa mot fransmän är ju en av de få "tillåtna" uttrycken för rasism.
Det är också allmänt känt att Sverige och Storbritannien önskar en grundlig reform av EU:s jordbrukspolitik, men denna ambition är helt orealistisk av flera skäl. Ett tungt vägande skäl är säkerligen också att en av de personer som tydligt skulle missgynnas av slopade eller minskade jordbrukssubventioner är godsägaren Göran Persson.
Sedan är det också så att många av dem som försöker genomdriva en reform inte begriper sig på jordbrukets ekonomi. Jag skall försöka förklara vad jag menar.
Man talar bland motståndarna till EU:s jordbrukspolitik om att vissa delar av EU:s jordbruk skulle kunna vara lönsamt också om producentpriserna vore på världsmarknadsnivå. Detta bevisar emellertid att man överhuvudtaget inte begripit någonting alls.
Saken är nämligen den att den grundläggande anledningen till att det är dyrt att producera jordbruksvaror inom EU är att markpriserna inte är någonting annat än kapitaliserade priser på jordbruksvaror. Om man därför griper in i marknadens prissättning av jordbruksvaror få detta till följd att priserna på jordbruksmark justeras till den nivå som de reglerade priserna ger vid handen. Om staten börjar köpa upp spannmål till ett visst pris över det jämviktspris som utkristalliserar sig på en fri marknad kommer med ganska snar verkan priset på odlingsbar mark att ha stigit så mycket att den som i detta läge köper jordbruksmark kommer att betala ett så högt pris för marken att han trots de höga priserna inte får någon särskilt god lönsamhet.
Den enda som tjänat något på detta är den person som sålt marken.
Det är därför oförskämt och dumt att anse att bönderna är en grupp övergödda subventionsmottagare som lever ett liv i bekväm lyx och på skattebetalarnas bekostnad. Möjligen är detta sant i de fall då någon ärvt stora jordagods, som han kan arrendera ut, men det gäller absolut inte den person som brukar marken. Brukaren av marken är istället en av de mest högproduktiva samhällsmedlemmar man kan tänka sig och hans inkomster är ganska små om de ställs i relation till hans arbetsinsats. De allra flesta människor tjänar mer på mindre och lättare arbete än en som brukar jorden. Detta gäller i all synnerhet politiker.
Om man skulle slopa prisinterventionssystemet och detta skulle leda till lägre producentpriser kommer detta ofelbart att leda till att ett stort antal skuldsatta bönder blir illikvida. De skulle helt enkelt inte kunna betala sina skuldräntor och skulle således tvingas i konkurs. Man kan lätt tänka sig att detta är politiskt omöjligt också i länder med förhållandevis få bönder. Hur skulle det då se ut i ett land med många bönder som Frankrike?
