lördag, juni 11, 2005
Räkneexempel
2003 röstade lettländarna ja till EU i en folkomröstning. 80% av befolkningen är röstberättigad och övriga 20% är så kallade statslösa med permanent arbets- och uppehållstillstånd i Lettland. Valdeltagandet bland dessa 80 %-enheter var 72,53%, vilket alltså ger vid handen att 58% av befolkningen deltog i folkomröstningen. Av dessa 58 %-enheter röstade 67% ja till EU, vilket ger vid handen att ungefär 39% av befolkningen gav sitt samtycke till att landet anslöts till EU.
Efter 6 månaders EU-medlemskap var ungefär 40% av befolkningen för EU-medlemskapet, men denna siffra skall nu ha sjunkit till c:a 30%. Den avgörande anledningen till det sjunkande stödet är att livsmedelspriserna stigit till följd av att Lettland numera omfattas av EU:s jordbrukspolitik.
Man kan alltså dra den slutsatsen att ja-sidan förlorat ungefär en fjärdedel av det stöd man hade 2003. Om man antar att allt annat skulle utfalla lika vid en folkomröstning om landets medlemskap i EU idag ger detta vid handen att anhängarna av EU-medlemskap skulle vinna denna folkomröstning med några promilles marginal. Och då hör det till saken att uppgiften om att c:a 30% av befolkningen stöder EU-medlemskapet härstammar från tiden strax före folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
Och då skall man inte förglömma att de statslösa invånarna i Lettland inte omfattas av den gemensamma arbetsmarknaden inom EU. De skulle alltså inte kunna arbeta utanför Lettlands gränser ens den dag samtliga EU:s medlemsländer slopat de s.k. övergångsreglerna. Däremot omfattas deras livsmedelsinköp av EU:s jordbrukspolitik. Å andra sidan har de inte rösträtt.
De slutsatser jag drar av detta är att stödet för EU i Lettland är så klent att det inte finns några förutsättningar alls att tro att det lettiska folket skulle ge stöd för några ytterligare inititiativ från Bryssel. Att det lettiska parlamentet godkänt EU-konstitutionen utan folkomröstning är alltså knappast någon slump. Dessutom har man redan brutit ett löfte om att låta införandet av Euron föregås av en folkomröstning, eftersom man den 2 maj i år anslöt Lettland till EU:s växelkurssamarbete. Därmed är det EU-kommissionen som beslutar när Lettland skall införa Euron.
Och det är förmodligen så att en majoritet av de röstberättigade skulle rösta för ett utträde ur EU idag. Det enda som krävs är ett aningen högre valdeltagande än den gången det begav sig.
Sedan finns det tydligen en konstitutionell aspekt på det hela som jag inte kan bedöma. Saken är den att en folkomröstning rörande en ändring av grundlagen förutsätter att minst 50% röstar ja och att dessutom valdeltagandet måste vara lika högt som i föregående val. Är valdeltagandet lägre måste mer än 50% rösta ja. Skulle valdeltagandet sjunka med mer än hälften är resultatet alltid nej om så 100% röstar ja.
Oavsett vad som händer är det uppenbart att Lettland kommer att bli ett av EU:s mest svårmedgörliga medlemsländer så snart oppositionen mot EU lyckats organisera sig väl. Man kan rent av tänka sig att landet lämnar EU, eftersom ju grunden för missnöjet står att finna i stigande priser och att detta problem är relaterat till EU:s karaktär av tullunion.
Om valet står mellan dyra priser i Riga och bondeprotester i Paris är valet lätt för EU om jag förstått saken rätt.
Efter 6 månaders EU-medlemskap var ungefär 40% av befolkningen för EU-medlemskapet, men denna siffra skall nu ha sjunkit till c:a 30%. Den avgörande anledningen till det sjunkande stödet är att livsmedelspriserna stigit till följd av att Lettland numera omfattas av EU:s jordbrukspolitik.
Man kan alltså dra den slutsatsen att ja-sidan förlorat ungefär en fjärdedel av det stöd man hade 2003. Om man antar att allt annat skulle utfalla lika vid en folkomröstning om landets medlemskap i EU idag ger detta vid handen att anhängarna av EU-medlemskap skulle vinna denna folkomröstning med några promilles marginal. Och då hör det till saken att uppgiften om att c:a 30% av befolkningen stöder EU-medlemskapet härstammar från tiden strax före folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
Och då skall man inte förglömma att de statslösa invånarna i Lettland inte omfattas av den gemensamma arbetsmarknaden inom EU. De skulle alltså inte kunna arbeta utanför Lettlands gränser ens den dag samtliga EU:s medlemsländer slopat de s.k. övergångsreglerna. Däremot omfattas deras livsmedelsinköp av EU:s jordbrukspolitik. Å andra sidan har de inte rösträtt.
De slutsatser jag drar av detta är att stödet för EU i Lettland är så klent att det inte finns några förutsättningar alls att tro att det lettiska folket skulle ge stöd för några ytterligare inititiativ från Bryssel. Att det lettiska parlamentet godkänt EU-konstitutionen utan folkomröstning är alltså knappast någon slump. Dessutom har man redan brutit ett löfte om att låta införandet av Euron föregås av en folkomröstning, eftersom man den 2 maj i år anslöt Lettland till EU:s växelkurssamarbete. Därmed är det EU-kommissionen som beslutar när Lettland skall införa Euron.
Och det är förmodligen så att en majoritet av de röstberättigade skulle rösta för ett utträde ur EU idag. Det enda som krävs är ett aningen högre valdeltagande än den gången det begav sig.
Sedan finns det tydligen en konstitutionell aspekt på det hela som jag inte kan bedöma. Saken är den att en folkomröstning rörande en ändring av grundlagen förutsätter att minst 50% röstar ja och att dessutom valdeltagandet måste vara lika högt som i föregående val. Är valdeltagandet lägre måste mer än 50% rösta ja. Skulle valdeltagandet sjunka med mer än hälften är resultatet alltid nej om så 100% röstar ja.
Oavsett vad som händer är det uppenbart att Lettland kommer att bli ett av EU:s mest svårmedgörliga medlemsländer så snart oppositionen mot EU lyckats organisera sig väl. Man kan rent av tänka sig att landet lämnar EU, eftersom ju grunden för missnöjet står att finna i stigande priser och att detta problem är relaterat till EU:s karaktär av tullunion.
Om valet står mellan dyra priser i Riga och bondeprotester i Paris är valet lätt för EU om jag förstått saken rätt.
