flavianopolis

Enligt sin instruktion skall Riksbanken sörja för ett "fast penningvärde". Jag tycker att det är bra definition av vad en penningvärdesvårdande myndighet skall ägna sig åt. Samtidigt menar jag att det finns en mycket enkel och välbeprövad väg att uppnå detta. Lösningen heter free-banking under guldkonvertibilitet.

Samtidigt är det intressant att följa hur Riksbanken fullgör sina åtaganden, Om de sköttes på rätt sätt kan man anta att en vara med oförändrad kvalitet skulle kosta ungefär lika mycket idag och igår. Då menar jag att t.ex. att det är orimligt att hävda att en Volvo S80 skall kosta lika mycket som en Amazon, eftersom produkterna skiljer sig åt.

Däremot är det faktiskt rimligt att anse att en över tiden identisk hamburgare skall ha ett oförändrat pris givet att man vill upprätthålla ett konstant penningvärde.

Jag vill därför presentera en prisserie med avseende på en Big Mac från 1990 och fram till idag.

1990: 24,00 kr
1991: 26,00 kr
1992: 25,50 kr
1993: 25,50 kr
1994: 25,50 kr
1995: 26,00 kr
1996: 26,00 kr
1997: 26,00 kr
1998: 26,00 kr
1999: 24,00 kr
2000: 25,00 kr
2001: 26,00 kr
2002: 29,00 kr
2003: 30,00 kr
2004: 32,00 kr
2005: 33,00 kr


Man kan alltså se att det svenska penningvärdet höll sig i stort sett stabilt från 1990 till och med 1999. Därefter har penningvärdet minskat drastiskt. Och självfallet kommer Riksbanken hävda att man bedriver en effektiv "inflation targeting".

Allt det här är förstås rent dravel och det bottnar sig i att man inte uppmäter inflationen på rätt sätt. Dessutom hänger det samman med en syn där man tror att en hög inflationstakt är ett tecken på allmänt välstånd.

Tyvärr går det inte att ändra på dessa vanföreställningar och ett sjunkande penningvärde får vi lära oss att leva med.