söndag, september 04, 2005
Vissa myter rörande frihandel
Jag är en närmast fanatisk anhängare av frihandel. Emellertid skulle jag vilja kritisera en del av de argument andra anhängare av frihandel använder sig av.
Dessutom leder detta sätt att argumentera till att man indirekt erkänner vissa argument för att skydda den egna produktionen.
Man tänker sig att EU:s subventionerade export leder till att produktionen utanför EU hålls tillbaka till förmån för EU:s egen produktion och att detta skadar länderna utanför EU och att detta bidrar till att vissa länders ekonomiska utveckling hålls tillbaka.
Jag menar att så inte är fallet. Fram till 1999 hade Estland inga skyddstullar alls, varken på industrivaror eller jordbruksprodukter. Trots detta hade Estland en sedan ungefär tre år tillbaka stabil produktion av jordbruksvaror. Saken är nämligen den att i ett land utan skyddstullar kommer automatiskt priserna på jordbruksmark att anpassa sig till världsmarknadens priser på jordbruksvaror.
Är vete billigt kommer värdet på mark där vete kan odlas att vara så billigt att den som köper jord och odlar vete på denna jord kommer att ha en acceptabel inkomst då alla utgifter betalts.
Samma sak gäller socker: Är priset på socker lågt blir sådan mark där socker kan odlas att vara så billig att det blir intressant att odla sockerbetor. I Estlands fall odlades visserligen inget socker, men detta berodde på att andra grödor var mera lönande.
Man kan till och med tänka sig att det faktum att EU reglerar och kvoterar produktionen håller tillbaka den europeiska produktionen och att detta bidrar till att sydamerikanska sockerodlare tjänar mer än de skulle gjort om den europeiska produktionen inte kvoterats. I så fall är det den sydamerikanska stadsbefolkningen som blir lidande av EU:s sockerprisreglering, men inte de sydamerikanska sockerproducenterna.
Det är alltså felaktigt att tro att unilateral frihandel slår ut det inhemska jordbruket. Det gör den inte. Däremot leder det till att priserna på jordbruksmark anpassas till världsmarknadspriserna på jordbruksvaror.
Visserligen kan man tänka sig att t. ex. nordiskt land förbjuder import av vissa sydländska produkter i syfte att befrämja en inhemsk produktion, men om så sker är det konsumenterna i det land som begränsar importen som blir lidande.
Ett land tjänar alltså alltid på att ha en helt tullfri import alldeles oavsett hur protektionistisk övriga världen är. Och att den inhemska exporten hålls tillbaka är inget problem för det land som blir föremål för exportrestriktioner, utan för det lands befolkning vars import begränsas.
De verkliga kostnaderna för EU:s jordbrukspolitik består alltså i att konsumenterna inom EU drabbas av denna politik, liksom att den kan bidra till att världsmarknadspriserna hålls uppe därigenom att den europeiska produktionen begränsas.
Men EU:s jordbrukspolitik bidrar inte till någon misär för bönderna i tredje världen.
Dessutom leder detta sätt att argumentera till att man indirekt erkänner vissa argument för att skydda den egna produktionen.
Man tänker sig att EU:s subventionerade export leder till att produktionen utanför EU hålls tillbaka till förmån för EU:s egen produktion och att detta skadar länderna utanför EU och att detta bidrar till att vissa länders ekonomiska utveckling hålls tillbaka.
Jag menar att så inte är fallet. Fram till 1999 hade Estland inga skyddstullar alls, varken på industrivaror eller jordbruksprodukter. Trots detta hade Estland en sedan ungefär tre år tillbaka stabil produktion av jordbruksvaror. Saken är nämligen den att i ett land utan skyddstullar kommer automatiskt priserna på jordbruksmark att anpassa sig till världsmarknadens priser på jordbruksvaror.
Är vete billigt kommer värdet på mark där vete kan odlas att vara så billigt att den som köper jord och odlar vete på denna jord kommer att ha en acceptabel inkomst då alla utgifter betalts.
Samma sak gäller socker: Är priset på socker lågt blir sådan mark där socker kan odlas att vara så billig att det blir intressant att odla sockerbetor. I Estlands fall odlades visserligen inget socker, men detta berodde på att andra grödor var mera lönande.
Man kan till och med tänka sig att det faktum att EU reglerar och kvoterar produktionen håller tillbaka den europeiska produktionen och att detta bidrar till att sydamerikanska sockerodlare tjänar mer än de skulle gjort om den europeiska produktionen inte kvoterats. I så fall är det den sydamerikanska stadsbefolkningen som blir lidande av EU:s sockerprisreglering, men inte de sydamerikanska sockerproducenterna.
Det är alltså felaktigt att tro att unilateral frihandel slår ut det inhemska jordbruket. Det gör den inte. Däremot leder det till att priserna på jordbruksmark anpassas till världsmarknadspriserna på jordbruksvaror.
Visserligen kan man tänka sig att t. ex. nordiskt land förbjuder import av vissa sydländska produkter i syfte att befrämja en inhemsk produktion, men om så sker är det konsumenterna i det land som begränsar importen som blir lidande.
Ett land tjänar alltså alltid på att ha en helt tullfri import alldeles oavsett hur protektionistisk övriga världen är. Och att den inhemska exporten hålls tillbaka är inget problem för det land som blir föremål för exportrestriktioner, utan för det lands befolkning vars import begränsas.
De verkliga kostnaderna för EU:s jordbrukspolitik består alltså i att konsumenterna inom EU drabbas av denna politik, liksom att den kan bidra till att världsmarknadspriserna hålls uppe därigenom att den europeiska produktionen begränsas.
Men EU:s jordbrukspolitik bidrar inte till någon misär för bönderna i tredje världen.
