lördag, oktober 08, 2005
Full sysselsättning och stabilt penningvärde
Inte sällan diskuteras den påstådda konflikten mellan ett stabilt penningvärde och full sysselsättning. Huvudsakligen möter man i denna diskussion två skolor, den ena skolan menar att arbetslösheten har strukturella orsaker och den andra skolan menar att den "överdrivna" fixeringen kring ett stabilt penningvärde leder till att den ekonomiska politiken får en sådan utformning att arbetslösheten hålls uppe.
Jag vill inte förneka att det kan finnas strukturella orsaker bakom arbetslösheten. Samtidigt vill jag peka på ett förbisett faktum:
En politik som syftar till ett stabilt penningvärde där man samtidigt praktiserar en flytande växelkurs riskerar att leda till att den inhemska valutan blir övervärderad i förhållande till sin köpkraftsparitet i jämförelse med sådan länder med högre inflationstakt. Den höga reala växelkursen lägger sig då likt en våt filt över det inhemska näringslivet med hög arbetslöshet som följd.
Däremot föreslår man helt fel medicin för att komma till rätta med detta problem då man föreslår räntesänkningar. En räntesänkning kan till och emd leda till en högre real växelkurs, eftersom en sådan utlöser förväntningar om en stramare penningpolitik med den påföljden att såväl arbetslösheten som den inhemska kreditexpansionen underbåses. Det är i en sådan situation Sverige befinner sig i nu. Detta förhållande hotar dessutom det finansiella systemets stabilitet, eftersom Riksbanken förmodligen dessutom snart blir tvungen att höja sina styrräntor för att inte inflationen skall skena. Med tanke på många människors höga skuldsättning kommer den svenska ekonomin förmodligen att reagera mycket kraftigt på framtida räntehöjningar.
Summan av detta resonemang är att guldmyntfot erbjuder den bästa lösningen på dilemmat. Guld är nämligen orubbligt värdestabilt och samtidigt kommer ett onaturligt högt guldpris att omedelbart utlösa en motreaktion i form av ett högre utbud.
Samtidigt skulle Sveriges reala växelkurs endast styras av realekonomiska faktorer. Med ett stort valutainflöde skulle den allmänna prisnivån i Sverige stiga i förhållande till omvärlden och med ett stort utflöde skulle Sveriges relativa prisnivå falla. Vi skulle alltså få en i verklig mening flexibel växelkurs och den allmänna prisnivån i Sverige skulle pendla in sig på en nivå där det skulle råda full sysselsättning och samtidigt en inflationstakt med en obetydlig avvikelse från noll.
Nu frågar sig förstås vän av ordning varför det inte rådde makroekonomisk jämvikt under mellankrigstiden då man fortfarande hade guldmyntfot. Svaret är enkelt: Under första världskriget släppte man guldmyntfoten över hela världen och ägnade sig åt en fruktansvärd inflationspolitik. Efter första världskrigets slut återgick man till guldmyntfoten i enlighet med de "gamla" växelkurserna, som ju nu gjorde guldet på tok för billigt i termer av andra varor, vilket i sin tur resulterade i det tidiga 30-talets omfattande deflation.
Däremot är det faktiskt omöjligt att vederlägga påståendet att den klassiska guldmyntfotens glansdagar från 1873 till 1914 kännetecknas av makroekonomisk stabilitet och en mycket hög ekonomisk tillväxt och detta är knappast någon slump eftersom dessa båda fenomen är "siamesiska tvillingar."
Jag vill inte förneka att det kan finnas strukturella orsaker bakom arbetslösheten. Samtidigt vill jag peka på ett förbisett faktum:
En politik som syftar till ett stabilt penningvärde där man samtidigt praktiserar en flytande växelkurs riskerar att leda till att den inhemska valutan blir övervärderad i förhållande till sin köpkraftsparitet i jämförelse med sådan länder med högre inflationstakt. Den höga reala växelkursen lägger sig då likt en våt filt över det inhemska näringslivet med hög arbetslöshet som följd.
Däremot föreslår man helt fel medicin för att komma till rätta med detta problem då man föreslår räntesänkningar. En räntesänkning kan till och emd leda till en högre real växelkurs, eftersom en sådan utlöser förväntningar om en stramare penningpolitik med den påföljden att såväl arbetslösheten som den inhemska kreditexpansionen underbåses. Det är i en sådan situation Sverige befinner sig i nu. Detta förhållande hotar dessutom det finansiella systemets stabilitet, eftersom Riksbanken förmodligen dessutom snart blir tvungen att höja sina styrräntor för att inte inflationen skall skena. Med tanke på många människors höga skuldsättning kommer den svenska ekonomin förmodligen att reagera mycket kraftigt på framtida räntehöjningar.
Summan av detta resonemang är att guldmyntfot erbjuder den bästa lösningen på dilemmat. Guld är nämligen orubbligt värdestabilt och samtidigt kommer ett onaturligt högt guldpris att omedelbart utlösa en motreaktion i form av ett högre utbud.
Samtidigt skulle Sveriges reala växelkurs endast styras av realekonomiska faktorer. Med ett stort valutainflöde skulle den allmänna prisnivån i Sverige stiga i förhållande till omvärlden och med ett stort utflöde skulle Sveriges relativa prisnivå falla. Vi skulle alltså få en i verklig mening flexibel växelkurs och den allmänna prisnivån i Sverige skulle pendla in sig på en nivå där det skulle råda full sysselsättning och samtidigt en inflationstakt med en obetydlig avvikelse från noll.
Nu frågar sig förstås vän av ordning varför det inte rådde makroekonomisk jämvikt under mellankrigstiden då man fortfarande hade guldmyntfot. Svaret är enkelt: Under första världskriget släppte man guldmyntfoten över hela världen och ägnade sig åt en fruktansvärd inflationspolitik. Efter första världskrigets slut återgick man till guldmyntfoten i enlighet med de "gamla" växelkurserna, som ju nu gjorde guldet på tok för billigt i termer av andra varor, vilket i sin tur resulterade i det tidiga 30-talets omfattande deflation.
Däremot är det faktiskt omöjligt att vederlägga påståendet att den klassiska guldmyntfotens glansdagar från 1873 till 1914 kännetecknas av makroekonomisk stabilitet och en mycket hög ekonomisk tillväxt och detta är knappast någon slump eftersom dessa båda fenomen är "siamesiska tvillingar."
