flavianopolis

Som ett sätt att berämja användningen av betalkort istället för sedlar och mynt har någon frågat varför bankerna inte inför avgifter för att hantera sedlar och mynt. Skulle inte sådana avgifter få just det önskade resultatet, nämligen att folk använde sig av betalkort?

Svaret är att det visserligen kostar stora belopp för bankerna att hantera riksbankssedlar, men att avgiftsbelägga bruket av dessa kompliceras av förhållandet att riksbankssedlar är lagligt betalningsmedel.

Om NN har 100 kr på en bankbok och stiger in på det lokala bankkontoret för att ta ut dessa har NN ett lagligt skyddat anspråk på 100 kr. i sedlar och/eller mynt emitterade av Riksbanken. Skulle banken kräva en avgift på t. ex. 5 kronor för besväret att ge NN vad NN hade ett lagligt skyddat anspråk på skulle banken alltså inte ge NN vad NN hade rätt till.

Med den reform jag föreslagit skulle NN ha ett lagligt skyddat anspråk på 100 enkronor. (Jag tänker mig också att man skulle införa en begränsning såtillvida att 50-öringar endast skulle vara lagligt betalningsmedel för belopp upp till 1 krona.)

Vem vill ha 100 enkronor?

Kunden skulle naturligtvis föredra att få någonting annat som vore gångbart i handeln.

Och här kommer vi till själva poängen: Vad vore gångbart?

Jo, med största säkerhet skulle betalkort samt välskötta bankers sedlar vara gångbara. Och då kommer vi till nästa poäng, nämligen att sedlar och betalkort skulle konkurrera på helt jämställda villkor, vilket de inte gör idag. Sedlar är ju lagligt betalningsmedel.

Att bara vänta på den dag då sedlar och mynt slutat cirkulera är troligen meningslöst så länge sedlar är lagligt betalningsmedel. Jag är inte helt säker, men jag tror att detta är pudelns kärna.