tisdag, november 08, 2005
Värdetransportproblematiken en gång till
Jag menar - som jag tidigare skrivit - att det skulle finnas ett enkelt sätt att lösa problemet med värdetransporterna och lösningen består i att Riksbanken drar in alla valörer utom en-kronor och femtioöringar.
Det finns heller inga juridiska hinder för bankerna att emittera skuldebrev denominerade i kronor, vilka kan användas som betalningsmedel. Vad det anbelangar har skotska banker en viss sedelutgivningsrätt och i Skottland är faktiskt endast en och tvåpundsmynt lagligt betalningsmedel utan inskränkning. Mynt med mindre värde än ett pund är lagligt betalningsmedel endast för belopp upp till £5 och sedlar kan alltid vägras som betalning. Å andra sidan måste de skotska bankerna hålla 100% marginalreserver i Bank of England-sedlar för all sedelutgivning som överstiger ett visst belopp som inte justerats sedan 1845.
Men faktum är att svenska banker i princip är oförhindrade att emittera sina egna sedlar, med den enda begränsningen att sådana sedlar inte skulle vara lagligt betalningsmedel. I min ägo finns ett mynt emitterat av Bonniers som ger mig ett anspråk på antingen 10 kr. i kontanter dvs. lagligt betalningsmedel alternativt varor till ett värde av 10 kr. i Bonniers butiker. Detta mynt är ingenting annat än ett skuldebrev fabricerat i metall med karaktär av betalningsmedel. Hade myntet varit emitterat av ICA eller Svenska Handelsbanken hade det säkerligen varit lika gångbart som en riksbankssedel.
Bedömningen att privata sedlar och mynt kan emitteras utan hinder av RF 9:13 delas av Riksbankens jurister.
Om vi nu tänker oss att Riksbanken helt sonika förklarade att alla mynt och sedlar med en valör överstigande 1 krona skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel 1 januari 2010 skulle bankerna ställas inför tre alternativ:
1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att emittera egna sedlar och mynt inlösliga i enkronor/femtiöringar.
3.) Övertyga folk att använda betalkort.
Handeln skulle också ställas inför tre alternativ:
1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att acceptera sedlar och mynt emitterade av välskötta banker.
3.) Att acceptera betalkort.
Idag tar många butiker ut en avgift för att acceptera betalkort, eftersom bankerna kräver vissa avgifter. Med mitt system kan man anta att bankerna skulle göra vad som helst för att slippa enorma flöden av enkronor och därför göra korthanteringen avgiftsfri. Det enda realistiska alternativet vore att emittera egna sedlar och mynt, men då skulle bankerna tvingas bygga upp egna system motsvarande Riksbankens, vilket också skulle ge dem säkerhetsproblem. Troligen skulle bankerna därför endast i ringa mån emittera sedlar och mynt också om dessa inte helt skulle försvinna. För vissa typer av transaktioner är faktiskt sedlar och mynt det bästa alternativet.
Men hur är det med invändningen att privat sedelutgivning kan framkalla enorm inflation? Svaret är att bankerna skulle vara i princip oförhindrade att trycka hur mycket sedlar som helst, men ingen skulle ta emot dessa sedlar om de inte vore uppbackade av väl tilltagna fordringar med hög likviditet och bonitet. Den privata sedelutgivningen är alltså naturligt begränsad och en sådan reglering som de skotska bankerna är föremål för är alltså helt överflödig.
Skulle kreditexpansionen skena är det ju dessutom Riksbankens ansvar att höja styrräntorna och Riksbanken skulle bedriva penningpolitik precis som idag. För att undanröja allt tvivel om dessa sedlars värde skulle man dessutom kunna uttryckligen undanta dem från alla former av bankstöd i samband med bankfallisemang. Då vore bankerna tvungna att visa att väl tilltagna reserver backade upp respektive banks sedelstock.
Och vad det anbelangar kan man vara nästan säker på att sedel- och myntcirkulationen skulle vara minimal, eftersom dataterminaler sköter detta arbete så oändligt mycket bättre och billigare.
Om Sverige aldrig frångått sitt nästan helt fria bankväsende där endast guldmynt utgjorde kontant betalning och praktiskt taget ingen kontant betalning förekom hade vi förmodligen redan betraktat bruket av sedlar och växelmynt som något man ägnade sig på farfars tid. Bankerna hade dessutom knappast tillhandahållit myntat guld utan endast tackguld också om tackor med så liten vikt som 5 gram förekommit.
Att sedlar och mynt används beror huvudsakligen på centralbankernas verksamhet och jag föreslår här en metod att ge vårt centralbankssystem drag av free-banking. Sedelhanteringen är ett enormt slöseri och en lukrativ marknad för den organiserade brottsligheten.
Det finns heller inga juridiska hinder för bankerna att emittera skuldebrev denominerade i kronor, vilka kan användas som betalningsmedel. Vad det anbelangar har skotska banker en viss sedelutgivningsrätt och i Skottland är faktiskt endast en och tvåpundsmynt lagligt betalningsmedel utan inskränkning. Mynt med mindre värde än ett pund är lagligt betalningsmedel endast för belopp upp till £5 och sedlar kan alltid vägras som betalning. Å andra sidan måste de skotska bankerna hålla 100% marginalreserver i Bank of England-sedlar för all sedelutgivning som överstiger ett visst belopp som inte justerats sedan 1845.
Men faktum är att svenska banker i princip är oförhindrade att emittera sina egna sedlar, med den enda begränsningen att sådana sedlar inte skulle vara lagligt betalningsmedel. I min ägo finns ett mynt emitterat av Bonniers som ger mig ett anspråk på antingen 10 kr. i kontanter dvs. lagligt betalningsmedel alternativt varor till ett värde av 10 kr. i Bonniers butiker. Detta mynt är ingenting annat än ett skuldebrev fabricerat i metall med karaktär av betalningsmedel. Hade myntet varit emitterat av ICA eller Svenska Handelsbanken hade det säkerligen varit lika gångbart som en riksbankssedel.
Bedömningen att privata sedlar och mynt kan emitteras utan hinder av RF 9:13 delas av Riksbankens jurister.
Om vi nu tänker oss att Riksbanken helt sonika förklarade att alla mynt och sedlar med en valör överstigande 1 krona skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel 1 januari 2010 skulle bankerna ställas inför tre alternativ:
1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att emittera egna sedlar och mynt inlösliga i enkronor/femtiöringar.
3.) Övertyga folk att använda betalkort.
Handeln skulle också ställas inför tre alternativ:
1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att acceptera sedlar och mynt emitterade av välskötta banker.
3.) Att acceptera betalkort.
Idag tar många butiker ut en avgift för att acceptera betalkort, eftersom bankerna kräver vissa avgifter. Med mitt system kan man anta att bankerna skulle göra vad som helst för att slippa enorma flöden av enkronor och därför göra korthanteringen avgiftsfri. Det enda realistiska alternativet vore att emittera egna sedlar och mynt, men då skulle bankerna tvingas bygga upp egna system motsvarande Riksbankens, vilket också skulle ge dem säkerhetsproblem. Troligen skulle bankerna därför endast i ringa mån emittera sedlar och mynt också om dessa inte helt skulle försvinna. För vissa typer av transaktioner är faktiskt sedlar och mynt det bästa alternativet.
Men hur är det med invändningen att privat sedelutgivning kan framkalla enorm inflation? Svaret är att bankerna skulle vara i princip oförhindrade att trycka hur mycket sedlar som helst, men ingen skulle ta emot dessa sedlar om de inte vore uppbackade av väl tilltagna fordringar med hög likviditet och bonitet. Den privata sedelutgivningen är alltså naturligt begränsad och en sådan reglering som de skotska bankerna är föremål för är alltså helt överflödig.
Skulle kreditexpansionen skena är det ju dessutom Riksbankens ansvar att höja styrräntorna och Riksbanken skulle bedriva penningpolitik precis som idag. För att undanröja allt tvivel om dessa sedlars värde skulle man dessutom kunna uttryckligen undanta dem från alla former av bankstöd i samband med bankfallisemang. Då vore bankerna tvungna att visa att väl tilltagna reserver backade upp respektive banks sedelstock.
Och vad det anbelangar kan man vara nästan säker på att sedel- och myntcirkulationen skulle vara minimal, eftersom dataterminaler sköter detta arbete så oändligt mycket bättre och billigare.
Om Sverige aldrig frångått sitt nästan helt fria bankväsende där endast guldmynt utgjorde kontant betalning och praktiskt taget ingen kontant betalning förekom hade vi förmodligen redan betraktat bruket av sedlar och växelmynt som något man ägnade sig på farfars tid. Bankerna hade dessutom knappast tillhandahållit myntat guld utan endast tackguld också om tackor med så liten vikt som 5 gram förekommit.
Att sedlar och mynt används beror huvudsakligen på centralbankernas verksamhet och jag föreslår här en metod att ge vårt centralbankssystem drag av free-banking. Sedelhanteringen är ett enormt slöseri och en lukrativ marknad för den organiserade brottsligheten.
