flavianopolis

Jag hävdar att priset på en Big Mac är ett utmärkt inflationsindex av de enkla skälen att varan är historiskt konstant och dessutom omsätts i stora mängder. Det handlar om en väl etablerad produkt med en stor marknad och några problem med att justera indexet för kvalitetsförändringar finns inte.

Däremot menar somliga och i all synnerhet Riksbanken att ett sådant index är för snävt för att avspegla "den konjunkturrelaterade prisutvecklingen" eller något liknande. Behöver jag säga att jag anser detta vara rent svammel?

Icke desto mindre roade jag mig med att gå in på Statistiska Centralbyråns hemsida för att där kontrollera vilken samvariation priset på en Big Mac tycks ha med den "konjunkturrelaterade prisutvecklingen" så som den uppfattas av dem som utarbetar den statistik som ligger till grund för Riksbankens penningpolitik.

Januari 1990 har enligt Sveriges officiella statistik ett KPI-indextal på 198,3 och juni 2005 ett indextal på 280,4.

1990 kostade en Big Mac 24 kronor och idag kostar den 33 kronor.

Hade det som av Riksbanken kallas "den konjunkturrelaterade prisutvecklingen" och som av förnuftigt tänkande människor kallas inflationen stått i exakt paritet med priset på en Big Mac hade samma indextal för juni 2005 varit 272,7. Omvänt uttryckt hade en Big Mac idag kostat 33,94 kronor givet att priset helt mekaniskt följt KPI:s variationer.

Detta kan tolkas på olika sätt, men jag menar att den rimligaste tolkningen är att det finns en närmast kuslig samvariation mellan ett bredare KPI och priset på en Big Mac sett i ett längre tidsperspektiv. Ytterligare en intressant observation är att ett historiskt sett konstant Big Mac-pris faktiskt skulle medföra en långsam stegring av ett bredare KPI, även om många enskilda år skulle uppvisa ett negativt KPI.

Sedan 1999 har emellertid priset på en Big Mac skenat utan att ett bredare uppmätt KPI rört sig lika snabbt uppåt. Vad betyder detta?

Jo, rimligen betyder det att vi står inför en stor krondepreciering och att KPI nu kommer att "komma ifatt" priset på en Big Mac, alternativt att priset på en Big Mac kommer att falla. Ytterligare en möjlighet är en kombination av nyss nämnda.

Det framstår inte som sannolikt att priset på en Big Mac kommer att falla med tanke på Riksbankens extremt låga styrräntor. Den rimligaste tolkningen är att KPI kommer att uppvisa höga fina tal under kommande år och att Riksbanken tvingas genomföra panikhöjningar av styrräntorna, med en finansiell turbulens som följd. Det är knappast svårt att förstå varför Lars Heikensten vill lämna uppdraget som Riksbankschef.

Tänk vad enkelt livet som Riksbankschef skulle vara om man istället beslutade sig för att anamma Big Mac-normen.

Big Mac-normen innebär att Riksbanken kungör att man anser ett visst pris på en Big Mac vara referenspunkten för penningpolitiken. Kommer priset att vara högre än så kommer Riksbankens styrräntor att höjas en kvarts procentenhet per månad. Är priset lägre sänks styrräntorna en kvarts procentenhet per månad. Ligger priset på exakt den önskvärda nivån lämnas styrräntorna oförändrade. Riksbanken skulle inleda direktionssammanträdena med en lunch på Mac Donald's, konstatera hur mycket en Big Mac kostade och därefter besluta angående styrräntorna.

Men är det inte orimligt deflationistiskt att eftersträva ett fallande pris i de lägen priset stigit över den önskvärda nivån? Mitt svar är att priset på en Big Mac sänktes från 32 till 30 kronor årsskiftet 2004/2005 och att priset sänktes från 26 till 24 kronor årsskiftet 1998/1999. Ingen av dessa situationer kännetecknas av finansiell kontraktion.