tisdag, december 13, 2005
Är guldmyntfoten en anakronism? (reviderad version)
Inte sällan möts man av uppfattningen att guldmyntfoten inte skall ses som någonting annat än någonting annat än en ren anakronism, jämförbar med att använda snäckskal som betalningsmedel. Jag kommer här att försöka visa på att denna uppfattning är helt ohållbar och att det inte finns några rationella skäl att inte ha guldmyntfot. Tvärsom finns det många goda skäl att ha det.
För att förstå guldmyntfotens verkliga funktion skulle jag vilja rikta mina läsares blick till den lilla ön Saint Helena i södra atlanten. Ön är väl mest känd för att Napoleon satt fängslad där.
Däremot är det väl inte så många som känner till så mycket om landets intressanta valutasystem. Enligt mitt förmenande är öns valutasystem en utmärkt utgångspunkt för att förstå hur guldmyntfoten verkligen fungerar och att vulgärargumenten mot guldmyntfot faktiskt inte är någonting annat än ren rappakalja.
Saint Helenas valutasystem har två brister och om dessa två brister avhjälptes skulle ön ha ett fulländat valutasystem. Den första bristen är att privata banker är förhindrade att ge ut egna sedlar och mynt samt att systemet bygger på en koppling till det brittiska pundet istället för till guld.
Hur fungerar då Saint Helena's valutasystem?
Jo, det finns ett sedelmonopol kallat The Currency Fund och därutöver finns det en affärsbank kallad the Bank of Saint Helena. Det finns inga legala hinder mot att etablera fler banker, men eftersom ön endast har c:a 8000 invånare är marknaden för banktjänster så begränsad att marknaden inte bär upp fler aktörer.
The Currency Fund har ett konto i en brittisk bank där också the Bank of Saint Helena har ett konto. Skulle fler banker etableras skulle också dessa öpnna konto i denna brittiska bank, men endast registrerade banker har rätt att bedriva handel med The Currency Fund. The Bank of Saint Helena kallas hädanefter banken och the Currency Fund fonden.
Om banken behöver sedlar eller mynt måste banken sätta in exakt så många brittiska pund på fondens konto och strax kan banken hämta ut motsvarande belopp hos fondens kontor i den lilla staden Jamestown på ön. Har banken överskott på sedlar och mynt kan banken lämna detta överskott till fondens kontor och strax därefter sätter fonden in ett exakt lika stort belopp i brittiska pund på bankens konto. Fonden får absolut inte använda fondens tillgångar utan alla tillgångar placeras omedelbart i obligationer emitterade av brittiska staten. På grund av de ränteintäkter dessa obligationer genererar har fonden större tillgångar än fonden har skulder och fondens skulder består uteslutande av sedlar och mynt.
Samtidigt bedriver banken in och utlåning av Saint Helena-pund på ön. Bankens tillgångar består av fordringar riktade mot den lokala befolkningen på ön samt vissa tillgångar i brittiska pund. Det finns inget insättarskydd på ön och därför finns det skäl att anta att bankens fordringar och tillgångar överstiger bankens skulder. Om inte så vore fallet skulle ju bankens kunder snart tappa förtroendet för banken och kräva utbetalning av kontanter. Något insättarskydd finns ju inte.
Nu tänker jag försöka visa på hur man genom ett begränsat antal smärre reformer i detta system skulle kunna omvandla detta system till ett helt fritt banksystem baserat på guld.
Åtgärd nummer ett är att ge banken rätt att emittera sedlar och mynt och börja konkurrera med fonden. Banken skulle då kunna börja sätta egna sedlar i omlopp och på så sätt vinna över fondens tillgångar i form av brittiska obligationer. Och så länge bankens tillgångar är större än bankens skulder kommer folk att acceptera också sedlar emitterade av banken. Skulle sedelutgivningen visa sig vara en god affär kan man rent av anta att en konkurrerande bank skulle se dagens ljus, men så behöver inte vara fallet.
Åtgärd nummer två blir att fonden upphör att emittera större valörer än £1 och förklarar att alla sedlar och mynt med större valör än så kommer att upphöra vara lagligt betalningsmedel inom en viss tid. För övrigt fortsätter fonden att fungera som vanligt. Detta skall emellertid ses som ett första steg mot att avveckla valutafonden.
Åtgärd nummer tre blir att fonden förklarar att vem som helst kan vända sig till fondens kontor för att där i relation 1:1 växla brittiska pundmynt mot mynt emitterade av fonden samt att fonden förklarar att bankens möjlighet att sätta in brittiska pund på fondens konto i Storbritannien upphör från och med en viss dag. Samtidigt ser valutafonden till att samtliga tillgångar förs över i brittiska £1-mynt, vilka transporteras till ön.
Vid det här laget har fonden en minimal balansräkning.
Åtgärd nummer fyra blir att summera fondens utestående omlopp av mynt och uppta ett lån som gott och väl motsvarar fondens skulder. De pengar fonden lånar upp placeras i Krügerrand som är världens mest omsatta guldmynt. En Krügerrand kostar alltid ungefär 110% av det belopp ett uns guld betingar hos the London Bullion Market Association som är världens ledande handelsplats för guld.
Åtgärd nummer fem blir att "djupfrysa" relationen mellan Saint Helena-pundet och guld genom att fastslå att ett Saint Helena-pund från och med nu inte kostar ett brittiskt pundmynt utan istället att exempelvis 330 Saint Helena-pund kostar en Krügerrand samt att fonden växlar 330 Saint Helena-pund mot en Krügerrand.
På grund av den premie – på c:a 10% - Krügerranden åtnjuter gentemot tackguld bör pariteten väljas därigenom att man multiplicerar dagsnoteringen för ett uns guld räknat i brittiska pund med 1,1. Om dagsnoteringen på guld är £300 per uns blir således pariteten mellan Saint Helena-pund och Krügerrand 330 Saint Helena-pund per Krügerrand eller vice versa. Härvid används London Bullion Market Associations dagsnotering för guld.
Så snart guldpariteten fixerats kan fonden med hjälp av sina tillgångar i brittiska pund amortera det lån man upptog för inköp av Krügerrand. Eventuell kursvinst eller förlust torde vara minimal.
Åtgärd nummer sex blir att förbudet mot att denominera konton och lån till lokalbefolkningen i någonting annat än Saint Helena-pund slopas. Banken ges möjlighet att denominera antingen i rena viktenheter av guld, Saint Helena-pund eller Krügerrand.
Åtgärd nummer sju blir ett beslut om 100% devalvering av Saint Helena-pundet med verkan om femtio år från den dag räknat då beslutet kungjordes. Under dessa femtio år hade folk möjlighet att växla sina Saint Helena-pund till guldmynt eller vad som helst och ingen skulle behöva göra några förluster pga. devalveringen. Efter den dag då Saint Helena-pundet devalverats 100% gentemot guldet vore alla penningfrågor överförda till den privata sektorn. Möjligen skulle man behöva en lag som sade att guld är lagligt betalningsmedel för alla skulder privata som offentliga.
Jag ber också mina läsare observera att Litauen tidigare hade ett valutafondssystem baserat på dollar, men att detta byttes ut mot ett baserat på euro ett sätt som påminner om det jag beskriver ovan.
Finns det inga aber? Jo, det finns ett problem man inte skall förbise och det är möjligheten att guldpriset stiger våldsamt strax efter att man bytt ut kopplingen till det brittiska pundet mot en koppling till guld. Detta skulle kunna leda till finansiell instabilitet. Vad skall man göra för att undvika detta?
Om man studerar the London Bullion Market Associations hemsida skall man finna att man dagligen fastslår en tolvmånadersränta räknad i guld och att man använder dollarräntan som referensränta. Är guldräntan högre än dollarräntan betyder detta att man räknar med att guldpriset kommer att sjunka inom de närmsta tolv månaderna. Är förhållandet det omvända räknar man med ett stigande guldpris. För tillfället är guldräntan högre än dollarräntan. Man bör välja ett tillfälle då dollarräntan är aningen lägre än guldräntan för att undvika ett alltför kraftigt fall i dollarkursen. Som ett enstaka undantag från principen om fullständig frånvaro av bankstöd kan man också tänka sig en enstaka utbetalning till de enskilda bankerna givet att guldpriset räknat i brittiska pund stiger våldsamt den första veckan efter guldanknytningen. Ett sådant scenario skulle ju kraftig urholka värdet på bankernas tillgångar denominerade i brittiska pund.
Vad är då vinsten? Jo, man skulle få ett valutasystem som fungerade nästan exakt som det nuvarande med den enda skillnaden att dollarns kursvariationer inte bestämdes av förhållandet mellan brittiska pund och amerikanska dollar utan av guldpriset.
Och guldpriset kommer i långa loppet att avspegla den amerikanska inflationen. Bedriver USA lätt penningpolitik stiger guldets jämviktspris räknat i dollar precis som jämviktspriset på vilken annan vara som helst. Bedriver USA emellertid en ansvarsfull penningpolitik kommer guldets jämviktspris knappast att stiga utan snarare sjunka.
Däremot är detta förhållande inte lika självklart valutor emellan. Olika valutor är olika värderade pga. av skiftande förtroende för olika centralbanker, men prisförhållandet mellan guld och silver eller mellan guld och potatis är faktiskt långsiktigt styrt av helt reala faktorer.
Varför varierar guldpriset så mycket då? Jo, guldpriset drivs upp när man fruktar inflation och rasar när man inte har denna fruktan. Å andra sidan måste guldpriset alltid vara tillräckligt högt för att bestrida brytningskostnaderna. Och brytningskostnaderna räknat i dollar fluktuerar långt mindre våldsamt.
När man mot guldet anför att guldpriset rasat från $850 1980 till $525 2005 trots att det amerikanska KPI stigit våldsamt är också detta argument ihåligt, eftersom brytningskostnaden räknat i dollar inte alls har fallit sedan 1980. Brytningskostnadernas utveckling står tvärsemot i tydlig proportion till inflationsutvecklingen. Givetvis måste man här utgå från lika lätt resp. svårbrutna gruvor.
Skulle det då inte var rörigt att leva med sådana våldsamma kast i dollarkursen? Jo, men det är faktiskt en av poängerna. Prisnivån i det land som hade guldmyntfot i en värld med pappersvalutor skulle nämligen behöva vara avpassad till "worst-case"-scenariot. Det vill säga: Vilka kostnader är hållbara för den händelse dollarkursen halveras de närmsta två åren. Hur mycket vågar jag låna med tanke på att dollarkursen kan halveras inom två år? Dessutom skall en guldmyntfot alltid vara förenad med fullständig frånvaro av insättarskydd, eftersom ett sådant uppmuntrar kreditexpansionen.
Summan av det hela blir att man sätter en utomordentligt effektiv hämsko på kreditexpansionen och att detta är den yppersta garanten för makroekonomisk stabilitet.
Slutligen vill jag gå in på frågan om sambandet mellan 30-talsdepressionen och guldmyntfoten. Detta samband är otvivelaktigt, men man måste beakta att Storbritannien återupptog guldmyntfoten till samma kurs som rådde innan 1:a världskriget trots en massiv inflation under dessa år. Ett exempel på detta är att en årsprenumeration på "The Economist" kostade £1,85 1885, £2,00 1913 och £2,90 1931 samtidigt som guldpariteten var helt oförändrad. Från 1885 till 1913 steg priset c:a 8%, men 1931 var priset 45% högre än det var 1913.
Därför måste omräkningskursen då man går från en ren pappersvaluta till en guldkonvertibel dito vara realistisk och hellre alltför låg än alltför hög. Man måste "växla" till guld med en låg real växelkurs annars kan det bli riktigt otrevligt. Men om man gör det och guldpariteten förblir oförändrad under en längre tid kommer man att uppnå en makroekonomisk stabilitet som överträffar allt annat, utan några negativa följder för sysselsättningen. Tvärsom kommer stabiliteten att leda till lägre nominella och reella räntor. Den låga reala växelkurs som framtvingas av att alla måste vara beredda på "worst-case"-scenariot kommer dessutom att göra landets prisnivå attraktiv för omvärlden med full sysselsättnig som följd.
Men varför inte basera valutan på någon annan råvara? Faktum är att det endast finns fyra råvaror som lånas ut mot ränta och dessa fyra är guld, silver platina och palladium. Att en råvara lånas ut mot ränta är faktiskt en grundförutsättning för att råvaran skall kunna fungera som bas för ett valutasystem och således skulle någon av de andra råvarorna också kunna fungera som bas, men av gammal vana föredrar jag guld.
För att förstå guldmyntfotens verkliga funktion skulle jag vilja rikta mina läsares blick till den lilla ön Saint Helena i södra atlanten. Ön är väl mest känd för att Napoleon satt fängslad där.
Däremot är det väl inte så många som känner till så mycket om landets intressanta valutasystem. Enligt mitt förmenande är öns valutasystem en utmärkt utgångspunkt för att förstå hur guldmyntfoten verkligen fungerar och att vulgärargumenten mot guldmyntfot faktiskt inte är någonting annat än ren rappakalja.
Saint Helenas valutasystem har två brister och om dessa två brister avhjälptes skulle ön ha ett fulländat valutasystem. Den första bristen är att privata banker är förhindrade att ge ut egna sedlar och mynt samt att systemet bygger på en koppling till det brittiska pundet istället för till guld.
Hur fungerar då Saint Helena's valutasystem?
Jo, det finns ett sedelmonopol kallat The Currency Fund och därutöver finns det en affärsbank kallad the Bank of Saint Helena. Det finns inga legala hinder mot att etablera fler banker, men eftersom ön endast har c:a 8000 invånare är marknaden för banktjänster så begränsad att marknaden inte bär upp fler aktörer.
The Currency Fund har ett konto i en brittisk bank där också the Bank of Saint Helena har ett konto. Skulle fler banker etableras skulle också dessa öpnna konto i denna brittiska bank, men endast registrerade banker har rätt att bedriva handel med The Currency Fund. The Bank of Saint Helena kallas hädanefter banken och the Currency Fund fonden.
Om banken behöver sedlar eller mynt måste banken sätta in exakt så många brittiska pund på fondens konto och strax kan banken hämta ut motsvarande belopp hos fondens kontor i den lilla staden Jamestown på ön. Har banken överskott på sedlar och mynt kan banken lämna detta överskott till fondens kontor och strax därefter sätter fonden in ett exakt lika stort belopp i brittiska pund på bankens konto. Fonden får absolut inte använda fondens tillgångar utan alla tillgångar placeras omedelbart i obligationer emitterade av brittiska staten. På grund av de ränteintäkter dessa obligationer genererar har fonden större tillgångar än fonden har skulder och fondens skulder består uteslutande av sedlar och mynt.
Samtidigt bedriver banken in och utlåning av Saint Helena-pund på ön. Bankens tillgångar består av fordringar riktade mot den lokala befolkningen på ön samt vissa tillgångar i brittiska pund. Det finns inget insättarskydd på ön och därför finns det skäl att anta att bankens fordringar och tillgångar överstiger bankens skulder. Om inte så vore fallet skulle ju bankens kunder snart tappa förtroendet för banken och kräva utbetalning av kontanter. Något insättarskydd finns ju inte.
Nu tänker jag försöka visa på hur man genom ett begränsat antal smärre reformer i detta system skulle kunna omvandla detta system till ett helt fritt banksystem baserat på guld.
Åtgärd nummer ett är att ge banken rätt att emittera sedlar och mynt och börja konkurrera med fonden. Banken skulle då kunna börja sätta egna sedlar i omlopp och på så sätt vinna över fondens tillgångar i form av brittiska obligationer. Och så länge bankens tillgångar är större än bankens skulder kommer folk att acceptera också sedlar emitterade av banken. Skulle sedelutgivningen visa sig vara en god affär kan man rent av anta att en konkurrerande bank skulle se dagens ljus, men så behöver inte vara fallet.
Åtgärd nummer två blir att fonden upphör att emittera större valörer än £1 och förklarar att alla sedlar och mynt med större valör än så kommer att upphöra vara lagligt betalningsmedel inom en viss tid. För övrigt fortsätter fonden att fungera som vanligt. Detta skall emellertid ses som ett första steg mot att avveckla valutafonden.
Åtgärd nummer tre blir att fonden förklarar att vem som helst kan vända sig till fondens kontor för att där i relation 1:1 växla brittiska pundmynt mot mynt emitterade av fonden samt att fonden förklarar att bankens möjlighet att sätta in brittiska pund på fondens konto i Storbritannien upphör från och med en viss dag. Samtidigt ser valutafonden till att samtliga tillgångar förs över i brittiska £1-mynt, vilka transporteras till ön.
Vid det här laget har fonden en minimal balansräkning.
Åtgärd nummer fyra blir att summera fondens utestående omlopp av mynt och uppta ett lån som gott och väl motsvarar fondens skulder. De pengar fonden lånar upp placeras i Krügerrand som är världens mest omsatta guldmynt. En Krügerrand kostar alltid ungefär 110% av det belopp ett uns guld betingar hos the London Bullion Market Association som är världens ledande handelsplats för guld.
Åtgärd nummer fem blir att "djupfrysa" relationen mellan Saint Helena-pundet och guld genom att fastslå att ett Saint Helena-pund från och med nu inte kostar ett brittiskt pundmynt utan istället att exempelvis 330 Saint Helena-pund kostar en Krügerrand samt att fonden växlar 330 Saint Helena-pund mot en Krügerrand.
På grund av den premie – på c:a 10% - Krügerranden åtnjuter gentemot tackguld bör pariteten väljas därigenom att man multiplicerar dagsnoteringen för ett uns guld räknat i brittiska pund med 1,1. Om dagsnoteringen på guld är £300 per uns blir således pariteten mellan Saint Helena-pund och Krügerrand 330 Saint Helena-pund per Krügerrand eller vice versa. Härvid används London Bullion Market Associations dagsnotering för guld.
Så snart guldpariteten fixerats kan fonden med hjälp av sina tillgångar i brittiska pund amortera det lån man upptog för inköp av Krügerrand. Eventuell kursvinst eller förlust torde vara minimal.
Åtgärd nummer sex blir att förbudet mot att denominera konton och lån till lokalbefolkningen i någonting annat än Saint Helena-pund slopas. Banken ges möjlighet att denominera antingen i rena viktenheter av guld, Saint Helena-pund eller Krügerrand.
Åtgärd nummer sju blir ett beslut om 100% devalvering av Saint Helena-pundet med verkan om femtio år från den dag räknat då beslutet kungjordes. Under dessa femtio år hade folk möjlighet att växla sina Saint Helena-pund till guldmynt eller vad som helst och ingen skulle behöva göra några förluster pga. devalveringen. Efter den dag då Saint Helena-pundet devalverats 100% gentemot guldet vore alla penningfrågor överförda till den privata sektorn. Möjligen skulle man behöva en lag som sade att guld är lagligt betalningsmedel för alla skulder privata som offentliga.
Jag ber också mina läsare observera att Litauen tidigare hade ett valutafondssystem baserat på dollar, men att detta byttes ut mot ett baserat på euro ett sätt som påminner om det jag beskriver ovan.
Finns det inga aber? Jo, det finns ett problem man inte skall förbise och det är möjligheten att guldpriset stiger våldsamt strax efter att man bytt ut kopplingen till det brittiska pundet mot en koppling till guld. Detta skulle kunna leda till finansiell instabilitet. Vad skall man göra för att undvika detta?
Om man studerar the London Bullion Market Associations hemsida skall man finna att man dagligen fastslår en tolvmånadersränta räknad i guld och att man använder dollarräntan som referensränta. Är guldräntan högre än dollarräntan betyder detta att man räknar med att guldpriset kommer att sjunka inom de närmsta tolv månaderna. Är förhållandet det omvända räknar man med ett stigande guldpris. För tillfället är guldräntan högre än dollarräntan. Man bör välja ett tillfälle då dollarräntan är aningen lägre än guldräntan för att undvika ett alltför kraftigt fall i dollarkursen. Som ett enstaka undantag från principen om fullständig frånvaro av bankstöd kan man också tänka sig en enstaka utbetalning till de enskilda bankerna givet att guldpriset räknat i brittiska pund stiger våldsamt den första veckan efter guldanknytningen. Ett sådant scenario skulle ju kraftig urholka värdet på bankernas tillgångar denominerade i brittiska pund.
Vad är då vinsten? Jo, man skulle få ett valutasystem som fungerade nästan exakt som det nuvarande med den enda skillnaden att dollarns kursvariationer inte bestämdes av förhållandet mellan brittiska pund och amerikanska dollar utan av guldpriset.
Och guldpriset kommer i långa loppet att avspegla den amerikanska inflationen. Bedriver USA lätt penningpolitik stiger guldets jämviktspris räknat i dollar precis som jämviktspriset på vilken annan vara som helst. Bedriver USA emellertid en ansvarsfull penningpolitik kommer guldets jämviktspris knappast att stiga utan snarare sjunka.
Däremot är detta förhållande inte lika självklart valutor emellan. Olika valutor är olika värderade pga. av skiftande förtroende för olika centralbanker, men prisförhållandet mellan guld och silver eller mellan guld och potatis är faktiskt långsiktigt styrt av helt reala faktorer.
Varför varierar guldpriset så mycket då? Jo, guldpriset drivs upp när man fruktar inflation och rasar när man inte har denna fruktan. Å andra sidan måste guldpriset alltid vara tillräckligt högt för att bestrida brytningskostnaderna. Och brytningskostnaderna räknat i dollar fluktuerar långt mindre våldsamt.
När man mot guldet anför att guldpriset rasat från $850 1980 till $525 2005 trots att det amerikanska KPI stigit våldsamt är också detta argument ihåligt, eftersom brytningskostnaden räknat i dollar inte alls har fallit sedan 1980. Brytningskostnadernas utveckling står tvärsemot i tydlig proportion till inflationsutvecklingen. Givetvis måste man här utgå från lika lätt resp. svårbrutna gruvor.
Skulle det då inte var rörigt att leva med sådana våldsamma kast i dollarkursen? Jo, men det är faktiskt en av poängerna. Prisnivån i det land som hade guldmyntfot i en värld med pappersvalutor skulle nämligen behöva vara avpassad till "worst-case"-scenariot. Det vill säga: Vilka kostnader är hållbara för den händelse dollarkursen halveras de närmsta två åren. Hur mycket vågar jag låna med tanke på att dollarkursen kan halveras inom två år? Dessutom skall en guldmyntfot alltid vara förenad med fullständig frånvaro av insättarskydd, eftersom ett sådant uppmuntrar kreditexpansionen.
Summan av det hela blir att man sätter en utomordentligt effektiv hämsko på kreditexpansionen och att detta är den yppersta garanten för makroekonomisk stabilitet.
Slutligen vill jag gå in på frågan om sambandet mellan 30-talsdepressionen och guldmyntfoten. Detta samband är otvivelaktigt, men man måste beakta att Storbritannien återupptog guldmyntfoten till samma kurs som rådde innan 1:a världskriget trots en massiv inflation under dessa år. Ett exempel på detta är att en årsprenumeration på "The Economist" kostade £1,85 1885, £2,00 1913 och £2,90 1931 samtidigt som guldpariteten var helt oförändrad. Från 1885 till 1913 steg priset c:a 8%, men 1931 var priset 45% högre än det var 1913.
Därför måste omräkningskursen då man går från en ren pappersvaluta till en guldkonvertibel dito vara realistisk och hellre alltför låg än alltför hög. Man måste "växla" till guld med en låg real växelkurs annars kan det bli riktigt otrevligt. Men om man gör det och guldpariteten förblir oförändrad under en längre tid kommer man att uppnå en makroekonomisk stabilitet som överträffar allt annat, utan några negativa följder för sysselsättningen. Tvärsom kommer stabiliteten att leda till lägre nominella och reella räntor. Den låga reala växelkurs som framtvingas av att alla måste vara beredda på "worst-case"-scenariot kommer dessutom att göra landets prisnivå attraktiv för omvärlden med full sysselsättnig som följd.
Men varför inte basera valutan på någon annan råvara? Faktum är att det endast finns fyra råvaror som lånas ut mot ränta och dessa fyra är guld, silver platina och palladium. Att en råvara lånas ut mot ränta är faktiskt en grundförutsättning för att råvaran skall kunna fungera som bas för ett valutasystem och således skulle någon av de andra råvarorna också kunna fungera som bas, men av gammal vana föredrar jag guld.
