flavianopolis

Det finns en tankeströmning på den "ultraliberala scenen" som kallas anarkokapitalism.

Klassiskt liberala brukar vara anhängare av den så kallade nattväktarstaten. Tanken är att staten endast endast eller huvudsakligen skall ägna sig åt att vara den institution som har det slutgilitiga ordet då någon medborgares säkerhet till liv eller egendom kränkts genom en aktiv handling från någon annan människa. I övrigt skall staten inte göra någonting alls. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att Adam Smith ansåg att staten utöver denna grundläggande funktion skulle tillhandahålla vissa tjänster utöver dessa "fundamentalfunktioner". Adam Smith ansåg faktiskt att fattigvård tillhörde en legitim stats funktioner. Å andra sidan är nog de klassiska liberaler som kan tänka sig ett offentligt finansierat socialt skyddsnät ense om att socialt skydd är något som också kan tillhandahållas genom olika försäkringar eller välgörenhetsorganisationer, varför man inte kan påstå att en klassiskt liberal - oavsett schattering - anser att socialt skydd tillhör statens egentliga och grundläggande funktioner.

Jag är klassiskt liberal och anser att man kan dela upp vår "nuvarande offentliga sektor" i tre avdelningar.

Till den första avdelningen räknar jag statens så kallade nattväktarfunktioner. De är exempel på sådana verksamheter som inte kan eller bör utföras av privata aktörer utan skall utföras av staten. Att driva in skulder från personer som bevisligen vägrar betala är ett exempel på en funktion som absolut bör tillhandahållas av staten och staten skall ha monopol på sådan verksamhet. Lite slarvigt kanske man kan säga att statens egentliga monopol består i att vara den enda institution som får ta till tvångs- och våldsåtgärder om man bortser från omedelbara nödåtgärder som medborgarna naturligtvis har rätt att vidta. Man har rätt till nödvärn och rätt att gripa brottslingar om man ertappar dem på bar gärning. Det är faktiskt så att man enligt svensk rätt till och med har rätt att döda i nödvärn. Man har också rätt att gripa någon som gjort sig skyldig till ett så ringa brott som snatteri om det inte finns någon polisman omedelbart tillgänglig och dessutom hålla brottslingen i förvar till dess polisen hunnit till platsen.

Självfallet har också staten monopol på att beröva människor deras frihet efter att en statlig domstol prövat anklagelserna mot den misstänkte i laga ordning. Detta behöver emellertid inte betyda att en privat domstol kan fälla ett avgörande som är rättsligt bindande och sådana domstolar förekommer faktiskt ganska ofta i just Sverige. Om jag förstått saken rätt handlar det då om civilrättsliga tvister som parterna kommit överens om att avgöra genom privat skiljedom och samtidigt har förstås parterna möjlighet att få sin sak prövad av en statlig domstol, givet att någondera parten är missnöjd med den privata domstolens dom. Kvarstår emellertid att staten har monopol på att slutgiltigt avgöra tvisten och dessutom tillgripa tvångsåtgärder då saken avgjorts.

Staten har alltså någon typ av jurisdiktionellt monopol och monopol på tvångsåtgärder om de inte faller under omedelbara nödåtgärder, som alltså vem som helst har rätt till.

För att staten skall kunna upprätthålla denna grundläggande funktion krävs att staten har ett polisväsende och de militära resurserna som krävs för att driva bort främmande trupp från det territorium där staten upprätthåller jurisdiktionellt monopol.

Detta behöver emellertid inte betyda att man inte kan tänka sig privata polisorganisationer eller privat förundersökning av misstänkta brott. Däremot är sådana privata organisationer starkt begränsade med avseende på vilka åtgärder de kan vidta. De får ju inte använda sig av våld eller tvång annat än i rena nödlägen. De kan och får t. ex. inte besluta om husrannsakan och de får bara gripa brottslingar om gärningen är "färsk" och reguljär statlig polis inte finns tillgänglig.

Till den andra gruppen räknar jag de tjänster staten tillhandahåller i sådana fall där privata organisationer får agera på lika vilkor med privata organisationer. Dit hör sjukvård och socialvård. Sådana tjänster kan tillhandahålas antingen av socialförvaltningen eller t. ex. stadsmissionen. Skolor är ett annat sådant exempel. För att tala med Göran Perssons ord handlar det om vård, skola omsorg. Vård, skola och omsorg är mycket viktiga i ett bra samhälle, men dessa tjänster kan tillhandahållas av såväl offentliga som privata organisationer. Dit kan man också räkna socialförsäkringar och olika typer av sjuk- och pensionsförsäkringar. Kanske kan man sammanfattningsvis säga att det dels handlar om hur man tillhandahåller ett anständigt liv för dem som är tillfälligt eller permanent oförmögna att försörja sig själva och dels om att tillhandahålla framför allt utbildning.

Jag är närmast extremt liberal, men anser definitivt att sådana tjänster är mycket viktiga för ett bra samhälle. Jag är inte heller beredd att anse att alla sådana tjänster skall tillhandahållas uteslutande av den privata sektorn ens på längre sikt.

En intressant sak är faktiskt att en följd av detta resonemang är att tillhandahållandet och underhållandet av ett vägnät är någonting den privata sektorn utan vidare kan ta över, men att socialvård och sjukvård inte lika självklart hör dit, eftersom man då inte sällan har med människor att göra som inte kan betala för dessa tjänster. Att betala vägavgifter till privata vägbolag är däremot fullt möjligt för dem som har råd att köra bil och detta gäller särskilt då ju det i ett liberalt samhälle inte skulle finnas någon bensinskatt eller fordonsskatt.

Till den tredje sektorn räknar jag sådana verksamheter staten absolut borde upphöra med att tillhandahålla och dessutom upphöra med att tillhandahålla illa kvickt. Dit hör importtullar, mjölkkvoter, sockerkvoter och allsköns elände som ingen skulle betala ett enda öre för på en fri marknad. Samtidigt kan det finnas behov av att kompensera dem som blir lidande då vissa regleringar avskaffas också om sådana åtgärder absolut bör vara tidsbegränsade.

Vart vill jag då komma med allt detta?

Jo, dels har jag gjort en programförklaring för en måttfull ultraliberalism med ett visst mått av "social stötdämpning". Vill man tolka Ludwig Erhard välvilligt kan man kalla detta "soziale Marktwirtschaft", eller social marknadsekonomi på svenska. Samtidigt är det utan tvekan så att jag företräder en mycket mer radikalt liberal form av social marknadsekonomi. Jag vill ha ett samhälle med privata sedelutgivande banker, privatiserat vägnät total och unilateral frihandel, men jag vill inte att ett samhälle helt utan ett offentligt finansierat socialt skyddsnät, även om jag kan tänka mig detta på längre sikt. Ludwig Erhard accepterade ganska långtgående ingrepp i den fria marknadsekonomin, medan jag vill ha en helt fri marknadsekonomi och samtidigt anser att det finns ett uppenbart behov av ett visst offentligt finansierat socialt skydd. Det är inte riktigt samma sak också om jag menar att Ludwig Erhards delvis ganska radikala idéer är grundförklaringen till det västtyska ekonomiska undret på 50- och 60-talen. Under 1960-talet var t.ex. Västtyskland ett av de ytterst få länder som inte hade valutareglering. Den västtyska hyresmarknaden var och är också faktiskt mycket rudimentärt reglerad.

Somliga nyliberaler uppfattar nog mina tankar som närmast socialdemokratiska, men det får jag leva med.

Och vad har allt detta med anarkokapitalism att göra?

Jag vill rikta mina läsares blick mot Somalia. Somalia saknar faktiskt statsmakt och somliga så kallade anarkokapitalister tror på fullt allvar att denna totala frånvaro av stat är någonting mycket hoppingivande och att Somalia kan utvecklas till ett lysande exempel på ett "superliberalt" samhälle. Här finns inte ens någon nattväktarstat utan var och en får göra så gott han eller hon kan för att skydda sig mot allsköns våldsverkare och brottsligt slödder, vilka dessutom inte sällan förfogar över ganska grovt artilleri.

För inte så länge sadan ansåg att jag att dessa tankar inte var någonting annat än en ren rappakalja, men efter ett närmre studium måste jag tillstå att jag blivit mindre skeptisk till denna form av minst sagt brutala form av marknadsekonomi.

Saken är nämligen den att Somalia av idag är ett delvis fungerande samhälle. Produktion och handel blomstrar och till och med byggsektorn lär ha bråda dagar. Då hör det förstås till saken att man kan hävda att ett så till den grad utfattigt samhälle som Somalia bara kan utvecklas till det bättre, men detta är nog inte hela sanningen.

Saken är nämligen den att statens totala kollaps har medfört att hela den tredje sektorn i exemplet ovan har bortfallit och att detta är förenat med så stora fördelar att detta i någon mån uppväger att de redan tidigare illa fungerande övriga statliga sektorerna helt upphört att fungera. Så har Somalia fått utmärkt fungerande telekommunikationer och bönderna kan sälja sina varor helt fritt. Import och export kan fungera helt ostört av tullare och någon valutareglering finns inte heller. Man använder huvudsakligen dollarsedlar och i frånvaron av statliga regleringar har stora delar av Mogadishu förvandlats till en sjudande marknadsplats där man kan köpa allt från japanska TV-apparater till kamelkött och k-pistar.

Man har till och med börjat bygga upp mindre industrier också om en stor del av personalen är beväpnad i syfte att hålla tjuvar och banditer borta. Man registrerar in bolag i Dubai och om två i Dubai registrerade bolga börjar träta kan tvisten regleras av domstol i Dubai.

Frånvaron av ordningsmakt är naturligtvis ett stort problem, men det sägs att olika köpmän sluter sig samman och finansierar polisstyrkor som håller efter buset och syftet är att skapa lugn och ordning så att affärerna kan rulla på ostört. Affärsmännen finansierar också en viss fattigvård i syfte att göra sig mera omtyckta hos mindre bemedlade landsmän.

Skolor och sjukhus bedrivs av olika - huvudsakligen mohammedanska - välgörenhetsorganisationer som får bidrag från Somalier i utlandet.

Detta är faktiskt väldigt intressant, men det bevisar också att mycket av det som det offentliga sektorn tillhandahåller är värdefullt.

En annan lärdom man kan dra är att somliga av dessa funktioner är föremål för naturliga monopol. Har man väl etablerat en polisstyrka avgränsar man snart också denna polisstyrkas verksamhetsområde geografiskt och upprättar vägspärrar då man träder in på ett område som kontrolleras av en viss polisstyrka. Inom dessa mycket små och geografikst avgränsade områden försöker dessa polisstyrkor upprätthålla någon form av monopol genom begränsa bland annat hur starkt beväpnad man får vara inom ett sådant område. Dvs. kommer man med en pistol på sig kanske man får passera vägspärrarna, men kommer en arméjeep med ett antal kulspruteförsedda ynglingar kan detta försök tillinresa stoppas ganska bryskt av likaledes kulspruteförsedda ynglingar som är anställda av den "lokala handelskammaren". På så sätt skapas små zoner kännetecknade av en mera begränsad våldsanvändning. Lyckas man etablera en sådan zon av säkerhet dras handeln dit och eftersom köpmännen har överenskommelser med dem som har "rätt" att bära tunga vapen inom denna lilla "zon" och dessa "väktare" har en säker utkomst från dessa köpmän ser dessa "typer" till att tillhandahålla ett visst mått av säkerhet och förutsägbarhet. Säkerheten och förutsägbarheten gynnar köpmännens handel och en del av dessa pengar flyter till "väktarna".

Vad som faktiskt håller på att hända är att man delar in landet i ett antal geografiskt avgränsade mikrostater och den stora poängen med en mikrostat är att mikrostatens geografiskt definierade territorium är så begränsat att en mikrostat inte kan införa några särskilt höga "skatter eller avgifter" med mindre än att kommersen snart utvandrar till nästa mikrostat.

Det sägs att det tidigare var mycket vanligt att man blev avtvingad "passeravgifter" då man förflyttade sig från en zon till en annan, men att ett antal köpmän i en sådan zon slöt sig samman och erbjöd den lokale "krigsherren" ett visst månatligt belopp mot att avgifterna slopades och hans mannar började bete sig anständigt. "Krigsherren" gick med på detta och snart blomstrade handeln i denna zon med den påföljden att de omkringliggande zonerna blev tvungna att slopa passravgifterna för att inte förlora för mycket handel. I viss mycket primitiv mening kan man hävda att man lyckats etablera en väl fungerande stat på detta lilla territorium och blir bara dessa små zoner av stabilitet och säkerhet fler till antalet kommer Somalia förmodligen att förvandlas till ett lapptäcke av små väl fungerande mikrostater. Och som jag tidifgare påpekat torde möjligheterna att börja bedriva olika typer av inskränkningar i den ekonomiska friheten i dessa småzoner snart leda till att handeln minskar, vilket i sin tur missgynnar den "krigsherre" som "förvaltar" samma mikrostat.

Ett annat populärt sätt att förebygga konflikter är att då man gör en större investering i en viss zon gör man samtidigt en riktad aktiemission till dels den krigsherre som kontrollerar den aktuella zonen och dels riktar man även emissioner till de krigsherrar som finns i de angränsade zonerna i syfte att ge dem ett intresse av att byggnaderna inte blir beskjutna. Med tiden kommer alla dessa krigsherrar således bli "delägare" i varandras zoner och ha ett intresse av fredlig samexistens med sina "grannar" i form av andra krigsherrar. Samtidigt framstår det som högst tveksamt att "krigsherrarna" skulle ha något intresse av att lämna ifrån sig den faktiska kapaciteten att kunna klara av en militär konflikt med sina "grannar". Dvs. man kommer förmodligen inte kunna etablera annat än geografiskt mycket begränsade zoner i vilka man tala om att ett och samma våldsmonopol kontrollerar territoriet. Däremot finns det ingenting som säger att det inte kan etableras stora geografiska ytor där det ligger i samtliga berörda krigsherrars intresse att upprätthålla fred med varandra.

Man kan till och med tänka sig att somliga krigsherrar etablerar "kronofogdemyndigheter" som driver in exekutionstitlar utdömda av domstol i Dubai eller vilken annan stat som helst. Det gäller ju att locka till sig business och 99% av all business ogillar laglöshet. Verkligt coolt vore om en krigsherre skulle driva in exekutonstitlar utdömda i privat skiljedomstol i Stockholm sysselsättande extraknäckande justitieråd.

Man kan rent av tänka sig att denna process går så långt att krigsherrarna börjar upprätta skydd av immateriell äganderätt också om jag tror att den dagen - om den någonsin kommer - ligger mycket långt fram i tiden.

Det enda som inte får hända är att någon krigsherre får för mycket makt i förhållande till de övriga. Resten sköter marknadskrafterna.

Kan man då inte tänka sig att ett antal köpmän med goda kontakter till den lokale krigsherren börjar begränsa konkurrensen inom sitt lilla territorium? Jo, det kan man och det är rent av troligt. Däremot är det ju uppenbart att dessa köpmän skulle använda denna kontroll av markanden i syfte att höja priserna, men om så sker kan man vara säker på att köparna kommer att söka sig därifrån.

Somalia kan faktiskt tänkas utvecklas till ett väl fungerande samhälle inom överskådlig framtid och en annan intressant sak är att landet saknar alla former av immigrationskontroll. Det vill säga: Har man starka nerver kan man resa dit utan alla former av officiella dokument och blir landet hyfsat stabilt kan landet säkerligen bli intressant dels för fattiga afrikaner från socialistiska grannstater och dels för internationella affärsmän sugna på att exploatera en mycket intressant tillväxtmarknad.

Det är inte otänkbart att Somalia kan utvecklas till ett laboratorium för något världen aldrig sett maken till. I så fall skulle vi ha 100.000-tals kvadratkilometer landyta med ett ekonomiskt system mera fritt än Hong Kong eller Dubai och kanske med tiden lika stabilt och välordnat som Stockholm, Zürich eller London och dessutom med helt öppna gränser för alla. Det verkar bra.