flavianopolis

Ett av de vanligaste argumenten för en ren pappersvaluta är att en ren pappersvaluta gör det möjligt att monetisera andra tillgångar än guld. Jag tänkte här försöka visa på att detta argument inte biter på guldmyntfoten och jag menar också att mitt exempel lär något om guldmyntfotens verkliga natur. Saken är nämligen den att fysiskt guld spelar en mycket undanskymd roll i ett fritt banksystem baserat på guldkonvertibilitet. Guldet får till slut ingen annan roll än att utöva "tillsyn" över kreditexpansionen. Självfallet tänker jag mig ett verkligt fritt banksystem där privata banker emitterar sedlar. Så snart centralbankerna klampar in på scenen befinner man sig i ett annat läge, eftersom en centralbank alltid kan kalla de egna sedlarna lagligt betalningsmedel och eller devalvera.

En privat sedelutgivande bank har att betala ut fysiskt guld eller att gå i konkurs. Det säger sig själv att en bank som opererar under sådana villkor är mycket återhållsam i sin kreditgivning och så länge den återhållsamhet iakttas hållls kreditexpansionen inom mycket snäva ramar och därför kommer heller aldrig någon brutal deflation att bli nödvändig. 30-talsdepressionen handlar ytterst om att Federal Reserve Bank under perioden 1925-28 bedrev en expansiv penningpolitik i syfte att stötta engelsmännens återupptagande av guldmyntfoten till en helt felaktig kurs. Federal Reserves expansiva politik ledde till tvivel rörande Fed's förmåga att långsiktigt upprätthålla guldkonvertibilitet till fast kurs med den påföljden att man började efterfråga fysiskt guld, vilket i sin tur knäckte den amerikanska centralbanken.

Jag ber alla keynesianer och monetarister observera att depressionen alltså egentligen inte berodde på en kontraktiv penningpolitik utan faktiskt på en expansiv penningpolitik.

För att återgå till min ursprungliga avsikt skall jag nu försöka visa på hur man kan förvandla kossor till betalningsmedel under en guldmyntfot.

Antag att Sverige aldrig avskaffatguldmyntfoten, den fria sedelutgivningen, bibehållit den ensidiga frihandeln och rent av utvecklat den fria sedelutgivningen till en helt fri dito.

Man kan då anta att den enorma nominella apprecieringen och den brutala konkurrensen från utlandet lett till att svensk industri och svenskt jordbruk varit enormt konkurrenskraftigt.

Antag vidare att vi träffar en mjölkproducent i detta underbara kontrafaktiska Sverige.

Antag vidare att han vore helt skuldfri, men ägde en fin gård med cirka 100 högproducerande kossor. På grund av de ständigt fallande priserna skulle mjölkproducenten självfallet se till att finanserna i god ordning.

Låt oss sedan anta att bonden ifråga saknar likvida medel och vill köpa sig en traktor. Vad göra?

Jo, man tar bilen och kör till banken och förklarar sin belägenhet. Självfallet vänder man sig till en privat sedelutgivande bank med obegränsad ansvarighet. Seriös affärsverksamhet premieras nämligen av den fria marknaden.

Vad gör banken? Jo, banken ger bonden en kredit och bonden använder sin gård som säkerhet. Banken trycker helt enkelt upp de sedlar bonden behöver för att köpa traktorn.

Men är inte detta riskabelt för banken? Om banken inte har guld motsvarande de nytryckta sedlarna finns ju en risk för att sedlarna presenteras och att någon begär guld som inte finns i banken.

Jo, banken tar en risk när den trycker sedlar utan täckning i guld. Å andra sidan kan banken göra enorma vinster genom denna verksamhet och eftersom sedlarna inte är lagligt betalningsmedel är det också helt frivilligt att acceptera dem.

Startar inte banken upp en inflationär process genom att släppa ut dessa sedlar i omlopp? Jo, visst gör banken det. Å andra sidan måste bonden under de kommande åren inskränka sina utgifter för att kunna betala räntor och amorteringar. Samtidigt fortsätter han att sälja sin mjölk. Bonden kommer alltså att förorsaka en inflationär process då han köper traktorn och sätter sedlarna i omlopp, men bonden kommer att förorsaka en deflationär process då han säljer mjölk och betalar räntor och amorteringar istället för att köpa en ny Mercedes.

Om vi nu tänker oss den situationen att sedlarna hamnar hos någon som absolut vill ha fysiskt guld - Vad händer då? Jo, den utgivande banken är civilrättsligt bunden av en skyldighet att betala ut fysiskt guld och kan inte banken fullgöra sina skyldigheter kommer banken snart att försättas i konkurs. Att banker går omkull beskrivs i allmänhet av monetarister och keynesianer som något hemskt, men sanningen är att när en bank försätts i konkurs innebär detta ingenting annat än att marknaden stoppar en osund verksamhet. Detta betyder inte att all bankverksamhet är osund, men en bank som på lättvindiga grunder lånar ut pengar till allsköns oseriösa affärer kommer snart att försättas i konkurs på en fri marknad.

Vad är då summan av Keynes invändnigar mot guldmyntfoten?

Jo, man kan säga att Say's lag säger att om någon säljer en vara kommer han antingen att använda sina inkomster till konsumtion, investeringar. Men vad händer om han sparar sina inkomster? Jo, eftersom han troligen vill tjäna ränta på sina pengar lämnar han dem till en bank. Banken vill s sin tur tjäna ränta och bjuder ut pengarna till utlåning. Räntan faller och pengarna kommer ut i omlopp.

Men om han begär utbetalning av fysiskt guld och sedan låser in pengarna i ett bankfack? Ja, då kommer det att bli mera lönsamt att bryta guld och mera guld kommer i omlopp med fallande ränta som följd.

Keynes menade ungefär att Say's lag måhända var en vacker tanke men att erfarenheterna från den stora depressionen bevisade att verkligheten vederlade Say's lag.

Keynes menade att Say's lag fungerade under normala omständigheter, eftersom en producent med svårigheter att avsätta sin produktion alltid kan sänka sina priser och öka sin marknadsandel, men om alla sänker sina priser samtidigt är prissänkningarna meningslösa. Dvs. de ger ingen ökande marknadsandel. Dessutom kommer sjunkande inkomster att medföra minskande utgifter i en accelererande spiral och hela ekonomin ramlar ner i en oändlig negativ spiral.

Keynes invändning är faktiskt briljant, men samtidigt ohållbar.

Den första invändningen är att den förutsätter dels att man har en centralbank som bedrivit expansiv penningpolitik och att centralbanken är bunden av krav på guldkonvertibilitet. Det vill säga fria privata sedelutgivande banker ägnar sig inte åt expansiva åtgärder utan belånar endast goda säkerheter under mycket låg värdering av säkerheternas värde. Skulle en privatbank ägna sig åt vansinnesutlåning kommer denna bank snart att gå omkull.

Den andra invändningen är att om alla minskar sina utgifter och sänker sina priser innebär detta att guldbrytningens lönsamhet ökar dramatiskt. Samtidigt är det sant att utbudet av guld är oelastiskt, men å andra sidan innebär ett tillskott av ett uns fysiskt guld innebär en dubblerad expansiv effekt om prisnivån halverats. Och prisnivån är inte alls oelastisk. 1919 föll den allmänna prisnivån i Sverige dramatiskt.

Varför föll inte prisnivån under 30-talsdepressionen? Svaret är att prisnivån föll aningen, men ganska lite och detta berodde förmodligen på att alla var helt övertygade om att centralbankerna skulle kapitulera och släppa guldkonvertibiliteten. Därför skall guldkonvertibla sedlar som inte har fullständig täckning i fysiskt guld endast emitteras av privata banker som är civilrättsligt bundna att antingen betala ut fysiskt guld eller gå omkull. Annars riskerar man hamna i en total ekonomisk förlamning där priserna inte faller.

En av guldmyntfotens största förtjänster är alltså att penningmängden ökar vid fallande priser och minskar vid stigande. Pga. att guldmyntfoten administrerades av centralbanker saknades emellertid det förtroende som krävs för att denna mekanism skall fungera och då gick det som det gick. Dessutom hade aldrig något behov av kontraktion uppstått om man aldrig genomfört någon storskalig samordnad expansion, vilket man gjorde för att "rädda" pundet.

En vanlig missuppfattning är också att en guldmyntfot automatiskt leder till fallande priser och att fallande priser leder till att inköp skjuts på framtiden med fallande inkomster som följd och att därpå en oändlig depressionsspiral följer.

Detta är helt fel. Sanningen är att samma mekanism borde fungera så länge de nominella bankräntorna överstiger inflationen och att detta tillstånd i allmänhet råder under ett konventionellt system helt utan guldanknytningen. Dessutom säljs faktiskt massor av datorer trots att de nominella priserna faller år från år.

Däremot är argumentet riktigt såtillvida att det är önskvärt att penningmängden ständigt ökar. Detta betyder inte på något vis att prisnivån inte kan falla. Om penningmängden ökar långsamt och produktionen stiger våldsamt faller priserna och det är faktiskt så att stora högkonjunkturer ackompanjerats av deflation. Man kan alltså ha fallande priser, kreditexpansion och full sysselsättning samtidigt. Detta är rent av normaltillståndet i en fri marknadsekonomi.

Man skiljer inte mellan deflation och kontraktion. 1800-talets sista kvartssekel är ett exempel på deflation och 30-talsdepressionen ett exempel på kontraktion. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att ett avgörande argument mot en ren pappersvaluta är att rent papperssystem inte på ett effektivt sätt kan hantera en kontraktion. Det finns ju ingen "naturlig" monetär bas och därför kan kontraktionen fortgå utan att den monetära basen börjar expandera. Tvärsom kommer en kontraktion förorsaka en krympande monetär bas, men under en guldmyntfot finns faktiskt en genialisk "invers" så tillvida att den monetära basen alltid rör sig tvärsemot den rådande trenden i penningsystemet.

Om man envisas med att inte acceptera att guldmyntfoten är möjlig i dagens värld bör alla ansträngningar inom området penningpolitik syfta till att skapa ett artificiellt system som i så hög grad som möjligt efterliknar ett guldsystem. Men lika bra kan det aldrig bli.