tisdag, februari 14, 2006
Några tankar kring penningpolitiken
Jag har tidigare föreslagit att Riksbanken skulle kunna använda sig av priset på en Big Mac som referens för penningpolitiken. Riksbanken skulle helt enkelt fastslå att en Big Mac skall kosta mer än ett visst belopp och mindre än ett visst belopp och sedan skulle styrräntan helt mekaniskt avgöras av hur mycket en Big Mac kostade vid tiden för riksbankens sammanträde. Riksbanksdirektionen skulle kunna påbörja sammanträdena med en lunch på Mac Donald's informera sig om priserna och sedan ta en taxi till Monte Brunko och fastslå om styrräntan skulle höjas eller sänkas.
Målet skulle kunna formuleras som att en Big Mac skall kosta mer än 32:99 kronor och mindre än 33:00 kronor. Kostar en Big Mac 33:00 kronor eller mer skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad, men kostar en Big Mac 32:99 kronor eller mindre skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad.
Enligt riksbankslagen skall riksbanken arbeta för ett fast penningvärde och jag menar att den rimligaste tolkningen av detta är att en vara med över tiden konstant kvalitet skall ha ett konstant pris sett över tiden. Med min metod skulle riksbanken elda på inflationen så länge en Big Mac kostade 32:99 eller mindre och bedriva en restriktiv deflationistisk politik så länge priset vore 33:00 kronor eller mer.
Invändningen att ett sådant index är allt för snävt är helt felaktigt, eftersom ett mycket stort antal näringsgrenar samverkat i det arbete som slutligen materialiseras i hamburgaren. Bönder, lastbilschaufförer, byggnadsarbetare, restaurangbiträden och städerskor är bara några exempel.
Att ett Big Mac-index faktiskt är mycket brett bevisas också av det faktum att konsumentprisindex och priset på en Big Mac sett i ett längre tidsperspektiv beter sig som ler och långhalm, eller i alla fall nästan.
Men skulle inte en så mekanisk penningpolitik utsätta realekonomien för onödiga chocker?
Jag tror att det förhåller sig precis tvärsom: Den mekaniska stabiliseringspolitiken skulle i själva verket stabilisera räntor och tillgångspriser också om i ett övergångsskede vissa störningar skulle kunna tänkas. Dessutom tror jag att en mycket mekanisk och ytterst förutsägbar penningpolitik skulle resultera i att kronans köpkraftsjusterade växelkurs skulle rasa med kraftigt stigande sysselsättning som följd.
Under perioden 1998-1999 var inflationen i Sverige praktiskt taget död och kronans köpkraftsjusterade växelkurs mycket låg. Sysselsättningen ökade och börsen steg som en raket. Den troligaste anledningen till att de bästa av världar kunde uppträda samtidigt var troligen att marknaden gjorde bedömningen att Riksbanken skulle komma att föra en lätt penningpolitik, vilket fick den verkliga kronkursen att rasa. Om inflationen är död kan nämligen en centralbank riskfritt sänka sina styrräntor, men om inflationen uppvisar livstecken måste centalbanken dra upp sina styrräntor med den påföljden att ökande inflation leder till ett behov av höjda styrräntor och därmed stigande verklig kronkurs med arbetslöshet som följd. Vidare leder stendöd inflation till att obligationsräntorna faller, vilket i sin tur möjliggör en högre värdering av börsen.
På tyska säger man att detta är "der Grund dafür dass eine straffe Geldpolitik der Konjunktur eine Stütze leistet".
Om riksbanken bara ser till att hålla en glasklar kompass för penningpolitiken och detta inte tillåts betyda 2% inflation, utan fast penningvärde och minsta lilla avvikelse från det fasta penningvärdet utlöser en riktig hökattack från Monte Brunto kommer vi inom en alltför avlägsen framtid få se hur arbetslösheten minskar, räntorna faller och börsen stiger och inflationen letar sig ner till nollan eller strax därunder. En svag deflation skall inte ses som något tragiskt utan snarast som idealtillståndet. Hög ekonomisk aktivitet medför nämligen en tendens till fallande priser och inte tvärsom. Detta betyder emellertid inte att en väl fungerande centralbank inte aktivt skall motverka en kreditkontraktion. Svag kreditexpansion i kombination med snabb realekonomisk expansion betyder nämligen fallande priser, vilket inte skall förväxlas med kontraktion.
Skall däremot Riksbanken hålla på med s.k. inflation targeting kommer den höga real växelkursen att bestå och med den allt elände denna för med sig. Riksbanken har att svara för ett fast penningvärde och inte för 2% inflation.
Målet skulle kunna formuleras som att en Big Mac skall kosta mer än 32:99 kronor och mindre än 33:00 kronor. Kostar en Big Mac 33:00 kronor eller mer skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad, men kostar en Big Mac 32:99 kronor eller mindre skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad.
Enligt riksbankslagen skall riksbanken arbeta för ett fast penningvärde och jag menar att den rimligaste tolkningen av detta är att en vara med över tiden konstant kvalitet skall ha ett konstant pris sett över tiden. Med min metod skulle riksbanken elda på inflationen så länge en Big Mac kostade 32:99 eller mindre och bedriva en restriktiv deflationistisk politik så länge priset vore 33:00 kronor eller mer.
Invändningen att ett sådant index är allt för snävt är helt felaktigt, eftersom ett mycket stort antal näringsgrenar samverkat i det arbete som slutligen materialiseras i hamburgaren. Bönder, lastbilschaufförer, byggnadsarbetare, restaurangbiträden och städerskor är bara några exempel.
Att ett Big Mac-index faktiskt är mycket brett bevisas också av det faktum att konsumentprisindex och priset på en Big Mac sett i ett längre tidsperspektiv beter sig som ler och långhalm, eller i alla fall nästan.
Men skulle inte en så mekanisk penningpolitik utsätta realekonomien för onödiga chocker?
Jag tror att det förhåller sig precis tvärsom: Den mekaniska stabiliseringspolitiken skulle i själva verket stabilisera räntor och tillgångspriser också om i ett övergångsskede vissa störningar skulle kunna tänkas. Dessutom tror jag att en mycket mekanisk och ytterst förutsägbar penningpolitik skulle resultera i att kronans köpkraftsjusterade växelkurs skulle rasa med kraftigt stigande sysselsättning som följd.
Under perioden 1998-1999 var inflationen i Sverige praktiskt taget död och kronans köpkraftsjusterade växelkurs mycket låg. Sysselsättningen ökade och börsen steg som en raket. Den troligaste anledningen till att de bästa av världar kunde uppträda samtidigt var troligen att marknaden gjorde bedömningen att Riksbanken skulle komma att föra en lätt penningpolitik, vilket fick den verkliga kronkursen att rasa. Om inflationen är död kan nämligen en centralbank riskfritt sänka sina styrräntor, men om inflationen uppvisar livstecken måste centalbanken dra upp sina styrräntor med den påföljden att ökande inflation leder till ett behov av höjda styrräntor och därmed stigande verklig kronkurs med arbetslöshet som följd. Vidare leder stendöd inflation till att obligationsräntorna faller, vilket i sin tur möjliggör en högre värdering av börsen.
På tyska säger man att detta är "der Grund dafür dass eine straffe Geldpolitik der Konjunktur eine Stütze leistet".
Om riksbanken bara ser till att hålla en glasklar kompass för penningpolitiken och detta inte tillåts betyda 2% inflation, utan fast penningvärde och minsta lilla avvikelse från det fasta penningvärdet utlöser en riktig hökattack från Monte Brunto kommer vi inom en alltför avlägsen framtid få se hur arbetslösheten minskar, räntorna faller och börsen stiger och inflationen letar sig ner till nollan eller strax därunder. En svag deflation skall inte ses som något tragiskt utan snarast som idealtillståndet. Hög ekonomisk aktivitet medför nämligen en tendens till fallande priser och inte tvärsom. Detta betyder emellertid inte att en väl fungerande centralbank inte aktivt skall motverka en kreditkontraktion. Svag kreditexpansion i kombination med snabb realekonomisk expansion betyder nämligen fallande priser, vilket inte skall förväxlas med kontraktion.
Skall däremot Riksbanken hålla på med s.k. inflation targeting kommer den höga real växelkursen att bestå och med den allt elände denna för med sig. Riksbanken har att svara för ett fast penningvärde och inte för 2% inflation.
