flavianopolis

Enligt min mening florerar ett antal missuppfattningar om deflation. Jag skulle vilja beröra dessa. Så här skriver DN om den japanska deflationen:

"Sant är att folk under flera år, i synnerhet i början av årtusendet, väntade in i det längsta med att köpa ny bil, nytt kylskåp och andra kapitalvaror eftersom alla visste att priserna skulle sjunka på några månaders sikt."

Min kommentar: Uppfattningen att man skjuter på inköp pga. spekulationer om fallande priser motsägs helt uppenbart av det enkla faktum att samma sak borde gälla så länge bankräntan är högre än inflationen. Den motsägs också helt uppenbart av det enkla faktum att marknaden för persondatorer i Sverige blomstrar, trots att deflation råder på denna marknad.

DN fortsätter:

"Det märkliga under hela krisperioden var att gemene man egentligen inte hade fått det så värst mycket sämre ställt.Arbetslösheten ökade någon procent men det var aldrig tal om att sätta upp soppkök på gatorna eller dra i gång stora byggprojekt för att råda bot på massarbetslöshet."

Detta får väl ses som ett bevis för att de uppfattningar man ger uttryck för i det föregående är ogrundade. Hade alla människor spekultativt skjutit upp inköp i det oändliga hade naturligtvis allt ekonomiskt utbyte - med undantag för förnödenheter - upphört. Så skedde uppenbarligen inte.

Skall man härav dra slutsatsen att deflation är något harmlöst, eller rent av eftersträvansvärt.

Nej, det vore en förhastad slutsats. Däremot bör man mera noggrant studera fenomenet och därefter dra mera genomtänkta slutsatser.

Jag menar att man först och främst måste se till att skilja på godartad deflation och finansiell kontraktion. Godartad deflation är en måttlig deflation som pågår samtidigt med en kreditexpansion. Kreditexpansionen är emellertid så långsam att den "äts upp" av en stigande produktion med den påföljden att prisnivån faller samtidigt som ekonomin växer. Detta tillstånd är helt harmlöst och bör rent av betecknas som det makroekonomiska idealtillståndet. Så ser marknaden för persondatorer ut.

En finansiell kontraktion är emellertid ett tillstånd som kännetecknas av att banksektorn befinner sig i kris och att ett otal i grunden sunda företag ställer in betalningarna. En sådan situation rådde under början av 1930-talet. Sammanfattningsvis är detta ett tillstånd där den nominella penningmängden- förstådd som samhällets totala utgifts och inkomstnivå- minskar samtidigt som priserna faller. I en guldmyntfot skulle detta fenomen slutligen motverkas av att den fallande lönenivån skulle göra guldbrytning enormt lönsamt med den påföljden att den nominella penningmängden - förstådd som ett samhälles totala inkomst och utgiftsnivå - skulle börja öka.

Japan har genomlidit en viss finansiell kontraktion, men under en ren pappersvaluta har man det problemet att en räntesänkning inte nödvändigtvis innebär en lägre real växelkurs och att därför centralbankens räntesänkningar blir verkningslösa. Poängen med en guldmyntfot är att en fallande prisnivå ökar den reala penningmängden precis som under en ren pappersvaluta, men att slutligen också den nominella penningmängden börjar öka, eftersom denna ytterst beter sig i invers gentemot den reala. Under en ren pappersvaluta finns ingen naturlig broms på deflationen, liksom att ingen naturlig broms på inflationen finns.

Om man jämför prisnivån 1875 med den 1913 kan man lätt iaktta att ingen deflation eller inflation värd namnet förekom under denna tid.

Jämför man prisnivån 1913 med prisnivån 1931 kan man lätt se att prisnivån 1931 var betydligt högre, samtidigt som guldpariteten var oförändrad. Detta var givetvis ohållbart. Anledningen står att finna i den våldsamma inflationen under 1:a världskriget och att man sedan återupptog guldmyntfoten till oförändrad paritet. Detta gick inte ihop och det enda som kunde lösa problemet var ett kraftigt fall i prisnivån.

Hade man emellertid bibehållit guldmyntfoten till oförändrad paritet hade säkerligen en mycket snabb deflation kommit till stånd och så snart denna gjort guldbrytningen tillräckligt lönsam hade banksystemet återlikvidiserats och det ekonomiska livet återhämtat sig.

Det är här en ren pappersvaluta har en svaghet, då en fallande prisnivå inte med automatik utlöser några stabiliserande mekanismer. Hade Japan haft guldmyntfot och USA det också hade ju en japansk deflation samtidigt med en amerikansk inflation inneburit en japansk devalvering med ett valutainflöde som följd.

Hade hela världen drabbats av en deflation som övergått i finansiell kontraktion hade till slut guldbrytningen blivit så lönsam att den stabiliserat penningmängden.

Jag har föreslagit att Sveriges Riksbank skall praktisera en Big Mac-norm som skulle se ut på följande sätt. Så länge en Big Mac kostar 33,00 kronor eller mer höjer Riksbanken styrräntorna en kvarts procentenhet per sammanträde. Så länge priset understiger 33,00 kronor sänker Riksbanken styrräntorna en kvarts procentenhet per sammanträde.

Vilka slutsatser kan man dra utifrån detta med tanke på den japanska deflationen? Är det inte farligt att eftersträva negativ macflation när en Big Mac kostar 33,00 kronor eller mer. En deflation kan ju i sin förlängning leda till finansiell kontraktion.

1992 kostade en japansk Big Mac 380 yen. År 2001 kostade den 294 yen. Först 2001 började Bank of Japan bedriva en riktigt expansiv penningpolitik. Med min modell kommer Riksbanken att börja bedriva riktigt lätt penningpolitik så snart priset på en Big Mac fallit till en nivå understigande den för tillfället rådande. Detta betyder med största säkerhet att deflationen aldrig kommer att få tillfälle att övergå i finansiell kontraktion. Å andra sidan menar jag att Big Mac erbjuder ett utmärkt tillfälle att på ett mycket tidigt stadium identifiera en inflationär trend och redan på ett tidigt stadium resolut gripa in med en deflationskur. Dessutom är Big Mac okänslig för temporära fluktuationer i vattenmagasin och i hur mycket olja araberna pumpar upp. Sådana saker kan möjligen leda till att McDonald's förtjänst per hamburgare fluktuerar aningen, men mer är det inte.

Förmodligen skulle ett helt fritt banksystem baserat på guld fungera ännu effektivare och redan på ett ännu tidigare stadium bromsa såväl deflationära som inflationära trender, men att övergå till guldmyntfot och free-banking är inte realistiskt i nuläget.

Jag menar att Big Mac-normen är ett försök att efterlikna guldmyntfoten men att ersätta guldet med en hamburgare och guldets naturliga krafter med en centralbanksdirektion som 8-10 ggr. per år fattar beslut som guldet kan fatta tusentals gånger per sekund. Visserligen förändras penningvärdet varje sekund också under en pappersvaluta, men motvikten är artificiell och kan inte justeras lika ofta.

Å andra sidan skulle Big Mac-normen vara fullt tillräcklig för att leverera acceptabel makroekonomisk stabilitet.