flavianopolis

Enligt Svenska Dagbladet fortsätter priserna på bostadsmarknaden att stiga, samtidigt som livsmedelspriserna fortsätter falla.

Läs mer om de stigande priserna på bostadsmarknaden på följande länk.

http://www.n24.se/dynamiskt/nyheter/did_12130245.asp

Läs mer om de fallande livsmedelspriserna på följande länk.

http://www.n24.se/dynamiskt/nyheter/did_12130964.asp

Vilka slutsatser skall Riksbanken dra ur dessa fakta vid bedömningen av vad som är en lämplig penningpolitik?

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen pekat på möjligheten för Riksbanken att arbeta med ett enkelt system för justeringar av styrräntorna som helt enkelt bygger på att det för tillfället rådande priset på en Big Mac skall tillåtas avgöra huruvida styrräntorna skall höjas eller sänkas.

Riksbanken skulle exempelvis kunna fastslå att så länge en Big Mac kostar 33,00 kr. eller mer skall styrräntorna höjas en kvarts procentenhet per månad men så snart en Big kostar mindre än 33,00 kr. skall styrräntorna sänkas en kvarts procentenhet per månad.

Jag menar att en sådan norm är idealisk ur ett flertal perspektiv. För det första är det en mycket enkel regel som bygger på iakttagbara och fastställbara fakta. Den bygger alltså inte på prognoser som inte är något annat än just gissningar. Dessutom har det visat sig att dessa gissningar inte sällan varit mer eller mindre grova felbedömningar också då de görs av ekonomer med fina examina.

Vidare menar jag att eftersom riksbankslagen talar om ett fast penningvärde och inte anger något tal eller index som måttstock för penningpolitiken är det rimligt att anse att en vara med över tiden konstant kvalitet bör ha ett över tiden konstant pris. Detta hindrar emellertid ej att denna varas pris kan fluktuera kanske + - 10% från vad jag kallar riktmärket.

Vad gäller de inflationära tendenserna på bostadsmarknaden är det också helt uppenbart att en villa som idag kostar 3.300.000 kr., vilket motsvarar 100.000 Big Mac mycket väl kan komma att kosta vilket krontal som helst i framtiden, men oavsett hur hög eller låg inflationen blir är det uppenbart att priset omräknat i antalet Big Mac det motsvarar aldrig någonsin kan nå några astronomiska tal.

Sedan menar jag att det är empiriskt fastställbart att en Big Mac bättre avspeglar inflationens inhemska komponenter betydligt bättre än konsumentprisindex. Från 1991 till 1999 föll priset på en Big Mac från 24 till 26 kronor, trots att kronan försvagades dramatiskt under denna tid. Big Mac bevisar att det under denna tid ej rådde någon beaktansvärd inflationsrisk relaterad till den inhemska kreditexpansionen.

Från 1999 fram till idag har priset på en Big Mac emellertid stigit från 24 kr. till 33 kr. Samtidigt har en stor uppgång i priserna på bostadsmarknaden kunnat iakttas. Samtidigt har man kunnat iaktta att kronkursen förblivit ganska stabil, trots att priset på en Big Mac stigit betydligt mer i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer. Detta kan synas vara en trivial iakttagelse, men jag har i en tidigare text visat på att den relativa prisutvecklingen på en Big Mac och växelkursutvecklingen, sedda i ett längre tidsperspektiv, uppvisar mycket, mycket stor samvariation.

Big Mac bevisar alltså att den förhållandevis starka kronan är den främsta anledningen till att konsumentpriserna förblivit någotsånär stabila och att kronkursens styrka lurat riksbanken att bedriva en lätt penningpolitik då en stram i själva verket varit påkallad. Dessutom har riksbankens inflationära penningpolitik bidragit till att förväntningar om en penningpolitisk åtstramning har uppstått med den påföljden att den prisjusterade kronkursen stigit, vilket i sin tur slagit ut delar av svensk industri och drivit upp arbetslösheten.

Summan av detta är att de stigande priserna på bostadsmarknaden bevisar att allt tal om deflationsrisk i Sverige är rent strunt. Deflation är inget - i och för sig - farligt om den framkallas snarare av en hård konkurrens och tekniska framsteg. I så fall är det nämligen fråga om vad som kallas godartad deflation. Drivs däremot deflationen fram av sammandragning av kreditvolymen, eller ett slags kärlkramp i banksystemet är deflation ett farligt fenomen.

Vad gäller de fallande priserna inom livsmedelshandeln finns det absolut ingen anledning att anse att dessa bör föranleda en penningpolitisk lättnad. De beror nämligen inte alls på en sammandragning i banksystemet, vilket bevisas av det tidigare, utan bevisar bara att det finns en sund konkurrens inom livsmedelshandeln. Om riksbanken gör misstaget att uppfatta det som en anledning att spä på likviditeten ytterligare finns tvärsom en risk att riksbanken bidrar till en osund uppblåsning av hela det finansiella systemet.

Skulle det verkligen vara fallet att en penningpolitisk lättnad är påkallad är jag helt säker på att priset på en Big Mac kommer att falla, men så länge den kostar 33,00 kr. eller mer är det bara för riksbanken att steg för steg höja styrräntorna. Om priset på en Big Mac hålls historiskt konstant kan man också vara säker på priserna på bostadsmarknaden i långa loppet inte kommer att uppvisa några dramatiska fluktuationer också om en verkligt bra penningpolitik bidrar till att göra penningmarknaden mera förutsägbar, vilket i sin tur kan bidra till en högre värdering av aktier och fastigheter, så länge man inte gör misstaget att mäta värdet av saker och ting i kronor.

Dessutom är det faktiskt så att om riksbanken justerar styrräntorna uppåt kommer de finansiella marknaderna att göra den bedömningen att ett minskat behov av framtida räntehöjningar föreligger, med den påföljden att kronan kommer att försvagas utan att priset på en Big Mac stiger.

Detta är ingenting annat än en devalvering och detta skulle bidra till en ökande sysselsättning. I så fall kan man påstå att Big Mac-normen klarar den "omöjliga" ekvationen att bidra till såväl full sysselsättning som fast penningvärde.