onsdag, maj 17, 2006
The case against a 100% gold standard
Jag har noterat att det förevarit en debatt angående mitt tydliga ställningstagande mot tanken på en guldmyntfot där banker tvingas hålla 100% reserver gentemot sedlar och depositioner.
Uppfattningen lanserades en gång i tiden av Murray Rothbard och även George Reisman lär företräda denna uppfattning. Min uppfattning är att tanken på 100% reserver är men än lovligt befängd och det skulle inte förvåna mig om den begåvade George Reisman skulle byta uppfattning i frågan givet att han fick tillfälle att ta del av de minst sagt bestickande argumenten mot detta magnifika intellektuella misstag som härstammar från Murray Rothbard.
Saken är nämligen den att en bank som håller 100% guldreserver gentemot sedlar och depositioner inte har några möjligheter att låna ut pengar.
Argumentet är mycket enkelt: Antag att NN deponerar pengar i Rothbardbanken. Rothbardbanken håller 100% reserver gentemot NN:s deposition och kan således ej låna ut några pengar. Eftersom Rothbardbanken ej bedriver någon utlåning saknar Rothbardbanken förmåga att betala någon inlåningsränta. Tvärsom har banken olika utgifter, dels för att på ett säkert sätt förvara det deponerade guldet och dels för att avlöna sina anställda. Dessutom är det troligt att bankens ägare vill göra en vinst. Alltså måste Rothbardbanken ta ut en avgift av dem som deponerar pengar i banken och då klarnar det vad det egentligen rör sig om. Det är inte fråga om någon bank, utan ett jättelikt valv där man mot avgift kan förvara värdeföremål, däribland guldmynt. Tanken på en bank med fullständiga speciereserver är alltså helt befängd.
För att bättre förstå vad fraktionella reserver egentligen handlar om skulle jag istället vilja ge mina läsare ett litet exempel.
Det är faktiskt möjligt att låna ut guld mot ränta än idag. En handfull londonbanker tar emot större guldkvantiteter och betalar ränta på guldet. Har man cirka ett ton guld och är villig att låna ut detta guld till någon av dessa banker kan man tjäna ränta på sitt guld.
Varför lånar bankerna in guld och betalar ränta på guld? Är det därför att bankirerna vill sitta i ett valv hela dagarna och betrakta guldtackor och dessutom är villiga att betala en slant för nöjet att betrakta guldtackorna?
Frågan är givetvis retorisk. Svaret är förstås att bankirerna vill låna ut guldet till högre ränta än de lånat in det till. De kan exempelvis låna ut guld till guldsmeder som räknar med att kunna göra smycken av guldet och göra en framtida vinst. Guldsmederna kan då betala ränta och för att banken skall kunna täcka sina utgifter och dessutom göra en vinst.
Eftersom banken lånat ut guldet saknas det guld borgenären har ett anspråk på i bankens valv och således saknas fullständiga reserver gentemot borgenärernas fordringar, men detta är en absolut förutsättning för att banken skall kunna betala ränta.
En sedel är ingenting annat än ett löpande skuldebrev av ovan beskriven typ och det enda som skiljer den från exemplet ovan är att räntesatsen är 0%.
Men hur kan det komma sig att någon är villig att låna ut guld mot 0% ränta? Svaret är att eftersom det är förenat med kostnader att förvara guldmynt på ett stöldsäkert sätt är det lönande att låna ut dem not en räntesats på 0%. Räntesatsen 0% konkurrerar nämligen med kostnaderna för att förvara guldmynten på ett stöldsäkert sätt.
Finns det inga andra skillnader mellan en deposition i ordets vanliga betydelse och en sedel? Svaret är njae. Låt mig utveckla detta.
I allmänhet var depositioner som genererade positiv nominell ränta under en guldmyntfot förenade med en längre uppsägningstid, medan sedelägarens kredit till sedelbanken kunde sägas upp med omedelbar verkan. Detta var emellertid inte självklart och det förekom att även depositioner som genererade positiv nominell ränta kunde sägas upp med omedelbar verkan. Någon egentlig skillnad mellan depositioner och sedlar finns alltså inte. Såväl depositioner som sedlar är ingenting annat än fordringar riktade mot den som emitterat dem, men i vissa fall kallas de depositioner och i andra fall sedlar.
Eftersom det - av det ovan skrivna - framgår att en bank som inte kräver förvaringsavgifter måste bedriva utlåning och att ingen utlåning är möjlig givet att banken är skyldig att hålla 100% speciereserver är det alltså klarlagt att man inte kan kräva att en bank skall hålla 100% speciereserver gentemot sedlar och depositioner.
Därutöver skulle det finnas en möjlighet för bankerna att försträcka kredit på basis av andra tillgångar än guld. Vad menas?
Antag att någon äger en fin vid tillfället obelånad bondgård som ger stora årliga intäkter, men att denne någon saknar medel för att göra en större investering. Vad göra?
Jo, personen ifråga tar kontakt med sin bank och anhåller om kredit. Vad gör banken om man bedömer att mannen ifråga är kreditvärdig? Jo, mot pantsättning av fastigheten emitterar banken sedlar vars nominella värde anges i guld. Jordbrukaren blir skyldig banken en viss mängd guld till en viss ränta och banken blir skyldig jordbrukaren en viss mängd guld mot 0% ränta och så snart jordbrukaren fått sedlarna i sin hand sätter han dem i omlopp, varför jordbrukarens skuld gentemot banken kvarstår samtidigt som fordringarna gentemot banken kommer i andra händer.
Givetvis uppstår risken att någon kräver inlösen av sedlarna, men även i exemplet ovan uppstod denna risk. Skulle banken bli illikvid får banken ställa in betalningarna och återkalla lån.
Det är alltså helt uppenbart att mängden fordringar gentemot bankerna måste överstiga mängden guld i bankernas ägo för att bankerna skall förmå att inte behöva kräva förvaringsavgifter för guld. Det är detta som kallas att hålla en fraktionell guldreserv.
Däremot måste en bank naturligtvis ha större fordringar än skulder och om inte är banken insolvent. Självfallet spelar också kvaliteten på de fordringar banken äger en roll vid allmänhetens bedömning av frågan huruvida en bank är solvent.
Tanken bakom teorin om free-banking är att bankerna skall lämnas fria att själva avgöra vad som är optimal fördelning mellan skulder och tillgångar och hur stor del av tillgångarna som skall bestå av fysiskt guld, utan pekpinnar från statsmakterna. Samtidigt måste det stå klart att staten inte håller skadligt expansiva banker under armarna utan låter dessa gå under.
I så fall finns heller ingen risk för att bankernas emissioner av det som kallas fiduciära omloppsmedel blir excessiv och rubbar den makroekonomiska jämvikten.
Jag tycker att detta är mer än tillräckligt för att en gång för alla inse att Murray Rothbard hade så kapitalt fel man överhuvudtaget kan ha.
Uppfattningen lanserades en gång i tiden av Murray Rothbard och även George Reisman lär företräda denna uppfattning. Min uppfattning är att tanken på 100% reserver är men än lovligt befängd och det skulle inte förvåna mig om den begåvade George Reisman skulle byta uppfattning i frågan givet att han fick tillfälle att ta del av de minst sagt bestickande argumenten mot detta magnifika intellektuella misstag som härstammar från Murray Rothbard.
Saken är nämligen den att en bank som håller 100% guldreserver gentemot sedlar och depositioner inte har några möjligheter att låna ut pengar.
Argumentet är mycket enkelt: Antag att NN deponerar pengar i Rothbardbanken. Rothbardbanken håller 100% reserver gentemot NN:s deposition och kan således ej låna ut några pengar. Eftersom Rothbardbanken ej bedriver någon utlåning saknar Rothbardbanken förmåga att betala någon inlåningsränta. Tvärsom har banken olika utgifter, dels för att på ett säkert sätt förvara det deponerade guldet och dels för att avlöna sina anställda. Dessutom är det troligt att bankens ägare vill göra en vinst. Alltså måste Rothbardbanken ta ut en avgift av dem som deponerar pengar i banken och då klarnar det vad det egentligen rör sig om. Det är inte fråga om någon bank, utan ett jättelikt valv där man mot avgift kan förvara värdeföremål, däribland guldmynt. Tanken på en bank med fullständiga speciereserver är alltså helt befängd.
För att bättre förstå vad fraktionella reserver egentligen handlar om skulle jag istället vilja ge mina läsare ett litet exempel.
Det är faktiskt möjligt att låna ut guld mot ränta än idag. En handfull londonbanker tar emot större guldkvantiteter och betalar ränta på guldet. Har man cirka ett ton guld och är villig att låna ut detta guld till någon av dessa banker kan man tjäna ränta på sitt guld.
Varför lånar bankerna in guld och betalar ränta på guld? Är det därför att bankirerna vill sitta i ett valv hela dagarna och betrakta guldtackor och dessutom är villiga att betala en slant för nöjet att betrakta guldtackorna?
Frågan är givetvis retorisk. Svaret är förstås att bankirerna vill låna ut guldet till högre ränta än de lånat in det till. De kan exempelvis låna ut guld till guldsmeder som räknar med att kunna göra smycken av guldet och göra en framtida vinst. Guldsmederna kan då betala ränta och för att banken skall kunna täcka sina utgifter och dessutom göra en vinst.
Eftersom banken lånat ut guldet saknas det guld borgenären har ett anspråk på i bankens valv och således saknas fullständiga reserver gentemot borgenärernas fordringar, men detta är en absolut förutsättning för att banken skall kunna betala ränta.
En sedel är ingenting annat än ett löpande skuldebrev av ovan beskriven typ och det enda som skiljer den från exemplet ovan är att räntesatsen är 0%.
Men hur kan det komma sig att någon är villig att låna ut guld mot 0% ränta? Svaret är att eftersom det är förenat med kostnader att förvara guldmynt på ett stöldsäkert sätt är det lönande att låna ut dem not en räntesats på 0%. Räntesatsen 0% konkurrerar nämligen med kostnaderna för att förvara guldmynten på ett stöldsäkert sätt.
Finns det inga andra skillnader mellan en deposition i ordets vanliga betydelse och en sedel? Svaret är njae. Låt mig utveckla detta.
I allmänhet var depositioner som genererade positiv nominell ränta under en guldmyntfot förenade med en längre uppsägningstid, medan sedelägarens kredit till sedelbanken kunde sägas upp med omedelbar verkan. Detta var emellertid inte självklart och det förekom att även depositioner som genererade positiv nominell ränta kunde sägas upp med omedelbar verkan. Någon egentlig skillnad mellan depositioner och sedlar finns alltså inte. Såväl depositioner som sedlar är ingenting annat än fordringar riktade mot den som emitterat dem, men i vissa fall kallas de depositioner och i andra fall sedlar.
Eftersom det - av det ovan skrivna - framgår att en bank som inte kräver förvaringsavgifter måste bedriva utlåning och att ingen utlåning är möjlig givet att banken är skyldig att hålla 100% speciereserver är det alltså klarlagt att man inte kan kräva att en bank skall hålla 100% speciereserver gentemot sedlar och depositioner.
Därutöver skulle det finnas en möjlighet för bankerna att försträcka kredit på basis av andra tillgångar än guld. Vad menas?
Antag att någon äger en fin vid tillfället obelånad bondgård som ger stora årliga intäkter, men att denne någon saknar medel för att göra en större investering. Vad göra?
Jo, personen ifråga tar kontakt med sin bank och anhåller om kredit. Vad gör banken om man bedömer att mannen ifråga är kreditvärdig? Jo, mot pantsättning av fastigheten emitterar banken sedlar vars nominella värde anges i guld. Jordbrukaren blir skyldig banken en viss mängd guld till en viss ränta och banken blir skyldig jordbrukaren en viss mängd guld mot 0% ränta och så snart jordbrukaren fått sedlarna i sin hand sätter han dem i omlopp, varför jordbrukarens skuld gentemot banken kvarstår samtidigt som fordringarna gentemot banken kommer i andra händer.
Givetvis uppstår risken att någon kräver inlösen av sedlarna, men även i exemplet ovan uppstod denna risk. Skulle banken bli illikvid får banken ställa in betalningarna och återkalla lån.
Det är alltså helt uppenbart att mängden fordringar gentemot bankerna måste överstiga mängden guld i bankernas ägo för att bankerna skall förmå att inte behöva kräva förvaringsavgifter för guld. Det är detta som kallas att hålla en fraktionell guldreserv.
Däremot måste en bank naturligtvis ha större fordringar än skulder och om inte är banken insolvent. Självfallet spelar också kvaliteten på de fordringar banken äger en roll vid allmänhetens bedömning av frågan huruvida en bank är solvent.
Tanken bakom teorin om free-banking är att bankerna skall lämnas fria att själva avgöra vad som är optimal fördelning mellan skulder och tillgångar och hur stor del av tillgångarna som skall bestå av fysiskt guld, utan pekpinnar från statsmakterna. Samtidigt måste det stå klart att staten inte håller skadligt expansiva banker under armarna utan låter dessa gå under.
I så fall finns heller ingen risk för att bankernas emissioner av det som kallas fiduciära omloppsmedel blir excessiv och rubbar den makroekonomiska jämvikten.
Jag tycker att detta är mer än tillräckligt för att en gång för alla inse att Murray Rothbard hade så kapitalt fel man överhuvudtaget kan ha.