flavianopolis

Enligt tidskriften "The Economist" är kronan kraftigt övervärderad utifrån Big Mac-index. För dem som regelbundet läser denna blogg är detta ingen överraskning.

Jag skall försöka reda ut vilka lärdomar Riksbanken kan göra utifrån denna information:

Det faktum att kronan är kraftigt övervärderad beror på att marknaden bedömer att den nuvarande låga styrräntan sett i ett längre tidsperspektiv ej kan vidmakthålla en så låg inflationstakt som Riksbanken eftersträvar. Det vill säga: Alla räknar med en skärpning av penningpolitiken och så länge denna skärpning ej materialiserats består den övervärderade kronkursen. Detta betyder i sin tur att den höga arbetslösheten kommer att bestå till dess Riksbanken höjt styrräntorna ordentligt.

När väl styrräntorna höjts till en nivå över den marknaden bedömer långsiktigt nödvändig för att hålla inflationstakten under en den eftersträvade nivån kommer alltså kronan att värderas mycket lägre med minskande arbetslöshet som följd.

Allt detta leder till att man gör det magnifika intellektuella misstaget och tror att "penningpolitiken verkar med fördröjning". När väl kronan faller i värde och arbetslösheten minskar kommer alla att vara övertygade om att detta beror på att man för några år sedan bedrev en expansiv penningpolitik. I själva verket är detta - givet vissa omständigheter - det omedelbara resultatet av en skärpning av penningpolitiken.

Då kan man ställa sig frågan varför jag inte rekommenderar att penningpolitiken skall vara ständigt restriktiv. Svaret är att om penningpolitiken är ständigt restriktiv kan detta medföra en finansiell kontraktion, vilket ej är önskvärt.

När Riksbanken försöker studera tillgångspriserna gör man också misstaget att tro att deras utveckling är resultatet av hur penningpolitiken utformades för några år sedan. I själva verket var aktiehaussen under årets början det omedelbara resultatet av att Riksbanken höjde styrräntorna.

Genom att styrräntorna höjdes minskade förväntningarna om en ytterligare skärpning av penningpolitiken, vilket i sin tur ledde till att tillgångspriserna steg. Det vill säga: Så länge man befarar att inflationspolitiken skall bestå kvarstår en rädsla för stigande nominella och reellla räntor vilket får till resultatet att aktier måste värderas lägre.

Om därför Riksbanken resolut fortsätter den väg man dessvärre tycktes ha övergett under april månad och höjer styrräntorna kommer börsen att åter vända uppåt.

Frågan är när det blir dags att byta ut en stigande styrräntetrend mot en fallande dito. Jag menar att den dagen anlänt den dagen en Big Mac åter kostar mindre än 33 kronor. Då kan Riksbanken lugnt sänka styrräntorna 25 punkter per sammanträde till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor eller mer. Och så snart detta tillstånd inträffat börjar man om från början igen.

Ett avgörande problem är emellertid att arbetslösheten kommer att visa en stigande tendens under perioderna med fallande styrräntor och att det framstår som socialt ansvarslöst att höja styrräntorna då arbetslösheten stiger. Detta är emellertid ett felslut då det - givet vissa omständigheter - kan vara just så att den rätta medicinen mot en stigande arbetslöshet är en höjd styrränta.

Som jag tidigare påpekade är det nämligen så att om styrräntan bedöms vara alltför låg för att långsiktigt vara förenlig med den inflationstakt Riksbanken bedömer eftersträvansvärd leder detta till förväntningar om höjda styrräntor med det resukltatet att kronans köpkraftskorrigerade kurs stiger med fallande sysselsättning som följd.

Jag menar att Big Mac har en enastående förmåga att på ett tidigt stadium identifiera en inflationär respektive deflationär trend och om man använde sig av min föreslagna modell skulle det visa sig att Riksbanken skulle drämma till i båda riktningarna på ett så tidigt stadium att ingen egentlig konjunkturcykel hunnit utvecklas.

Det vill säga: Redan juni 2005 höjdes priset på en Big Mac 10%, men först januari 2006 begrep Riksbanken att man gjorde ett fatalt fel genom att sänka styrräntorna juni 2006. Hade man bara sett till Big Mac hade den sedan juni 2005 rådande räntehöjningsfasen kanske redan medfört en sänkning av Big Mac-priset och då hade vi istället befunnit oss i en fas med fallande styrräntor. Eftersom Big Mac-modellen skulle leda till ständiga och ganska yviga förändringar av styrräntorna skulle korta faser av extremt kontraktiv och extremt expansiv penningpolitik följa på varandra med den påföljden att en viss cyklisk tendens i den finansiella ekonomin aldrig skulle tillåtas utveckla något mätbart genomsslag på realekonomin.

Enda anledningen till att man tror att penningpolitiken verkar med fördröjning är att en förändring av prisnivån idag ej medför någon nämnvärd förändring av inflationstakten förrän om cirka två år.