flavianopolis

Jag skall nu försöka beskriva den avgörande skillnaden mellan det som kan kallas rothbardskolan och det som kan kallas fribankskolan.

Det framgick av föregående text i ämnet att Rothbard ej motsatte sig banker som lånade in guldmynt till en räntesats, lånade ut dem till en annan och "levde på" mellanskillnaden. Givetvis har fribankskolan inga synpunkter på sådan verksamhet heller. Vi kan kalla dessa banker "rothbardianska kreditbanker".

Samtidigt tänkte sig Rothbard att man skulle kunna tänka sig någonting som skulle kunna kallas myntförvaringsbanker. En myntförvaringsbank är en bank som tar emot guldmynt och lämnar ut papperslappar i utbyte och sedan byter tillbaka papperslapparna mot guldmynt. Eftersom banken har vissa utgifter för denna verksamhet tvingas banken ta ut avgifter av dem som använder sig av bankens tjänster. Det föreligger ingen kreditrisk, eftersom ingen utlåning förekommer.

Jag ber mina läsare observera att en bank som lånat in guldmynt till en räntesats och sedan lånat ut dem till en annan och högre räntesats omöjligen kan ha några guldmynt i sina valv. Å andra sidan menar Rothbard att detta inte är exempel på bedrägeri, eftersom det under tiden pengarna är utlånade ej finns någon som har rätt att begära några guldmynt från banken. Man bör också observera att det är förenat med en kreditrisk att låna ut sina pengar till en "rothbardiansk kreditbank". Om banken lånar ut pengar till någon som ej kan betala tillbaka sina skulder jämte ränta och den pantsatta egendomen ej inbringar tillräckligt med pengar är det fullt möjligt att den som lånat ut pengar till en "rothbardiansk kreditbank" gör en förlust. Det är således också fullt möjligt att en "rothbardiansk kreditbank" går i konkurs.

Låt mig nu försöka visa på vad som skiljer en "fribank" från myntförvaringsbanken och den rothbardianska kreditbanken. Fribanken är mycket nära besläktad med den rothbardianska kreditbanken, men uppvisar ingen större likhet med myntförvaringsbanken än att den - åtminstone i normalfallet - har ett visst lager av guldmynt.

Fribanken lånar också in guldmynt till en viss räntesats och lånar ut dem till en annan. Däremot uppvisar den vissa andra avgörande skillnader. Den mest avgörande skillnaden är att en fribank emitterar något man skulle kunna kalla kreditsedlar.

Vad är en kreditsedel?

Om man utgår från att den "rothbardianska kreditbanken" lånar in guldmynt till en ränta och lånar ut samma guldmynt till en annan och högre ränta kan man tänka sig att den "rothbardianska kreditbanken" gör detta genom att emittera obligationer. Den som har guldmynt kan gå till den "rothbardianska kreditbanken" och överlämna dessa och erhålla en papperslapp eller obligation på vilken det exempelvis står att ägaren till papperslappen ett visst senare datum har rätt till samma belopp han lånade ut till banken plus en viss ränta.

Nu kan det emellertid vara så att den som äger obligationen efter en tid får för sig att han inte vill vänta till dess pengarna skall betalas ut med att göra ett större inköp. Ett alternativ är då att försöka byta obligationen mot exempelvis en bil. Ett annat alternativ är att sälja obligationen mot guldmynt för att sedan omsätta dessa guldmynt i varor. Problemet är dock att det är krångligt att omsätta en obligation i varor.

Ser man till den så kallade myntförvaringsbanken innefattar dess konstruktion ett avgörande problem så till vida att den måste ta ut avgifter av dem som använder sig av dess tjänster. Den "rothbardianska kreditbanken" har emellertid en stor konkurrensnackdel jämfört med myntförvaringsbanken såtillvida att dess obligationer är svåra att omsätta i varor. De papperslappar myntförvaringsbanken gett ut är lika lätta för att inte säga lättare att omsätta i varor än klingande mynt. De klingande mynten kan ju exemplevis ha blivit skadade i cirkulationen och det verkar krångligt att behöva väga och kontrollera varje enskilt mynt.

Det är här kreditsedeln kommer in i bilden. Kreditsedeln är helt enkelt en obligation som löper till 0% ränta. Då frågar man sig vem som är så dum att han vill låna ut pengar om räntesatsen är 0%. Svaret är enkelt. Myntförvaringsbanken tar ut förvaringsavgifter och därför är det intressant att låna ut pengar till 0% ränta. För att kreditsedeln skall bli konkurrenskraftig i jämförelse med obligationerna från den "rothbardianska kreditbanken" krävs emellertid att den som lånat ut pengar till 0% ränta när som helst kan "säga upp" sitt lån till banken.

Vad menas?

Om man lånar ut guldmynt en viss tid har man ingen möjlighet att få tillgång till guldmynten så länge lånet löper. Först när lånet förfallit till betalning och låntagaren fullgjort sina skyldigheter har man en möjlighet att åter kunna förfoga över mynten. Det behöver inte vara samma mynt, men de skall väga lika mycket och ha samma renhetsgrad. Däremot finns det ingenting som säger att man inte kan byta sin fordran mot varor eller mynt.

Kreditsedeln kan presenteras för betalning när som helst. En konventionell obligation förfaller till betalning ett visst i förväg bestämt framtida datum, men kreditsedeln förfaller till betalning så snart ägaren presenterar den för betalning.

Detta innebär att förutom kreditrisken har en risk för att banken ej skall kunna betala en viss dag tillkommit. Detta beror på att banken ej på förväg kan veta när kreditsedelägarna kommer att presentera sina anspråk, samtidigt som det ligger i sakens natur att de mynt kreditsedelägarna har ett anspråk på måste vara utlånade för att generera ränta.

Detta problem kan emellertid mildras genom att den som först lånar ett visst antal guldmynt av banken till exempelvis 5% årsränta sedan kan låna ut dessa mynt till banken mot 0% ränta. På så sätt vinner man fördelen att slippa behöva använda mynten i den allmänna cirkulationen och det blir lättare för banken att betala ut guldmynt till dem så önskar.

Detta öppnar också möjligheter till rent fiktiva transaktioner som innnefattar guldmynt som inte äger fysisk existens. Vad menas? Jo, om Kalle Andersson lånar 100 guldmynt av banken och banken ger honom 100 guldmynt i kreditsedlar istället för mynt kan Kalle förstås omedelbart gå till bankens kassa och begära ut guldmynt. Detta problem kan emellertid lösas därigenom att Kalle dels pantsätter sin villa och dels att banken förbehåller sig rätten att när som helst begära att Kalle återbetalar hela sitt lån. Det vill säga: Så snart Kalle presenterar sina sedlar och kräver guldmynt kan banken återkalla hela lånet och dessa två transaktioner tar ut varandra. Banken kan alltså låna ut guld som inte ens finns, eftersom risken i detta fall - på grund av lånets konstruktion - faller på Kalle så snart han sätter sedlarna i omlopp. Köper han en bil kan bilhandlaren presentera sedlarna. Banken kan emellertid låna upp guldmynt till hög ränta och återkalla lånet till Kalle som kanske tvingas sälja bilen.

Då frågar man sig om inte det är väldigt farligt att tillåta bankerna att emittera avistaförbindelser utan fullständig uppbackning av guldmynt. Med avistaförbindelser förstås att de när som helst kan göras gällande. På så sätt öppnas ju möjligheter till en enorm inflation i privatemitterade fiktiva eller fiduciära pengar med prisstegring som följd.

Det är nu vi kommer till den riktigt fina poängen. Det finns nämligen en yttersta gräns för hur omfattande denna kreditexpansion kan bli. Om man leker med tanken att man skulle leva i ett samhälle med "rothbardiansk" banklagstiftning, men en tid senare "fribanker" skulle tillåtas och människor skulle acceptera dessa kreditsedlar råder inget tvivel om att en omfattande inflation skulle bryta ut.

Å andra sidan har alla rätten att begära ut guld ur bankerna och efter att inflationen jagat upp lönenivån skulle alla, många eller somliga guldgruvor ha blivit olönsamma. I detta sammanhang kan man förstås fråga sig om detta verkligen skulle ha någon större betydelse, då man ju inte längre behövde något guld som betalningsmedel.

Då glömmer man emellertid att guld används inom andra områden än som betalningsmedel. Guldsmycken är mycket eftertraktade och självfallet skulle priset på guld uttryckt i andra varor behöva vara tillräckligt högt för att stilla denna efterfrågan. Om bankernas kreditgivning jagar upp lönenivån blir det snart mindre intressant att bryta guld. Eftersom bankerna är skyldiga att tillhandahålla guld kommer bankerna med tiden att tömmas på guld och denna process skulle dessutom påskyndas genom bankpanik. Detta skulle framkalla en ohygglig deflation, men med tiden skulle den ohyggliga deflationen gjort det ofattbart lönsamt att bryta guld med den påföljden att aldrig så litet guld skulle kunna framkalla en oerhörd inflation.

Kommer därför guldmyntfot med fraktionella reserver att leda till att ekonomin kastas från inflation till deflation i tvära kast? Svaret är nej och jag återkommer med mera i detta ämne.

En ledtråd till nästa steg i resonemanget är att en del av det jag nyss skrivit skall uppfattas som teoretiska hjälpkonstruktioner.