flavianopolis

Det finns något som kallas insättarskydd. Det betyder att om någon sätter in pengar på en bank och banken sedan försätts i konkurs skall den som satt in pengar på banken få en ersättning för sina förluster upp til ett belopp på 250.000 kronor.

Systemet finansieras med avgifter från bankerna, men är ej är frivilligt. Jag återkommer till varför systemet ej kan vara frivilligt.

Det hela kan jämföras med att om man istället köpte en bil och bilen skulle börja krångla skulle man erhålla exempelvis 250.000 kronor från bilstödsnämnden och systemet skulle finansieras med avgifter från bilindustrin. De olika bilfabrikörerna skulle betala en viss andel av sin omsättning till bilstödsnämnden och så snart bilen pajade kunde bilköparen vända sig till bilstödsnämnden och där erhålla 250.000 kronor.

Det säger sig själv att staten skulle behöva tvinga bilfabrikanterna att delta i ett sådant system, eftersom det inte skulle innebära någonting annat än att de som tillverkade bra bilar skulle betala en straffskatt som sedan skulle betalas ut till dem som vore dumma nog att köpa opålitliga bilar, vilket indirekt skulle innebära att de fabrikanter som tillverkade bra bilar skulle tvingas att subventionera de fabrikanter som tillverkade dåliga bilar.

Då frågar man sig förstås hur man överhuvudtaget kan komma på en så befängd idé som att skapa ett insättarskydd.

Jag tänkte nu försöka reda ut vilka argumenten för denna typ av insättarskydd är för att sedan visa på att dessa argument endast är betingat giltiga och att det tycks gå utmärkt att leva utan insättarskydd.

Grundorsaken är att man anser att det är naturlig process i en marknadsekonomi att företag slås ut och att nya startas, men av någon anledning anser man inte att detta är tillämpligt på banker. Dåliga banker anses nämligen kunna smitta ned bra banker så att även dessa blir sjuka. Dessutom skulle frånvaron av insättarskydd kunna leda till att så kallade oinformerade småsparare på grund av osakliga rykten började ta ut pengar från bankerna och detta skulle i sig kunna tänkas leda till att den i grunden sunda banken inte bara blev sjuk utan också att dess sjukdom började smitta ned de andra friska bankerna med allmänt finansiellt kaos som följd. Samhället skulle då drabbas av en finansiell oro som ej vore sakligt välgrundad och oron skulle kunna leda till minskande produktion. Så vill man ju inte ha det.

Jag menar att denna argumentation kan ha en viss giltighet i ett system där det finansiella systemet ej ytterst är grundat på guld. Varför anser jag det?

Jo, om banksystemet inte är grundat på guld kommer en kontraktion inom banksektorn att leda till deflation med avseende på prisnivån. I takt med att prisnivån faller kommer valutans köpkraft att börja stiga och i takt med den stigande köpkraften kommer växelkursen att stiga vilket i sin tur får deflationen att accelerera. Ett sätt att hindra denna effekt från att verka är att införa ett insättarskydd.

I en guldmyntfot finns det emellertid en naturlig monetär bas som dessutom har den oöverträffade förmågan att röra sig i invers till den rådande trenden i den finansiella ekonomin. Den naturliga monetära basen är bankernas kassor av guldmynt och guldtackor.

Flyter mer guld ut än in ur systemet leder detta till en kontraktion. Denna kan under omständigheter övergå i en negativ spiral, men denna negativa spiral har en naturlig broms som börjar verka så snart prisnivån börjat falla.

Vilken är denna naturliga broms? Jo, om man antar att guldbrytningen är synnerligen oelastisk leder inte deflationen till att tillskottet av monetär bas ökar särskilt mycket bara för att priserna börjar falla. Guldbrytningens variationer räknat i ton från år till år är minimala. Men har prisnivån fallit med 50% betyder detta att en oförändrad mängd utbrutet guld nu representerar dubbelt så mycket andra varor som tidigare. Detta betyder att den prisjusterade monetära basen fördubblats och att ett eventuellt nettotillksott av monetär bas har fått en dubblerad förmåga att framkalla inflation. Denna process söker ständigt nya jämviktspunkter. De fiduciära pengarna bidrar till att påskynda såväl inflation som deflation och bidrar således till att systemet snabbare kan finna en ny jämviktspunkt.

Vad är då anledningen till den stora depressionen? Jo, förutom den monetära basen finns under en guldmyntfot en stor mängd så kallade fiduciära pengar. Fiduciära pengar saknar täckning i fysiskt guld, utan är istället täckta med fordringar nominellt riktade mot den monetära basen. Hur mycket fiduciära pengar en viss mängd guld kan bära upp varierar förmodligen från en situation till en annan, men om mängden fiduciära pengar är alltför stor kommer systemets naturliga krafter att framkalla en finansiell kontraktion. Denna kan börja med att någon - genom att begära utbetalning av fysiskt guld - försöker "knäcka" en bank och även om banken kan stå emot trycket uppstår en kedjereaktion i hela systemet som kan leda till att svagare banker slås ut och när dessa slås ut kan detta dra med sig fler. Vi ser nu början på en finansiell härdsmälta.

Saken är emellertid detta förutsätter att någon i ett tidigare stadium blåst upp mängden fiduciära pengar till en ohållbar nivå och så snart prisnivån faller börjar motkrafterna att verka. Hade världens centralbanker aldrig bedrivit expansiv penningpolitik utan emissionen av fiduciära pengar endast legat hos banker som opererat under största försiktighet under den irrationellet riskskygga allmänhetens övervakning hade det aldrig uppstått något överskott av fiduciära pengar och heller aldrig något behov av deflation. Då hör det till saken att centralbankerna genom olika insrkränkningar i rätten att växla från papper till guld dessutom försökte hindra deflationen från att börja.

Uppstår en kontraktion skall myndigheterna endast hålla tassarna borta och låta denna återställa guldets köpkraft. Så snart guldets köpkraft återfått sin naturliga jämviktspunkt fungerar guldmyntfoten som en klocka till dess återigen centralbankerna börjar pytsa ut för mycket fiduciära pengar i systemet. Däremot är det uppenbart att ett insättarskydd sätter en naturlig kontrollmekanism ur spel och utan denna naturliga kontrollmekanism fungerar inte en guldmyntfot.

Så eftersom hela det nuvarande systemet är ett artificiellt system kan detta artificiella system kanske behöva artificiella mekanismer för att fungera väl. Å andra sidan har varken Australien eller Nya Zeeland något insättarskydd och trots eller tack vare detta tycks deras bankväsenden vara stabila.

Hong Kong saknade insättarskydd fram till 2002 och jag återkommer till varför detta är intressant. Skall Sverige återgå till gulmyntfot menar jag att en av de första åtgärderna borde vara att slopa insättarskyddet. Denna åtgärd måste absolut föregå återupprättandet av den fulla guldkonvertibiliteten.

Jag återkommer till detta.