flavianopolis

Ett av de vanligaste argumenten mot guldmyntfoten är att det är realekonomiskt slöseri att använda guld som betalningsmedel, när man kan använda papper eller rent av elektroniska kontoöverföringar. Argumentet kan sammanfattas ungefär enligt följande: Varför skall man gräva upp guld ur jorden för att sedan lägga guldet i bankvalv, när man istället kan använda det till smycken eller inom tandvården?

Detta är verkligen det kanske mest ogenomtänkta argumentet mot guldmyntfot man kan tänka sig och jag skall här försöka förklara varför argumentet är värdelöst.

Det första motargumentet är att man redan idag gräver upp guld och lägger det i bankvalv helt enkelt därför att guldet används som ett sätt att skydda sig mot inflation.

Det andra motargumentet är att även om guldet ej tillåts spela någon monetär roll kommer de som handlar med guld alltid att hålla vissa lager.

Den korrekta frågan är då snarare om det system vi har idag frigör något guld för användning inom andra sektorer vilket eljest endast legat i bankvalv och tjänat som säkerhet för bankerna.

Då blir svaret med största säkerhet att det nuvarande systemet medför ett större slöseri med guld än en guldmyntfot. Varför är det så?

Jo, för det första är det så att det knappast finns någon risk alls förbunden med att hålla bankmedel istället för fysiskt guld i en guldmyntfot. Papperspengarna är nämligen exakt lika värdestabila som fysiskt guld och den enda anledningen att hålla fysiskt guld istället för bankmedel är att det kan finnas en risk att den bank man anförtrott sina medel går omkull. Det vill säga: Endast den extremt riskskygge håller fysiskt guld i bankfack istället för bankmedel. I dagens system är det emellertid förenat med ytterligare en stor fördel att hålla fysiskt guld och den fördelen består i att guldet är inflationssäkert. Bortfaller inflationen - och det gör den under en guldmyntfot - bortfaller detta argument att hålla fysiskt guld och det enda skälet att hålla fysiskt guld är risken för bankfallisemang.

Härvidlag bör man beakta att inte en enda svensk sedelutgivande bank ställde in betalningarna så mycket som en enda dag under den svenska fribanksepoken, trots att praktiskt taget inget bankstöd förekom. Att skydda sig mot bankfallisemang är ungefär som att skydda sig mot totala solförmörkelser eller annat av det slaget. Att med hjälp av guld skydda sig mot inflation är emellertid ett idag ganska utbrett fenomen. Skulle guldet återges sin roll som monetärt korrektiv skulle detta guld snart lånas ut till bankerna och bankerna skulle naturligtvis se till att i sin tur låna ut detta guld med den påföljden att en remonetisering av guldet skulle frigöra guld som nu endast samlar damm.

Mot detta kan man anföra att ju mer värdesäkra pappersvalutorna är och blir, desto svagare blir argumenten att hålla fysiskt guld. Detta är måhända sant, men samtidigt är det osannolikt att världen någonsin kommer att få se en pappersvaluta som är långsiktigt lika värdesäker som guld och om någon skulle lyckas med detta kommer likväl ständiga kortsiktiga kursvariationer mot guldet att kvarstå. Mellan 1949 och 1998 tappade den "stabila" D-marken 75% av sitt värde mot guldet. Jämfört med en privatemitterad till fast kurs guldkonvertibel pappersvaluta hade alltså D-marken alltså varit rena rama Musse-Piggvalutan!

Sedan bör man också beakta att de företag som handlar med tackguld självfallet håller lager. Det är inte rationellt att driva företag helt utan lager, även om det ligger i företagens intresse att minimera lagerhållningen. Man måste helt enkelt ha en möjlighet att parera variationer i försäljningen och detta förutsätter att man har en viss reserv att ta av när försäljningen är ovanligt stor.

Idag ombesörjs lagerhållningen av fysiskt guld av de företag som handlar med fysiskt guld. I en guldmyntfot skulle bankerna köpa och sälja guld, eller snarare växla papper mot guld och vice versa. Självfallet skulle bankerna då tvingas hålla ett lager av guld som gjorde att de ej tvingades ställa in betalningarna så snart en oväntat stor efterfrågan på fysiskt guld uppträdde. På samma sätt håller emellertid guldgrossisterna också ett visst lager av fysiskt guld så att de ej tvingas neka leverans så snart en oväntat stor efterfrågan uppträder. I den meningen är det alltså hugget som stucket mellan ren pappersvaluta och den typ av free-banking jag förespråkar.

Summan blir alltså att en remonetisering av guldet skulle frigöra guld för icke-monetära ändamål och att en avgörande invändning mot det nuvarande systemet är att det medför ett slöseri med den knappa naturresursen guld. I vanlig ordning har alltså guldmyntfotens belackare helt rätt bara man vänder deras argumentation bakåfram. En fraktionell guldmyntfot och ett helt fritt bankväsende är istället inte bara det enda sättet att uppnå approximativ makroekonomisk jämvikt, utan också ett snillrikt sätt att minimera slöseriet med fysiskt guld.