flavianopolis

Jag måste säga att de senaste turerna kring den s.k. Pirate Bay gjort mig alltmer frågande till hela begreppet intellektuell eller immateriell egendom.

En fastighet som ockuperats av banditer kan återtas genom insats från polis/milis. En bil som stulits kan återfinnas och åter komma i den ursprunglige/rättmätige ägarens besittning. Vad gäller s.k. immateriell egendom är detta emellertid omöjligt. I bästa fall kan en domstol döma den som inkräktat på en sålunda beskaffad rättighet att betala skadestånd till den som domstolen bedömer drabbad. Man måste verkligen fråga sig om inte hela begreppet är så artificiellt att det borde dumpas en gång för alla.

Vilka invändningar kan då resas mot detta? En invändning är att om NN skapat ett musikaliskt verk bör NN också ha möjligheter att tjäna en slant på sitt arbete. Å andra sidan skulle det vara fullt möjligt att tjäna pengar på musik också om ingen immateriell äganderätt funnes. Antag att NN skapar trevlig musik och lägger ut den på internet för allmän nedladdning. Vad tjänar han på detta? Jo, han kan därigenom skapa en efterfrågan på sig själv som livemusiker. Och att kopiera en livemusiker är betydligt svårare. Det finns en musiker som kallar sig Basshunter som arbetar på just det sättet och kanske var det ingen slump att gårdagens TV-rapport innehöll ett inslag om tillslaget mot Pirate Bay och ett om Basshunter. Basshunter visar ju att man kan tjäna pengar på "sin" musik, trots att den inte skyddas av immateriell äganderätt.

Vad gäller film kan den som skapat en film se till att filmen endast blir tillgänglig för visning på biograf. I så fall får de som vill se filmen vackert betala inträde.

Vad gäller patent är den vanligaste invändningen mot ett samhälle helt utan patent att ingen skulle våga satsa stora summor på forskning om man inte kunde få en tidsbegränsad ensamrätt på att tillverka produkten man utvecklat. Å andra sidan är det också så att den som erbjuder en bättre och billigare produkt än övriga har en konkurrensfördel till dess att plagiaten kommit ut på marknaden. Att få ut plagiaten på marknaden tar en viss tid. Då kan man fråga sig om inte den tekniska utvecklingen skulle gå ännu snabbare om den ledande producenten vore tvungen att kunna erbjuda en ännu bättre produkt den dag konkurrensen lyckats framställa bra plagiat.

Det vill säga: 1 januari presenterar Top Electronics en helt ny typ av TV-apparater. 1 juni samma år finns plagiaten på marknaden. Då måste Top Electronics antingen sänka priset till konkurrenternas nivå, eller presentera en ännu bättre TV-apparat.

Med patentväsende kan Top Electronics vänta inemot 20 år på att behöva konkurrera med plagiaten. Utan patentväsende kanske det skulle ta ett halvår innan denna situation inträdde och då skulle Top Electronics behöva presentera en ny och bättre modell en gång i halvåret.

Dessutom finns vissa möjligheter att hemlighålla goda idéer, liksom att det finns möjligheter att träffa "icke-spridningsavtal" med köpare. Detta är jämförbart med copyright. Det betyder i korthet att köparen av en viss produkt kontraktsmässigt förpliktar sig att ej kopiera produkten. Frågan är bara om det är meningsfullt att ens försöka kontrollera efterlevnaden av sådana förpliktelser. Det är exempelvis ej tillåtet att spela av en skiva på kasett, men att kontrollera efterlevnaden av en sådan förpliktelse är i praktiken omöjligt. Dessutom är det knappast troligt att någon skulle vilja köpa en produkt där det funnes en risk för stämning givet att plagiat skulle dyka upp på marknaden. Antag att jag skulle köpa den "copyright"-skyddade dismaskinen "Disco", men att min granne lyckades fotografera diskmaskinen och skicka fotografierna till Plagiatbyrån som omedelbart framsällde ett bra plagiat och att detta finge till följd att "AB Disco" lämnade in stämningsansökan riktad mot MIG. Detta vore förstås absurt och ingen skulle köpa diskmaskinen givet att "AB Disco" inte avtalsmässigt förbundit sig att aldrig stämma en köpare på grund av eventuella köksspioners plagiat.

Jag menar att ett verkligt bra test av frågan om skyddet immateriell äganderätt verkligen är meningsfullt eller rationellt förutsätter att vi skulle leva i anarki. I en anarki skulle med största säkerhet olika fysiska objekt och geografiskt definierade ytor ockuperas av olika beväpnade grupperingar. Frågan är dock om inte det enda faktiska skyddet för att slippa se en lysande idé kopierad vore att hålla idén för sig själv. Nästa fråga är då om det skulle uppstå en risk för att goda idéer ej skulle omsättas i kommersiella produkter och således ej komma andra till del.

Jag tror att goda idéer skulle bli kommersiella produkter utan immateriell äganderätt. Oavsett om en viss produkt går att plagiera är det ju uppenbart att den som är först ute med en viss överlägsen produkt har en konkurrensfördel jämfört med dem som plagierar produkten, eftersom de som plagierar produkten ej kan plagiera den förrän tidigast efter att "originalet" kommit ut på marknaden.

Är det då verkligen meningsfullt att ge honom som var först ute en priviligierad ställning? Kan det rent av vara så att denna priviligierade ställning bromsar produktutvecklingen, eftersom han som var först ej blir tvungen att presentera en ännu mera överlägsen produkt så snart plagiatörerna lyckats få fram bra plagiat?

En annan intressant fråga är då hur man exempelvis skall se på glödlampan. Idag är inte glödlampan skyddad av några patent och trots detta, eller tack vare detta, kan man köpa glödlampor för växelpengar.

Antag att Edison aldrig fått patent på glödlampan. Hade då glödlampan aldrig blivit en kommersiell produkt? Hade Edison då hållit sin idé för sig själv? Jag tror inte det. Även om glödlampan kunnat plagieras kanske sex månader efter att den första presenterats hade det likväl varit mycket lönsamt att producera den de första sex månaderna. Man kan också tänka sig att man "pytsar" ut en innovation i små portioner så att man ständigt kan ge köparna en anledning att "byta upp sig." Så sker redan idag vad gäller innovationer som ej låter sig patenteras. Det vill säga: Det finns icke patentskyddade idéer som ännu ej kommersialiserats därför att företagen i fråga vill ha lite "överraskningar på lager" den dag kundernas intresse börjar svikta.

Ju mer jag funderat på frågan desto mer böjd blir jag att anse att patent är en artificiell begränsning av konkurrensen och att denna artificiella begränsning lika lite befrämjar teknisk utveckling som andra begräsningar av konkurrensen.

Vad gäller mönsterskydd kan man applicera exakt samma resonemang. Självfallet är det lättare att sälja en produkt med tilltalande design än en produkt med mindre tilltalande design. Frågan är då varför man skall ge designens upphovsrättsinnehavare en artificiell fördel jämfört med andra. Antag att konsumenterna gillar bokhyllan "Billy" och att IKEA tillhandahåller bokhyllan "Billy". IKEA har låtit mönsterskydda bokhyllan "Billy" och därför kan IKEA sälja bokhyllan "Billy" till ett högre pris än som eljest varit möjligt.

Jaha, vad har man då vunnit? Jo, IKEA har vunnit på detta, men vi andra har ej vunnit något. Tvärsom får vi betala mer för bokhyllan "Billy". Och trots detta hade det förstås varit betydligt enklare att sälja en "snygg" bokhylla än en "ful" dito. Varför skall inte vem som helst få plagiera denna typ av bokhylla när vem som helst får försöka plagiera en skicklig hantverkares handgrepp?

Vad gäller varumärken kan man anse att ett varumärke som tillskrivs ett visst ekonomiskt värde är ett upparbetat förtroendekapital. Det vill säga: Om jag betalar en hel massa pengar för nöjet att köra en "Mercedes-Benz" istället för att köra den betydligt billigare "Tjing-Tjong" betalar jag en slant för namnet, men namnets goda klang är ett resultat av årtiondens noggranna kvalitetskontroll och det betyder också att en besviken kund kan bli en mycket dyrbar historia om man förfogar över ett väl inarbetat varumärke. Saknar man ett väl inarbetat varumärke är det mindre dyrbart att göra en kund besviken och därför kan man anse att varumärken är något som skall skyddas av rättsordningen. Att köpa en produkt försedd med ett "stausfyllt" varumärke innebär ju att man vet att en besviken kund är en större kostnad för det företaget än för ett företag vars namn inte har den "statusfyllda klangen".

Å andra sidan: Kunde man köpa en kopia av en "Mercedes-Benz" tillverkad i Vietnam skulle Mercedes-Benz i Tyskland bli tvungna att visa vad som verkligen gjorde "originalet" så mycket bättre än plagiatet. Mercedes-Benz skulle också kunna annonsera om var man garanterat kunde köpa "originalet" och varför man inte skulle köpa det vietnamesiska plagiatet. Dessutom skulle naturligtvis plagiatörerna i Vietnam behöva lite tid på sig för att kunna plagiera den senaste modellen. Antag att "Mercedes-Benz" presenterar en helt ny modell i januari 2007. Hur lång tid skulle vietnameserna behöva innan de lyckats framställa ett plagiat som vore svårt att skilja från "originalet". Förmodligen skulle man inte utan vidare kunna plagiera en så komplex produkt som en bil och frågan är också om man skulle kunna erbjuda den till ett väsentligt lägre pris. Och vore detta möjligt skulla alltid "Mercedes-Benz" kunna flytta delar av produktionen till lågkostnadsländer.

Antag vidare att man skulle försöka öppna restauranger som plagierade McDonald's koncept och dessutom kallade sig McDonald's. Hur enkelt är det? Det är ju allmänt känt att vissa av de recept McDonald's använder sig av är hemliga. Coca-Colareceptet lär också vara hemligt. Och om det nu funnes ett stort antal restauranger som plagierade McDonald's koncept kvarstår möjligheten för McD. att via internet upplysa om vilka restauranger som är äkta och vilka som är falska och hur man skiljer dem åt. Då skulle också McD. bli tvungna att bevisa varför "originalrestaurangerna" vore så oändligt mycket bättre och mera prisvärda. Kanske är de inte det och då frågar man sig om inte varumärkesskyddet i själva verket skall anses vara någon form av artificiell begränsning av konkurrensen.

Slutsumman blir nog att immaterialrätten hör hemma i sopnedkastet. Har man förlorat kontrollen över fysisk egendom är ett återtagande möjligt, men vad gäller det som kallas immateriella rättigheter är detta omöjligt. Frågan är om det är meningsfullt att rättsordningen befattar sig med sådant som rent av kunde kallas trams eller juridiska sofismer.