flavianopolis

Jag håller för tillfället på med att försöka beskriva vad som styr penningvärdet under en guldmyntfot. För att kunna göra detta måste man svänga sig med en massa begrepp som inte är så lätta att förstå. Man måste också kunna reda ut vad dessa begrepp betyder. Ett begrepp man måste reda ut betydelsen av är begreppet jordränta. Jag ber mina läsare observera att jag bygger min framställning på den klassiska nationalekonomin och att inom denna skola begreppet jordränta spelar en stor roll.

Ett problem är att fördelningen av inkomsterna anses vara nationalekonomins mest komplicerade problem och ju mer jag försökt fördjupa mig i ämnet desto rörigare blir det. Jag ber därför om överseende med att dessa rader ej skrivs av någon som gör anspråk på ofelbarhet och att jag är mycket tacksam för invändningar och konstruktiv kritik.

Nu skall jag emellertid försöka reda ut begreppet jordränta.

Antag att vi befunne oss i forntiden, men att folkmängden hade vuxit sig så stor att jorden krävde en aktiv insats från människorna för att kunna producera tillräckligt med livsmedel för att livnära mänskligheten. I ett tidigare stadium var antalet människor så litet att de kunde försörja sig på att helt enkelt ta för sig av naturens frukter, utan att ägna sig åt sådd och skörd.

Självfallet skulle man då i första hand odla upp de jordar som krävde minst arbete i förhållande till den skörd de gav. Om folkmängden ökar ytterligare tvingas man ta ytterligare jordar i anspråk och efter att den bästa jorden ockuperats och uppodlats börjar man ta den näst bästa jorden i anspråk. Denna process kan pågå in i det oändliga med den enda begränsningen att det aldrig kan bli meningsfullt att ta så dålig jord i anspråk att dess avkastning är otillräcklig för ens livnära dem som arbetar med dess odling.

Det intressanta med denna process är att sedan man tvingats odla upp sämre jord kan de som äger jord som är bättre än den sämsta uppodlade jorden arrendera ut denna jord och rent av leva på denna avkastning. Ju sämre jordar man tvingas odla upp desto större arrende kan man kräva för den bästa jorden. Detta gäller också om arrendet förstås som en procentuell andel av skörden. I takt med att man tvingas odla upp allt sämre jordar ökar alltså jordräntan förstådd som procentandel av skörden.

Analogt med detta kan man tala om att olika fyndigheter av andra naturtillgångar än bördig och lättodlad jord också kan ge en ränta av ovan beskriven art. Om människan börjar använda sig av petroleum borrar man först där det tros vara förenat med liten möda att utvinna oljan och först därefter börjar man intressera sig för mera svårvunnen olja. Givetvis förutsätts att priset är så högt att det är meningsfullt att göra sig mödan att försöka. Om exempelvis alla kineser tröttnar på att cykla och istället vill köra bil ökar efterfrågan på olja och då kan man tvingas utvinna olja även på platser där man eljest inte ens försökt. På samma sätt som i exemplet ovan kommer processen att medföra att värdet på lättvunna oljefyndigheter ökar i takt med att det blir meningsfullt att utvinna olja också där detta är förenat med större möda.

Ett liknande resonemang kan även appliceras på gruvfyndigheter. Om kineserna börjar efterfråga guldsmycken betyder detta att priset på guld i termer av andra varor kommer att stiga. I ett tidigare skede befanns det ointressant att bryta guld där koncentrationen av guld av guld var liten, men om priset stiger i termer av andra varor kan det bli intressant att börja bearbeta ådror med betydligt lägre koncentration av guld. För att göra resonemanget lättbegripligt kan man helt enkelt säga en dålig guldåder är en guldåder där det krävs många arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att utvinna en viss mängd guld och att en bra eller rik åder är en åder där det krävs färre arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att utvinna samma mängd guld. Samma sak gäller förstås silver, koppargruvor och vilka gruvor som helst.

Det intressanta i detta sammanhang är att man med hjälp av arbetsvärdeläran och jordränteläran - som är en underavdelning eller applikation av arbetsvärdeläran - kan förklara varför guldpriset kan öka i termer av arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet. Om exempelvis kineserna träder in på världsmarknaden och börjar efterfråga guld leder detta till att man känner sig föranledd att bryta sämre gruvor för att kunna mätta efterfrågan. En sämre gruva förstås då som en gruva som kräver fler arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att ge en viss mängd guld än en bättre och självfallet krävs att dessa arbetstimmar ersätts på något sätt. Alltså måste guldpriset stiga såpass att ersättning kan utgå till dem som arbetar med att bryta gruvan och detta gäller förstås också dem som arbetar i smält- och reningsverk.

Den ökade efterfrågan har alltså inte lett till att arbetsvärdet på redan utvunnet guld ökat, men den har lett till att man tvingas bryta sämre gruvor för att möta efterfrågan. Med andra ord kan man säga att arbetsvärdet på det guld man framledes kommer att bryta kommer att vara högre än vad som vore fallet om kineserna aldrig börjat efterfråga guld. Vad som nu sagt kan komma att visa sig vara av viss betydelse för förståelsen av det fortsatta resonemanget kring guldmyntfoten.