flavianopolis

Enligt Mises finns det bara ett botemedel som biter på en lågkonjunktur och detta botemedel är en lägre lönenivå. Eftersom konjunkturstabiliserande åtgärder har som syfte att mildra en konjunkturnedgång borde detta rimligen innebära att konjunkturstabiliserande åtgärder i en nedåtgående konjunktur gör att lönenivån faller långsammare, vilket enligt Mises' logik endast borde medföra att den konjunkturuppgång som skulle följa - efter att lönenivå fallit - skjuts på framtiden.

Bortsett från problemet att ingen kan veta exakt var någonstans i konjunkturförloppet man för tillfället befinner sig och att det således är svårt att avgöra vilka åtgärder som är lämpliga och att därtill kommer problemet med att ett konjunkturstabiliserande program först skulle kunna igångsättas en tid efter att beslut om åtgärderna fattats, menar Mises alltså att allt som syftar till att bromsa en konjunkturnedgång dessutom leder till att konjunkturuppgången skjuts på framtiden. Konjunkturnedgången anses av Mises ha ungefär samma verkan och funktion som feber under omständigheter också har. Feber är obehagligt, men kan också driva vissa sjukdomstyper på flykten. Mises kan något förenklat anses ha förfäktat meningen att ont skall med ont fördrivas.

Kanske skulle man något förenklat kunna säga att Keynes lära tar sin utgångspunkt i det enkla faktum att ingen kan tjäna några pengar som inte någon annan har spenderat. Detta leder till att den enda anledningen till en konjunkturnedgång är att det spenderas för litet pengar. Dessutom tycks Keynes ha menat att konjunkturnedgången kan förstärka sig själv därigenom att om alla människor drabbas av minskad tillförsikt leder detta till att man drar ned på utgifterna, vilket i sin tur leder till att inkomsterna minskar med förvärrad oro som följd vilket spär på processen in i det oändliga.

Dessutom ansåg Keynes att räntan huvudsakligen var ett monetärt fenomen och att räntan inte alltid kunde jämna ut somligas vilja att spara med andras vilja att spendera. En iakttagelse som stöder Keynes' idéer i detta avseende är att de så kallade realräntorna var mycket höga under den period under 1920-talets slut och 1930-talets början som kallas den stora depressionen.

Ett av de förslag Keynes lär ha framlagt för att stabilisera en depression var att staten skulle gräva ned flaskor fyllda med sedlar i jorden under en högkonjunktur för att sedan under lågkonjunkturen sprida ut ryktet härom med den påföljden att det skulle skapas en enorm efterfrågan på hackor och spadar och så snart folk hittade flaskorna skulle penningmängden börja öka vilket skulle sätta fart på konjunkturen.

Samtidigt var Keynes motståndare till guldmyntfoten.

Jag tycker att detta är en mycket märklig ståndpunkt. Antag att Keynes hade rätt då han menade att en lågkonjunktur tenderar att skena genom en självförstärkande process. Det kanske börjar med att det av ena eller andra skälet uppstår en spekulativ efterfrågan på guldmynt och att lågkonjunkturens början i någon mening kan skyllas på kombinationen guldmyntfot och fraktionell guldreserv.

Börjar folk misstänka att banksystemet är sjukt är det en naturlig reaktion att efterfråga "riktiga" pengar; det vill säga guldmynt. I takt med att folk begär ut guldmynt minskar mängden fiduciära eller fiktiva pengar överproportionellt med en allmän turbulens som följd. På grund av att alla försöker minska sina utgifter minskar inkomsterna också. Ingen kan ju tjäna så mycket som ett enda öre som någon annan inte spenderar. Prisnivån faller och eftersom räntan knappast kan gå under noll procent stiger realräntorna till följd av depressionen. Hela det ekonomiska livet paralyseras.

Vad man emellertid förbiser är att ju mer priserna faller desto lönsammare blir det att bryta guld. Får processen bara fortsätta kommer guldbrytning att bli närmast absurt lönsamt. Har prisnivån fallit dramatiskt kommer dessutom aldrig så litet guld att kunna framkalla en oerhörd stegring av prisnivån.

Vad som händer är ju att marknaden bedriver sin egen keynesianska konjunkturpolitik. Staten behöver inte gräva ned flaskor fyllda med sedlar eftersom det redan finns betalningsmedel i jordskorpan. Har prisnivån fallit ordentligt blir det oerhört lockande att gräva upp betalningsmedel och det uppstår en stor efterfrågan på allehanda utrustning för att gräva upp betalningsmedel.

Nu invänder möjligen vän av ordning att utbudet av guld är ohyggligt oelastiskt och att just detta faktum är en av anledningarna till att guld anses vara höjden av finansiell trygghet. Detta betyder i korthet att en aldrig så stor deflation inte kan få guldbrytningen att öka särskilt mycket.

Detta är emellertid en sanning med ett stort mått av modifikation och jag återkommer till detta.

Av vad som framgått av texten ovan måste en lågkonjunktur i en guldmyntfot föregås av att bankväsendet hamnat i obalans och att guldbrytningen gjorts olönsam på grund av att bankerna emitterat uppenbart oförsvarliga mängder fiduciära eller fiktiva pengar, vilka i sin tur jagat upp lönenivån. Ju mer lönerna steg desto mindre lönsamma blev guldgruvorna.

Det är alltså uppenbart att det ovan beskrivna tillståndet ej kan inträffa med mindre än att någon emitterat fiduciära eller fiktiva pengar. Skall man då inte anse att Rothbard faktiskt hade rätt då han ville förbjuda verksamheten?

Nej, Rothbard hade fel. Nästa steg i mitt resonemang blir att försöka visa på hur dessa fiktiva eller fiduciära pengar faktiskt kan bidra till att jämna ut konjunktursvängningar.