flavianopolis

Murray Rothbard (1926-1995) framlade 1962 i pamfletten "The case for a 100% gold dollar" sin syn på monetära frågor.

Jag skall försöka beskriva denna tankekonstruktion och sedan försöka visa varför tankekonstruktionen är ohållbar.

Rothbard menade - och i någon mening är detta riktigt - att den som bjuder ut en vara på en helt fri marknad är intresserad av att köpa ädelmetaller och betala med varor och att anledningen att han vill köpa ädelmetaller är ädelmetallerna är mycket lättare att omsätta än de egna varorna. I den meningen består den ekonomiska processen - sedan man frångått ren byteshandel - i ett slags zick-zack byteshandel.

Följande exempel utgår från att guld uppnått ställning som allmänt accepterat betalningsmedel.

Potatisodlaren Nils Nilsson (NN) odlar och säljer potatis. Detta kan emellertid lika gärna sägas betyda att NN köper guld och betalar med potatis. Sedan köper NN ägg. Detta kan emellertid lika gärna sägas betyda att NN säljer guld och tar emot ägg som betalning. Han eller hon som säljer äggen kan sägas köpa guld och betala med ägg.

Rothbard menar alltså att all handel egentligen är byteshandel och i någon mening är detta förstås riktigt.

Vidare menade Rothbard att man förstås kunde tänka sig att någon börjar ägna sig att låna in guldmynt till en viss ränta och låna ut dem till en annan och högre ränta och leva på mellanskillnaden. Genom denna transaktion ökar inte penningmängden och enligt Rothbard är detta kännetecknande för en kredittransaktion på en helt fri marknad. Dessutom menade Rothbard att det låg i sakens natur att den som lånat ut sina pengar till ett låneinstitut ej hade dem tillgängliga och således ej kunde spendera dem.

Härur drar Rothbard slutsatsen att alla sedlar och avistadepositioner måste ha fullständig uppbackning av en fysisk guldreserv som till 100% motsvarar det angivna värdet. Med avistadeposition förstås en deposition som kan omvandlas i klingande mynt med omedelbar verkan. Det finns ingen annan skillnad skillnad mellan en avistadeposition och en sedel än att man kan ha sedeln i fickan och överlåta den på vem som helst.

Han drar också slutsatsen att en bank som emitterar sedlar eller avistadepositioner utan fullständig uppbackning i fysiska reserver är skyldig till bedrägeri och att bedrägeri givetvis aldrig kan tolereras.

Vid en hastig anblick kan Rothbards resonemang verka bestickande. Om det står på sedeln att den löses in med guldmynt måste ju detta rimligen betyda att guldmyntet ligger i valvet och väntar och alldeles självklart kan man inte spendera pengar man lånat ut.

Granskar man det hela litet närmre skall man dock se att hela resonemanget är helt ohållbart. Det är det jag skall försöka göra nu.

Om man tänker sig att Adam har ett 300 gulddukater och vill tjäna lite ränta är det sannolikt att Adam söker upp en kreditbank som utannonserat att den lånar in gulddukater mot ränta. Banken kan exempelvis ha utannonserat att den betalar 10% ränta på 5 år. Lämnar man 300 gulddukater i år skall man således kunna kassera in 330 gulddukater fem år senare. Samtidigt annonserar banken, att banken - i mån av tillgång på gulddukater - lånar ut gulddukater mot 20% ränta sett över en tid på 4½ år. Givetvis förbehåller sig banken rätten att neka lån i de fall man bedömer den tänkte låntagaren olämplig, alternativt banken saknar medel att låna ut.

Adam finner erbjudandet om 10% ränta fördelaktigt och går den 1 juli år 5 till banken. Banken tar emot de 300 gulddukaterna och ger Adam ett papper på vilket det står att banken till Adam den 1 juli år 10 är skyldig att utbetala 330 gulddukater. Dessutom kan man tänka sig att pappret innefattar en bestämmelse om att den som kan påvisa att han köpt, fått eller ärvt värdepappret av Adam övertar Adams rättigheter gentemot banken.

Eftersom nu banken erhållit utlåningsbara medel annonserar banken ut att den erbjuder lån.
Bertil läser i tidningen att man hos kreditbanken kan låna 300 gulddukater under 4½ års tid mot en ränta på 20%. Eftersom Bertil vill starta ett företag, men saknar pengar finner Bertil erbjudandet intressant. Den 1 januari år 6 godkänns Bertil som låntagare av kreditbanken och erhåller 300 gulddukater av banken. Dessutom skriver Bertil på ett papper med följande text. "Bertil skall - från och med första halvåret år 6 till och med första halvåret år 10- senast vid varje enskilt halvårsskifte till banken utbetala 40 dukater." Under de 4½ år lånet löper skall Bertil således betala inalles 360 dukater, vilket motsvarar en ränta på 20% sett under en period om 4½ år.

Den förste juli år 10 skall banken utbetala 330 dukater till Adam, men har innan dess erhållit 360 dukater av Bertil. Överskottet på 30 dukater minus omkostnader i rörelsen är då bankens vinst.

Hade det däremot varit fråga om en bank där pengarna hade varit omedelbart tillgängliga hade ingen utlåning kunnat äga rum. En sådan bank är en bank som tar emot gulddukater och utfärdar papper som innebär att den som har ett sådant papper i sin hand har rätt att när som helst erhålla det på pappret angivna antalet mynt. Står det 5 dukater på pappret finns 5 dukater i bankens valv vilka lämnas ut så snart någon som har ett sådant papper i sin hand lämnar pappret till banken. Eftersom mynten ej lånas ut mot ränta måste banken ta ut en avgift av dem som deponerar guldmynt i banken. Banken har ju utgifter exempelvis för att upprätthålla säkerheten kring valvet och för att räkna och trycka sedlar. Å andra sidan är det fördelaktigt för dem som använder papperslapparna att inte behöva använda mynt. Mynt som ligger i ett valv blir exempelvis inte nötta eller kanstötta och behöver således ej heller ständigt vägas.

Allt det som nu beskrivits är förenligt med Rothbards teori om bankverksamhet med 100% guldreserv. Jag överdrev alltså en smula då jag tidigare skrev att Rothbards teorier innebär att ingen ränta kan betalas ut. Kreditbanken kan betala ut ränta, men myntförvaringsbanken kan ej betala ut ränta. Rothbard menar alltså strängt taget endast att banker där pengarna är tillgängliga avista är skyldiga att hålla 100% speciereserv. I fallet med kreditbanken är ju Adams pengar utlånade under 4½ års tid och under den tid pengarna är utlånade har banken- om Bertil är ende låntagaren - ingen speciereserv alls.

Vad Rothbard förespråkade var alltså att myntförvaringsbanker - där mynten är tillgängliga avista - skall vara skyldiga att hålla 100% guldreserv, men att kreditbanker ej skall vara skyldiga att hålla någon annan reserv än fordran gentemot låntagaren. Som jag tidigar pekat på kan detta resonemang verka rimligt vid en första anblick och jag medger att jag själv tidigare gått på denna "intellektuella mina".

Studerar man Rothbards tanke mera grundligt skall man emellertid finna att den är en helt ohållbar och jag skall börja med att peka på att man i viss mening kan säga att det inte är korrekt att hävda att en kredittransaktion ej kan skapa fiduciära pengar ens i Rothbards modell.
Med fiduciära pengar förstås att en kredittransaktion viserligen inte ökar mängden guldmynt ett enda dyft, men att kredittransaktionen likväl skapar ett slags "andra klassens pengar" och att därför Rothbards första misstag är att han helt bortser från fiduciära pengars existens.

Vad menas? Jo, om Adam lånat ut 300 dukater till banken under fem års tid och hans fordran mot banken innehåller en bestämmelse som innebär att den som kan påvisa att han köpt, ärvt eller fått Adams fordran mot banken övertar Adams rättigheter gentemot banken, finns det ingenting som säger att Adam inte kan byta/sälja sin fordran antingen mot guldmynt eller andra varor.

Antag att Adam ett år efter att han lånade ut sina pengar till banken ser en snygg bil till salu. Bilen kostar 300 dukater, men Adam har inga pengar då han ju lånat ut dem till banken.

Däremot innehöll ju det skriftliga avtalet med banken en bestämmelse om att den som kunde påvisa att han köpt, ärvt eller fått Adams fordran gentemot banken övertog Adams rättigheter gentemot banken. Antag att Adam går in till bilhandlaren och föreslår bilhandlaren att byta fordran mot banken mot den snygga bilen och bilhandlaren går med på det. Bilhandlaren "köper" Adams rättigheter mot banken och "betalar" med en bil.

Bilhandlaren sålde strängt taget inte bilen för 300 dukater. Han äger nu istället ett avtal som innebär att Kreditbanken är skyldig att betala honom 330 dukater den 1 juli år 10. Detta betyder också att de 300 dukaterna Adam lånade ut till banken år 5 nu spenderas av såväl Adam som Bertil. Kredittransaktioner skapar nämligen fiduciära pengar och om man förstår penningmängden som summan av guldmynt och fiducära pengar råder inget tvivel om att kredittransaktioner får penningmängden att öka. Däremot skapar de inga guldmynt.

Vid ett senare tillfälle skall jag försöka utveckla detta och också försöka visa på att fiduciära pengar även kan uppkomma på andra sätt och att processen är helt förenlig med tanken på en fri marknad. Jag skall också försöka visa på att en annan av Rothbards käpphästar, nämligen tanken att fiduciära pengar skapar konjunkturstörningar är helt felaktig. I själva verket är det så att dessa fiktiva pengar jämnar ut konjunktursvängningarna innan de hunnit uppstå.

För att travestera på Rothbard och driva lite med hans nutida anhängare kan man kanske säga följande.

The free market does create money out of thin air!