flavianopolis

Utan att göra anspråk på att vara någon banbrytande politisk filosof skulle jag kortfattat vilja redogöra för min syn på hur jord blir fast egendom och hur man skall se på egendom som i någon mening är stulen. Detta är också början på min statsrättsliga filosofi, eftersom jag anser att en av statens förnämsta funktioner är skyddet av fast egendom.

Om man antar att någon kommer till en obefolkad landsända där ingen stat finns och börjar odla upp jorden anser jag att man kan tala om fast egendom den dag nybyggaren sätter upp någon typ av stängsel eller på något annat sätt avgränsar den jord han anser vara sin och dessutom tydligt klargör sin avsikt att medelst våld avvisa dem som inte respekterar detta. Vid denna punkt föreligger också - enligt mitt synsätt - en rudimentär stat. Eftersom jorden tidigare var helt obebodd uppstår heller inget problem med eventuell jordstöld. Nybyggaren har den faktiska kontrollen över ett visst territorium och han har inte brukat våld mot någon som dessförinnan gjorde anspråk på territoriet.

Om man emellertid tänker sig att ett antal krigare börjar kasta lystna blickar mot hans lilla territorium och medelst vapenmakt erövrar territoriet är detta ett exempel på jordstöld. Eftersom den tidigare existerande rudimentära staten sammanföll med jordagodset saknas också möjligheter att klaga inför domstol. Nybyggaren har helt enkelt haft otur då han blivit utsatt för ett oövervinnligt våld.

Med tiden anser jag att också att ett sådant brott bör preskriberas. Om någon skulle kunna leda i bevis att hans urfäder på stenåldern blev bestulna på jord och att han kunde belägga att vissa nu levande konkreta personer enligt hans mening skall anses vara dessas avkomlingar och att dessa därför skall anses skyldiga att återge egendomen eller utge skadestånd menar jag att detta vore uppenbart horribelt. Om det skulle visa sig att jag vore avkomling till en jordtjuv från 1200-talet och att min granne vore ättling till den som blev bestulen menar jag att oförrätten ligger så långt bak i tiden att den blivit fullständigt irrelevant.

Hade däremot brottet varit mycket färskt hade den rimligaste lösningen varit att återge egendomen till den som kunde anses vara den rättmätige ägaren, även om det givetvis kan finnas situationer då det är svårt att avgöra vem denne "rättmätige" ägare är.

Hade brottet legat några årtionden tillbaka i tiden och kunnat omvittnas av nu levande personer menar jag att den rimligaste lösningen vore att de "rättmätiga" ägarna kompenserades genom skadestånd baserat på jordens värde vid tidpunkten för stölden, plus ränta och ersättning för vållad olägenhet. Detta gäller i all synnerhet om jorden odlats upp av de orättmätiga ockupanterna av jorden och andra än ägarna av jorden är ekonomiskt beroende av att odlingen fortgår. På detta vis kan exempelvis en principiell antisionist skapa en "ursäkt" för staten Israels fortsatta existens.

Vad gäller de naturrättsliga föreställningarna menar jag att man visserligen kan hävda att det finns en objektiv högre rätt, men att det samtidigt finns en faktiskt gällande rätt som inte sällan stämmer illa överens med denna högre, mera abstrakta rätt och att ett väl fungerande domstolsväsendes förnämsta uppgift är att i möjligaste mån bringa den faktiskt gällande rätten i överensstämmelse med denna högre, mera abstrakta rätt.

Jag menar också att lagstiftningsarbetet bör bygga på vissa abstrakta naturrättsliga principer. Samtidigt kan man förstås kan strida om varuti denna högre rätt består. Somliga underkänner helt existensen av en sådan högre rätt, men jag anser exempelvis att det strider mot denna högre abstrakta rätt att döda en oskyldig människa oavsett vad som står i brottsbalken.