flavianopolis

Big Mac-priser:

Storbritannien: £1,94
Tyskland: €2,99
USA: $3,10
Finland: €3,65
Sverige: kr.33,00
Norge: nkr. 39,00

Valutakurser:

£1=13,84 kr.
€1=9,32 kr.
$1=7,27 kr.
nkr.1=1,15 kr.

Som ni ser har jag denna månad inkluderat Finland i jämförelsen. Avsikten med detta är att visa att den verkliga växelkursen kan röra sig, även om den nominella växelkursen är låst. Den nominella växelkursen mellan Tyskland och Finland är låst på grund av att de båda länderna befinner sig i valutaunion, men om priset på en Big Mac i Finland förändras i förhållande till priset på en Big Mac i Tyskland har detta ungefär samma ekonomiska funktion som en växelkursrörelse vid konstanta Big Mac-priser i de båda länderna.

Det kanske kan tyckas märkligt att en stenhård EU-motståndare angriper ett av nej-sidans mest använda argument mot tanken på en internationell valutaunion. Jag menar emellertid att argumentet är felaktigt och det är - enligt min övertygelse - till och med så att den reala växelkursen visserligen justeras aningen långsammare då de nominella växelkurserna ligger orörliga, men de justeras å andra sidan- enligt min övertygelse - betydligt mera precist och väl under orörliga växelkurser. Jag menar vidare att praktiskt taget alla ekonomiska problem som är förenade med den europeiska valutaunionen beror på att ECB sedan flera år bedrivit en vettlöst expansiv penningpolitik. Om ECB nu skärper penningpolitiken kommer detta att visa att EMU - i och för sig - kan fungera hyggligt.

Anledningen att jag här använder mig av en argumentation - som blir ett indirekt försvar för EMU - är att många av de argument som kan användas mot EMU också kan användas mot guldmyntfoten. Under internationell guldmyntfot förekommer inga nominella växelkursrörelser, men som jag ser det är detta just en av poängerna med guldmyntfoten. EMU kan användas som bevis för att olika länders prisnivåer kan justeras i förhållande till varandra utan nominella växelkursrörelser.

Jag hoppas kunna bevisa att den finska reala växelkursen kan röra sig såväl mot den tyska som den svenska reala växelkursen, trots att den nominella växelkursen gentemot Tyskland är orubbligt låst. Jag har vidare en känsla av att den svenska och den finska prisnivån kommunicerar ganska intensivt och att detta samspel är av fundamental betydelse för kronans kursbildning gentemot euron.

Det är också uppenbart att en räntehöjning från ECB:s sida har en starkare deflatorisk verkan på den finska prisnivån än den tyska, eftersom Finland har en mycket högre real växelkurs. Om ECB bedriver en stramare penningpolitik kommer detta troligen att få till resultat att den finska prisnivån faller i förhållande till den tyska och eftersom den svenska prisnivån kommunicerar intensivt med den finska kan detta komma att medföra att Euron stiger gentemot kronan, vilket påskyndar den deflatoriska processen i Finland.

Samtidigt är det uppenbart att ECB:s räntepolitik främst är inriktad på de inhemska förhållandena i Tyskland och att dessa kräver högre räntor.

Detta kan få till resultat att inflationen i Finland faller till en mycket låg nivå och rent av övergår i deflation. Ett annat syfte är då att kunna påvisa att deflation är ett harmlöst tillstånd och vad jag brukar kalla den paranoida deflationsskräcken inte har något existensberättigande.

Sammanfattningsvis kan man säga att Finland har en synnerligen exogent betingad penningpolitik och att denna styrs av ett svåröverskådligt samspel mellan Sveriges Riksbank och ECB. ECB:s penningpolitik är vidare främst inriktad på att stabilisera de inhemska förhållandena i Tyskland, men jag tror inte att detta inte spelar någon roll för Finland då den finska prisnivån kan falla eller stiga gentemot den tyska och att dessa rörelser i den finsk-tyska reala växelkursen medför att den finska penningpolitiken automatiskt anpassas till de inhemska förhållandena i Finland. Nästa fråga blir då om man inte allra helst borde låsa den nominella växelkursen gentemot något som är naturligt värdestabilt och jag tänker då förstås på guldet.