torsdag, december 07, 2006

 

Fraktionella reserver

Så här skriver Per-Olof Samuelsson angående banksystem med fraktionella reserver:

"Jag har ännu inte köpt det där med att fractional reserve banking innebär att banker lånar ut pengar som de inte har. Har du någon länk el. nåt som kan övertyga mig om motsatsen?"

Eftersom Per-Olof Samuelssons debattinlägg tycks efterfråga en förklaring av vad ett banksystem med fraktionella reserver bygger på för ekonomisk logik tänkte jag försöka förklara logiken bakom ett banksystem med vad som i dagligt tal kallas fraktionella reserver.

Samuelsson fortsätter:

"Är det så svårt att förstå? Säg att jag är bankir och du sätter in ett kilo guld i min bank. Då skriver jag ut en sedel åt dig, som talar om att det är ditt guld och att du kan lösa ut det när du vill. "

Vad Samuelsson beskriver är att bankiren emitterar ett penningcertifikat. Däremot är en banksedel inget penningcertifikat. En banksedel är ett skuldebrev. Ett skuldebrev är en urkund som manifesterar gäldenärens - i det här fallet bankens - skyldighet att betala en viss summa och den som byter ett guldmynt mot ett skuldebrev har också gett upp äganderätten till guldmyntet. Däremot innebär inte det faktum att ett skuldebrev utfärdas att gäldenären har någon ovillkorlig skyldighet att förvara guldmyntet i väntan på borgenären. Avsikten är ju att låna ett visst guldmynt i avsikt att erhålla någon typ av avkastning på myntet, vilket är omöjligt givet att myntet endast förvaras i ett valv.

Däremot är det så att den som emitterar skuldebrev är skyldig att utbetala det på skuldebrevet angivna beloppet i enlighet med de villkor som finns angivna på skuldebrevet. En banksedel är vidare ett löpande skuldebrev, vilket betyder att de rättigheter som den ursprunglige borgenären hade gentemot gäldenären övergår till den som förvärvar skuldebrevet. I normalfallet förvärvas ett sådant skuldebrev genom att någon "köper" det genom att ge den senaste ägaren någon form av varor eller tjänster i utbyte.

För den händelse någon begär inlösen av skuldebrevet och den ursprunglige gäldenären ej förmår betala är denne ej nödvändigtvis skyldig till bedrägeri, men borgenären har definitivt lagen på sin sida om han på grund av den uteblivna betalningen stämmer gäldenären på beloppet. Däremot ligger det i sakens natur att den som förvärvar ett skuldebrev genom att ge den föregående ägaren exempelvis varor i utbyte gör detta i vetskap och förvissning om att det inte finns någon absolut garanti för att gäldenären verkligen skall kunna betala, men att han godtar skuldebrevet som betalning eftersom han bedömer att risken för att gäldenären ej skall kunna som mindre betungande än den olägenhet som är förenad med att motta ett guldmynt som betalning. Guldmyntet måste kanske vägas, eftersom det exempelvis kan vara kantstött. Är skuldebervet emellertid aningen medfaret ändrar detta inte på något.

Samuelsson fortsätter:

"Men om jag sedan skriver ut en annan sedel på samma guld till en annan person (ger honom ett lån), då är det väl uppenbart att jag narrar dig på ditt guld? I bästa fall - ifall ni båda vill lösa in sedlarna samtidigt - är varje sedel värd ett halvt kilo guld, fastän det står på dem att de är värda ett kilo."

Eftersom sedeln är ett skuldebrev kan i princip vem som helst utfärda ett skuldebrev på vilket belopp som helst utan att ha så mycket som ett enda gram guld i sitt valv. Samtidigt är naturligtvis ingen skyldig att acceptera ett skuldebrev som betalning. I normalfallet accepteras emellertid skuldebrev som betalning givet att utfärdaren bedöms vara solvent, dvs. att utfärdaren bedöms förfoga över förmögenhetsvärden som gott och väl motsvarar utfärdarens samlade skulder. Detta behöver emellertid inte betyda och betyder i praktiken heller aldrig att utfärdaren har så mycket guld i sina valv att han kan betala alla sina skulder i fysiskt guld. Det kan istället exempelvis betyda och betyder i normalfallet att utfärdaren har säkra fordringar vilkas värde bedöms överstiga värdet av hans skulder.

Av det skälet att utfärdaren emellertid vill undvika att i tid och otid behöva avyttra fordringar är det emellertid synnerligen praktiskt att hålla en del eller fraktion av förmögenheten i form av fysiskt guld. Så länge emellertid utfärdaren - som i allmänhet är vad som kallas en bank - bedöms vara i oomtvistat god ställning är det emellertid endast excentriska original och guldsmeder som kommer att begära utbetalning av fysiskt guld och därför kan reserven också vara ganska liten.

Samuelsson fortsätter:

"Om jag redan från början talar om för dig att jag tänker göra på det här sättet, då är det ju inget bedrägeri från min sida. Men frågan är om du skulle sätta in ditt guld hos mig på dessa premisser? Men det är ju precis så som "fractional reserve banking" fungerar. Man behöver bara ha guldreserver (eller silverreserver, ifall man har silvermyntfot, eller cigarettreserver, ifall man har cigarettmyntfot) som täcker en fraktion (en bråkdel) av vad man lånar ut i form av sedlar."

Jag anser att dessa funderingar redan vara huvudsakligen besvarade. Vad banken gör när banken lånar ut sedlar som ej motsvaras av någon guldreserv är helt enkelt att låna ut skuldebrev mot ränta.

Samuelsson fortsätter:

"Systemet kan fungera, så länge inte alla bankens kunder kommer och vill lösa in sina sedlar samtidigt. Men naturligtvis är det väldigt bräckligt.Med dagens pappersmyntfot garderas bankerna mot konkurs genom att centralbanken träder in som garant, ifall den enskilda banken skulle fallera. Men med dagens pappersmyntfot har vi också inflation, med allt vad den för med sig."

Det bör i sammanhanget beaktas att många av dem som har fordringar gentemot bankerna också har skulder gentemot bankerna, varför en del av dem som begärde ut fysiskt guld ganska snart skulle tvingas amortera sina skulder givet att banksystemet utsattes för enorma och simultana utbetalningsanspråk med den påföljden att nettoutfallet av ett sådant beteende vore ur deras perspektiv negativt. Själva poängen med en solvent bank är ju att värdet på bankens fordringar bedöms överstiga dess skulder.

Givet att bankerna tillåts förse skuldebreven med förbehåll som innebär att deras skyldighet att utbetala guld under omständigheter kan skjutas på framtiden, att bankerna försett utlåningsavtalen med klausuler innebärande att lån kan sägas upp och slutligen att bankerna tillåts kvitta skulder mot fordringar är det alltså inte säkert att bankerna skulle gå omkull, även om alla fordringsägare vid ett och samma tillfälle begärde utbetalning av alla sina fordringar.

Därför är ett fraktionellt banksystem baserat på en grundläggande skyldighet att utbetala guldmynt inte i sig instabilt.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?