flavianopolis

Det har talats om att slopa de stora sedlarna i avsikt att försvåra värdetransportrån. Jag skulle här vilja ge mitt fulla stöd till denna tanke och peka på några saker jag menar glömts i den allmänna debatten. Jag skulle också vilja presentera ett förslag angående hur svenska sedlar och mynt bör vara utformade.

För det första menar jag att lagen om avrundning till närmsta öretal delbart med 50 bör ändras så att alla öretal som överstiger 50 skall avrundas uppåt till närmsta hela krontal och att alla öretal som understiger 50 skall avrundas nedåt till närmsta hela krontal. 50-öringen skulle alltså endast kvarstå för de ytterst få transaktioner då öretalet verkligen hamnade på exakt 50. Genom att inte helt slopa 50-öringen undviker man emellertid problemet huruvida beloppet "och femtio" skall avrundas uppåt eller nedåt.

Vad gäller en-kronan kan man tycka att denna har en storlek och tyngd som inte står i rimlig proportion till dess värde. Av detta skäl kan man diskutera om inte en-kronan borde göras mindre på samma sätt som redan gjorts i Norge och Danmark. Jag anser inte det och skälet för detta ställningstagande är att det är bra om myndigheterna medvetet gör användandet av kontanter opraktiskt då detta uppmuntrar kortanvändningen.

Vad gäller fem-kronan resonerar jag på samma sätt som i fallet med en-kronan.

Tio-kronan är ett praktiskt och dessutom vackert mynt och bör därför bibehållas.

I syfte att göra bruket av sedlar och mynt mindre praktiskt föreslår jag att 20-kronorssedeln ersätts med ett 20-kronorsmynt. 20-kronorsmyntet skall se ut ungefär som ett tio-kronorsmynt, men vara större. De flesta föredrar ju sedlar framför mynt av det skälet att sedlar är mindre skrymmande.

50-kronorssedeln bibehålls tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

100-kronorssedeln bibehålls också tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

500-kronorssedeln bibehålls tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

1000-kronorssedeln dras in snarast i syfte att göra värdetransportrån mindre lukrativa. Åtgärden kan verka som ett slag i luften av det skälet att det inte är förenat med någon större svårighet att ersätta en 1000-kronorssedel med två 500-kronorssedlar, men någonstans måste man börja och det finns en poäng med att skynda långsamt av det skälet att vi behöver tid för att vänja oss vid förändringar.

Ungefär fyra år efter det att 1000-kronorssedeln dragits in görs samma sak med 500-kronorssedeln. Det är vid denna punkt som indragandet av sedlar börjar bli ett märkbart problem för allmänheten och bankerna. 500-kronorssedeln används ju i ganska hög utsträckning i handeln och det skulle vara ganska besvärligt för dem som vant sig vid att använda den att ersätta den med en betydligt tjockare bunt av 100-kronorssedlar. Detta är emellertid avsiktligt och syftar till att uppmuntra bruket av betalkort. För bankernas del skulle det dessutom vara betydligt dyrare att mata bankomaterna med 100-kronorssedlar istället för 500-kronorssedlar, varför jag är övertygad om att deras önskan att undvika att behöva hantera enorma mängder 100-kronorssedlar skulle få dem att reducera avgifterna för kortläsare, betalkort och liknande. Skulle de inte reducera dessa avgifter skulle de ju i fortsättningen tvingas hantera enorma mängder 100-kronorssedlar. Dessutom finns det faktiskt en teoretisk möjlighet för bankerna att emittera löpande skuldebrev avsedda att användas som betalningsmedel. Jag återkommer till detta.

Ungefär fyra år efter det att 500-kronorssedeln drogs in görs samma sak med 100-kronorssedeln. Vid det här laget torde det bli utomordentligt besvärligt att endast använda sig av sådant betalningsmedel som Riksbanken emitterat.

Ytterligare fyra år senare görs samma sak med 50-kronorssedeln. Efter det att 50-kronorssedeln dragits in skulle alltså de enda möjligheterna att använda så kallat lagligt betalningsmedel inskränka sig till att använda mynt. Det säger sig själv att ingen vettig människa skulle vilja springa omkring med stora påsar fyllda med mynt. Det verkar också minst sagt meningslöst att försöka genomföra ett värdetransportrån om bytet inskränker sig till 20-kronorsmynt. Ett 20-kronorsmynt skulle ju väga betydligt mer än en 1000-kronorsedel, men köpkraften inskränker sig till en femtiondel.

Samtidigt inställer sig frågan om ett samhälle verkligen kan leva helt utan sedlar. Mitt svar är att den föreslagna reformen skulle ge det svenska samhället 12 år på sig att ställa om till ett samhälle utan sedlar. Dessutom skulle det också fortsättningsvis finnas vissa möjligheter att använda sig av sedlar. Det enda avgörande är att staten slutar att uppmuntra bruket av sedlar och överlåter på banker och allmänhet att avgöra huruvida de kan klara sig utan sedlar.

Det skulle nämligen också i fortsättningen vara så att ingen skulle hindras från att inneha eller omsätta utländska sedlar. Här kan man tänka sig att den svarta sektorn skulle använda sig av euro eller någon annan utländsk valuta.

Dessutom finns det faktiskt en möjlighet för bankerna att fylla bankomaterna med löpande skuldebrev där bäraren anges som borgenär och den utgivande banken som gäldenär. Jag menar att redan en indragning av 500-kronorssedeln förmodligen skulle få bankerna att se över denna möjlighet givet att det inte vore möjligt att fullt ut få allmänheten att gå över till att använda betalkort.

Somliga kanske invänder att det skulle vara oändligt omständigt att leva i ett samhälle där det kanske fanns ett flertal olika sedelutgivande banker och därför sedlar med olika utseende i omlopp. Mitt svar blir att Skottland har sex sedelutgivande banker och att jag aldrig hört talas om att skottarna uppfattar detta som något störande. Dessutom cirkulerar engelska och en del andra sedlar i Skottland så det verkliga antalet olika sedelutgivande banker är alltså till och med större än sex. Därutöver är det redan idag så att den som beger sig på en resa till utlandet tvingas vänja sig vid sedlar med annorlunda utformning och vad gäller privatemitterade sedlar denominerade i svenska kronor kan man anta att de olika sedelutgivande bankerna skulle komma överens om en i viss utsträckning gemensam utformning. Förmodligen skulle Handelsbanken och SE-Banken komma överens om att storleken på sedlar av samma valör skulle vara identisk av det skälet att de skulle göra besparingar på att kunna hantera dem i samma typ av sedelräkningsmaskiner. Samtidigt skulle det naturligtvis tydligt framgå vilken bank som emitterat sedeln. Annars visste man ju inte var man kunde göra den gällande genom att presentera den för betalning i lagligt betalningsmedel.

En tanke som jag i detta sammanhang vill kritisera är tanken att man skulle kunna få bankerna att avgiftsbelägga uttag av riksbankssedlar från bankomater. För att förstå varför denna tanke är helt orealistisk måste man först förstå att den som "tar ut pengar" från en bankomat i rättslig mening begär betalning av en skuld och att den enda helt fullgoda betalning av en skuld görs därigenom att gäldenären överräcker lagligt betalningsmedel till borgenären. Skulle bankerna begära en avgift för bankomatuttag skulle bankerna därför göra sig skyldiga till att på ett bankkontor manuellt och avgiftsfritt överräcka samma belopp. Det sista är just det som bankerna vill undvika genom att tillhandahålla bankomater. Att tro att bankerna självmant skulle avgiftsbelägga bankomatuttag är därför faktiskt mer än lovligt befängt. Det enda rimliga sättet att försöka förmå bankerna att göra kortanvändningen avgiftsfri är därför att göra det mera kostsamt för bankerna att hantera lagligt betalningsmedel. I så fall ger man bankerna en anledning att försöka få folk att sluta använda kontanter. Vore den största sedeln 100-kronorssedeln vore det betydligt omständigare och dyrare för bankerna att hantera lagligt betalningsmedel än det är idag och bankerna skulle då börja se sig om efter möjligheter att få allmänheten att använda sig av något annat. En möjlighet är att fylla bankomaterna med skuldebrev, men givet att bankerna skulle använda sig av denna möjlighet skulle de förpliktiga sig att avgiftsfritt växla dessa sedlar mot lagligt betalningsmedel på sina respektive kontor. Detta verkar knappast realistiskt när man står inför det betydligt enklare alternativet att göra betalkort avgiftsfria.

Samtidigt finns det faktiskt inga faktiska eller rättsliga hinder för att avgiftsbelägga uttag av skuldebrev från bankomat. Saken är ju den att den som "tar ut" ett skuldebrev istället för en riksbankssedel kvarstår som borgenär i förhållande till banken. Erhåller däremot kunden en riksbankssedel är skulden slutgiltigt reglerad därigenom att kunden får sedeln i sin hand. Man kan därför utan vidare tänka sig att den som för in sitt bankkort i en bankomat laddad med skuldebrev får sitt konto belastat med ett något större belopp än vad skuldebrevet anger. Det är först då han presenterar skuldebrevet för betalning i lagligt betalningsmedel banken ej har någon möjlighet att begära någon avgift. I nuläget är det emellertid så att överräckandet av lagligt betalningsmedel sker redan vid bankomaten och av det skälet skulle banken tvingas avgiftsfritt överräcka riksbankssedlar på bankkontor givet att bankomatuttag vore avgiftsbelagda. Det senare är visserligen inget strikt juridiskt hinder för att avgiftsbelägga bankomatuttag, men det är utan vidare ett faktiskt hinder.

Givetvis kan de sociala myndigheterna i stället för kontanter också överräcka någon form av betalkort med tillhörande PIN-kod till socialbidragstagare, varför jag menar att problemet med att bankerna inte är villiga att ge vem som helst betalkort inte bör överdrivas. Dessutom kunde dessa kort eventuellt spärras för användning på Systembolaget i syfte att tillse att pengarna verkligen användes till förnödenheter.

Sedlar och mynt är faktiskt mer eller mindre överflödiga och det är enbart på grund av rådande rättsläge de fortfarande används annat än för ett litet fåtal typer av transaktioner, där de flesta faktiskt är ljusskygga. Jag ser inga skäl att staten skall uppmuntra användningen av sedlar och mynt.

# posted by Flavian @ 17:19