flavianopolis

Enligt Svenska Dagbladet skall en rättegång hållas där åklagaren hävdar att en 44-årig man är skyldig till antingen misshandel eller åtminstone nödvärnsexcess. En granne skall ha parkerat sin traktor på 44-åringens gårdsplan och sedan rusat ur traktorn och beväpnad med kniv ha angripit 44-åringen. Samtidigt fanns 44-åringens barn i omedelbar närhet till brottsplatsen. De så kallade faktiska omständigheterna är oomstridda om jag förstått saken rätt. Detta betyder på ren svenska att ingen har någon avvikande uppfattning om vad som verkligen har hänt.

Försvarsadvokaten hävdar att det är fråga om nödvärn och ingenting annat. Jag vill här peka på några saker som slog mig när jag läste artikeln. Artikeln finns på följande länk och nedan finns mellan citationstecknen vissa utdrag ur artikeln. Observera att Rolf Hillegren är den åklagare som för talan mot den man som kallas 44-åringen.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14433392.asp

"– Han blev attackerad med kniv som är ett livsfarligt vapen. Han var livrädd och kunde inte agera med eftertanke. Därför blev det många slag, sade försvarsadvokaten Bengt Hesselberg."

Min kommentar:

En person som blir anfallen av en annan person med kniv är helt uppenbart hotad till livet. Därför är det helt uppenbart att en nödvärnssituation förelåg. Detta är så självklart att frågan inte tarvar någon ytterligare diskussion, givet att de faktiska omständigheterna är oomstridda.

För det första skall en nödvärnsåtgärd vara uppenbart oförsvarlig för att den skall vara straffbar. Observera också att begreppet uppenbart i det juridiska språkbruket har en mycket starkare betydelse än inom det gängse språkbruket. Är det uppenbart oförsvarligt att försvara sig med en hammare om man själv och rent av ens barn är hotade till livet av en man försedd med kniv? Svaret är ju snarast att det utifrån principen om den gode familjefadern är oförsvarligt att inte göra det om en hammare är det mest ändamålsenliga tillhygge som står till buds.

Dessutom säger Brottsbalkens 24:e kapitel, 6 § att den som i nödvärn gjort sig skyldig till så kallad nödvärnsexcess ändå skall gå fri från ansvar om omständigheterna "var sådana att han svårligen kunde besinna sig." Den första fråga som måste besvaras, sedan det klarlagts att nödvärnssituation förelegat, är om nödvärnsåtgärderna med hänsyn till att 44-åringen och dennes barn var hotade till livet var uppenbart oförsvarliga. Var de detta skall man sedan undersöka om möjligen omständigheterna var sådana att den som handlade i nödvärn svårligen kunde besinna sig. Är svaret på den sista frågan ja föreligger grund för ansvarsfrihet, även om åtgärderna var uppenbart oförsvarliga. Eftersom det knappast kan anses förvånande att en person som tillsammans med sina barn är utsatt för ett överhängande livshot av en knivförsedd man har svårigheter att besinna sig menar jag att domstolen måste utgå från att mannen hade svårigheter att besinna sig och att det är motsatsen som skall bevisas. Detta ansluter dessutom till principen om att hellre fria än fälla.

"Åklagaren menar att det inte var nödvärn, eller åtminstone att den 44-årige tvåbarnspappan använt alltför kraftigt våld för att freda sig.– Det är ett under att den misshandlade överlevde, sade Rolf Hillegren."

Min kommentar:

Om åklagaren hävdar att det inte förelåg någon nödvärnssituation och de faktiska omständigheterna är oomstridda måste man rimligen fråga samme åklagare vilka rekvisit som enligt honom skall vara uppfyllda för att en nödvärnssituation skall anses föreligga. Hade en nödvärnssituation förelagat om grannen attackerat med hagelgevär, eller hade det krävts att grannen kört pansarvagn istället för traktor?

Frågan om vad som gäller givet att 44-åringen använt sig av mer våld än nöden krävde har redan besvarats ovan. Jag repeterar: Även om det var så skall nödvärnsåtgärderna ha varit uppenbart oförsvarliga och även om de var uppenbart oförsvarliga måste det rimligen antas att en person som tillsammans med sina barn är hotad till livet av en knivförsedd man har svårigheter att besinna sig. Såvitt jag kan förstå åligger det åklagaren att visa att 44-åringen på grund av mycket speciella omständigheter och på grund av ett mycket avvikande och behärskat psyke inte hade svårigheter att besinna sig och eftersom dessutom, enligt min mening, åtgärderna ändå inte varit uppenbart oförsvarliga behöver frågan egentligen inte ens diskuteras.

Jag vill också peka på att det faktum att 44-åringens nödvärnsåtgärder i normalfallet hade varit dödande i och för sig inte är relevant. Den fråga som måste besvaras - sedan det klarlagt att nödvärnssituation förelåg - är om nödvärnsåtgärderna var uppenbart oförsvarliga med hänsyn till hotet; om nödvärnsåtgärderna varit dödande eller potentiellt dödande är faktiskt i grunden irrelevant. Det är ju hotets beskaffenhet som avgör om åtgärderna är uppenbart oförsvarliga eller inte, men inte den skada som angriparen åsamkats av nödvärnsåtgärderna. Ytterst är det ju faktiskt angriparen själv som åsamkat sig skadan.

Är man hotad till livet är det inte på minsta sätt oproportionerligt att begagna sig av potentiellt dödande våld, eftersom sådant våld är inte är uppenbart oförsvarligt utifrån synvinkeln att man är hotad till livet och sådant våld på goda grunder kan antas vara nödvändigt för att avvärja hotet. Tvärsom är ju sådant våld försvarligt med tanke på att frågan om nödvärnsexcess skall bedömas utifrån "angreppets beskaffenehet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt". Vad åklagaren indirekt säger är att 44-åringens och dennes barns liv inte har något större värde. Man kan på goda grunder rent av anse att det är omoraliskt att inte vidta nödvärnsåtgärder.

Enligt vad jag kan förstå min beror åklagarens enligt min mening märkliga ställningstagande troligen på att Högsta Domstolen i något prejudicerande avgörande inte förmått läsa Brottsbalkens 24:e kapitel innantill och att somliga eller rent av många har svårt att begripa att innebörden av nödvärnsreglerna faktiskt är att man under vissa omständigheter straffritt får döda. Det senaste framstår uppenbarligen som chockerande för somliga, men oavsett vad man tänker i sitt inre har en av staten avlönad jurist endast att se till vad lagen faktiskt säger.

"Rolf Hillegren förklarade att han skulle ha kunnat åtala mannen för mord- eller dråpförsök, om inte omständigheterna hade varit så speciella."

Min kommentar:

Jag begriper inte detta. Åklagaren måste rimligen först och främst bestämma sig för om han anser att det förelåg en nödvärnssituation eller inte. Enligt vad försvarsadvokaten säger ovan skall ju åklagaren mena att det inte förelåg någon nödvärnssituation. Om detta verkligen stämmer måste ju rimligen åklagaren anse att 44-åringens beteende var grovt brottsligt. Man får ju verkligen inte slå folk med hammare i huvudet!

Om omständigheterna varit så speciella som åklagaren säger betyder detta rimligen att åklagaren säger att nödvärnssituation förelåg och i så fall föreligger ju en i grunden helt annan situation än om nödvärnssituation inte anses ha förelegat. Dessutom framgår det inte av artikeln på vilket sätt angiparens beteende har bedömts av domstol.