tisdag, februari 27, 2007
Börsfall
Enligt Svenska Dagbladet faller börsen kraftigt. Läs mer på följande länk.
http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_14714541.asp
Det faktum att börsen nu faller aktualiserar en intressant fråga och frågan är vad Riksbanken skall göra i en situation då börsen faller. Jag menar att det vore ett allvarligt misstag att låta de fallande börskurserna föranleda Riksbanken att börja sänka eller sluta höja styrräntorna.
Om Riksbanken börjar sänka eller sluta höja styrräntorna kan detta nämligen få det resultatet att kronans framtida värde uppfattas som mindre säkert med den påföljden att obligationsräntorna stiger vilket i sin tur får börsen att falla ännu mer. Det finns nämligen ingenting som är sämre nyheter för börsen än stigande obligationsräntor.
Däremot är det en utmärkt strategi att dels höja styrräntorna och dels att försöka "prata" ned kronan genom att presentera prognoser enligt vilka styrräntorna tros hamna på en ganska låg nivå inom de närmsta åren. Höjda styrräntor har nämligen en deflatorisk effekt, vilket torde bidra till lägre obligationsräntor och en lägre real kronkurs gör att risknivån för obligationsräntorna faller vilket ytterligare bidrar till lägre obligationsräntor. Dessutom bidrar en svagare krona till att blåsa upp exportföretagens vinster med den påföljden att detta borde bidra till högre börskurser.
Det som nu anförts är en av de viktigaste lärdomarna man kan dra av perioden från vårvintern år 2000 fram till vårvintern 2003 då börsen föll närmast handlöst med endast kortare avbrott. Anledningen till börsfallet var expansiv penningpolitik och sedan när börsen väl började falla tycktes Riksbanken vara övertygad om att den rätta medicinen mot fallande börskurser var expansiv penningpolitik med den påföljden att denna drev upp den reala kronkursen och tryckte ned börsen ännu mer.
Ytterst bottnar denna felaktiga politik troligen i att man alltid uppfattar fallande börskurser som ett ytterst farligt symtom på en allvarlig ekonomisk depression av det skälet att börsen föll kraftigt under åren 1928 till 1933. Situationen då är emellertid alls inte jämförbar med situationen nu.
Vad som behövs är en ytterligare skärpning av penningpolitiken och endast om skärpningen drivs till en punkt där en regelrätt finansiell kontraktion blir följden är det rätt att öppna penningkranarna och bada marknaden i billiga pengar. Om detta emellertid görs utan att de rätta förutsättningarna är uppfyllda riskerar åtgärderna att förvärra de symtom de avsågs lindra.
http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_14714541.asp
Det faktum att börsen nu faller aktualiserar en intressant fråga och frågan är vad Riksbanken skall göra i en situation då börsen faller. Jag menar att det vore ett allvarligt misstag att låta de fallande börskurserna föranleda Riksbanken att börja sänka eller sluta höja styrräntorna.
Om Riksbanken börjar sänka eller sluta höja styrräntorna kan detta nämligen få det resultatet att kronans framtida värde uppfattas som mindre säkert med den påföljden att obligationsräntorna stiger vilket i sin tur får börsen att falla ännu mer. Det finns nämligen ingenting som är sämre nyheter för börsen än stigande obligationsräntor.
Däremot är det en utmärkt strategi att dels höja styrräntorna och dels att försöka "prata" ned kronan genom att presentera prognoser enligt vilka styrräntorna tros hamna på en ganska låg nivå inom de närmsta åren. Höjda styrräntor har nämligen en deflatorisk effekt, vilket torde bidra till lägre obligationsräntor och en lägre real kronkurs gör att risknivån för obligationsräntorna faller vilket ytterligare bidrar till lägre obligationsräntor. Dessutom bidrar en svagare krona till att blåsa upp exportföretagens vinster med den påföljden att detta borde bidra till högre börskurser.
Det som nu anförts är en av de viktigaste lärdomarna man kan dra av perioden från vårvintern år 2000 fram till vårvintern 2003 då börsen föll närmast handlöst med endast kortare avbrott. Anledningen till börsfallet var expansiv penningpolitik och sedan när börsen väl började falla tycktes Riksbanken vara övertygad om att den rätta medicinen mot fallande börskurser var expansiv penningpolitik med den påföljden att denna drev upp den reala kronkursen och tryckte ned börsen ännu mer.
Ytterst bottnar denna felaktiga politik troligen i att man alltid uppfattar fallande börskurser som ett ytterst farligt symtom på en allvarlig ekonomisk depression av det skälet att börsen föll kraftigt under åren 1928 till 1933. Situationen då är emellertid alls inte jämförbar med situationen nu.
Vad som behövs är en ytterligare skärpning av penningpolitiken och endast om skärpningen drivs till en punkt där en regelrätt finansiell kontraktion blir följden är det rätt att öppna penningkranarna och bada marknaden i billiga pengar. Om detta emellertid görs utan att de rätta förutsättningarna är uppfyllda riskerar åtgärderna att förvärra de symtom de avsågs lindra.
