flavianopolis

Jag har här på denna blogg under en längre tid propagerat för att man borde bygga penningpolitiken enbart på hur priset på en Big Mac fluktuerar. Jag har laborerat med några olika modeller och den senaste av dem jag presenterat ser ut enligt följande.

Så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde för ett år sedan höjs styrräntorna med 25 punkter per sammanträde.

Så länge en Big Mac kostar mer än den gjorde för ett år sedan höjs styrräntorna med 75 punkter per sammanträde.

Så länge en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan sänks styrräntorna med 50 punkter per sammanträde.

Modellen har stora fördelar såtillvida att man aldrig behöver bygga penningpolitiken på osäkra prognoser. Priset på en Big Mac kan betraktas som känt faktum, medan all kunskap om framtiden enbart bygger på gissningar om vad som skall hända och mer eller mindre tafatta försök att utifrån vissa antaganden om orsakssamband förutsäga framtiden. Sanningen är att ingen vet något om framtiden, men att möjligen somliga i bästa fall kan göra hyggligt träffsäkra prognoser.

Dessutom vill jag påpeka att den penningpolitik som förordades av den kände svenske ekonomen Knut Wicksell också byggde på tanken att penningpolitiken skulle baseras på vad man visste hade hänt och inte på vad man trodde skulle hända. Knut Wicksell förordade nämligen att man skulle fastslå en önskvärd nivå för KPI, höja styrräntorna så länge KPI var högre än så och sänka dem så länge KPI var lägre än så. Här fanns alltså inget behov av osäkra prognoser.

Enligt min mening har Knut Wicksells förslag stora förtjänster, men jag menar att det finns ett förbisett problem med Wicksells förslag. Saken är nämligen den att KPI påverkas starkt av växelkursrörelser och växelkursrörelser tenderar visserligen i ett längre perspektiv att röra sig i samma riktning som teorien om köpkraftsparitet indikerar att de borde röra sig, men i ett kortare perspektiv tenderar växelkurserna inte sällan att röra sig i rakt motsatt riktning med det resultatet att växelkursrörelsernas påvekan på KPI gör KPI missvisande och riskerar att förleda den penningvärdesvårdande myndigheten att bedriva en procyklisk penningpolitik.

KPI är helt enkelt ett mått man måste tolka och att göra en riktig tolkning av detta ytterst komplexa och föga exakta mått är en mycket svår vetenskap. Därutöver kommer problemet med att KPI:s komposition ständigt förändras och att det är oklart vilka prishöjningar som härrör från kvalitetsförbättringar och vilka som beror på en alltför hög takt i kreditexpansionen.

Däremot tycks priset på en Big Mac vara nästan okänsligt för växelkursrörelser och dessutom behöver detta pris inte justeras för kvalitetsförändringar då ju en Big Mac av 1973 års modell är helt identisk med en Big Mac av 2007 års modell. Mot invändningen att en Big Mac är ett alltför smalt mått vill jag anföra att konsumentprodukten Big Mac är slutresultatet av en oerhört komplex och mångfacetterad ekonomisk process som innefattar ett oändligt antal branscher och att alla andra ekonomiska nyttigheter kan ses som alternativkostnader till en Big Mac. Om en Big Mac kostar 32 kronor 2007 och fortfarande kommer att kosta 32 kronor år 2047 är det uppenbart att dagens lunch inte kan kosta så värst mycket mer eller mindre år 2047 än fallet är idag. Konsumentprisindex består dessutom till en icke ringa del av livsmedel och tjänster och Big Mac är ju livsmedel och tjänst på samma gång.

Om man studerar hur priset på en Big Mac förändrats under senare år kan man göra den iakttagelsen att priset sedan 2004 års början varit oförändrat 32 kronor på de restauranger som ägs och drivs av svenska McDonald's.

Den restaurang vars prissättning jag följer sänkte januari 2005 priset från 32 kronor till 30 kronor. I juni 2005 höjdes priset på samma restaurang till 33 kronor och i september eller oktober 2006 sänktes priset från 33 till 32 kronor.

Sedan Stefan Ingves tillträdde som riksbankschef har styrräntorna höjts vid varje enskilt sammanträde utom ett. Om man utgår från förslaget att höja styrräntorna med 25 punkter vid varje enskilt sammanträde så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde för ett år sedan och man använder de restauranger som ägs och drivs av svenska McDonald's som referens har således penningpolitiken varit i det närmaste strikt Big Mac-orienterad sedan Stefan Ingves tillträdde som riksbankschef. Detta är med största sannolikhet en slump, men denna slump föranleder mig att vilja lämna ett litet förslag till Riksbanken:

Fortsätt gärna med era komplicerade prognos- och beräkningsmetoder, men kontrollera som en extra säkerhetsåtgärd vid varje enskilt sammanträde också vilket beslut min mycket enkla modell skulle implicera. Riktigt intressant blir det när Riksbankens och min modell ger helt olika resultat och då lovar jag att kraftfullt argumentera för min modell.