lördag, mars 10, 2007

 

Naturliga monopol och laissez-faire

Så här skriver Björn Rosengren:

"Skälen till att staten bör kontrollera infrastruktur som utgör naturliga monopol är mycket goda. Om man bygger ett system där en privat operatör kontrollerar den infrastruktur som övriga operatörer är beroende av uppstår en situation som omöjliggör konkurrens på lika villkor."

Jag skulle - med citaten ovan som utgångspunkt - vilja förklara hur en laissez-faireanhängare ser på begreppet naturligt monopol och konkurrensens betydelse för den kapitalistiska ordningens funktion.

Texten ovan avser telenätet, vilket kan vara värt att notera. Det är nämligen nästan alltid så att varje enskilt problem måste bedömas var för sig. Man kan nämligen inte utan vidare jämföra konkurrens inom olika sektorer utifrån något slags standardmall. Olika marknader bygger på olika förutsättningar och måste därför bedömas var för sig.

En av huvudpoängerna i mitt resonemang är emellertid att de flesta ekonomer överskattar konkurrensens betydelse för den kapitalistiska ordningen. Till och med ett monopolföretag har nämligen som syfte att ge sina ägare vinster och ett företag helt utan kunder kommer inte att ge någon vinst. Man kan därför tänka sig att ett företag som av staten getts en monopolställning skulle göra ett hyggligt arbete helt enkelt därför att företaget annars inte skulle generera några intäkter. Detta kan förstås uttryckas som att ett monopolföretag konkurrerar med alternativet att helt avstå från den typ av tjänst företaget erbjuder, men min huvudpoäng är att det inte är någon absolut förutsättning för en väl fungerande marknad att det finns konkurrenter inom samma bransch. Samtidigt är jag förstås strikt motståndare till att företag skall ges särskilda privilegier av staten. Full etableringsfrihet bör givetvis råda.

En annan möjlighet är att det finns en marknad som är så begränsad att den endast bär upp en aktör. Så är exempelvis fallet inom bankväsendet på Falklandsöarna. Där finns endast en enda bank, trots att full etableringsfrihet råder. Man kan tänka sig liknande fenomen på mindre orter där livsmedelsmarknaden är så begränsad att marknaden inte bär upp mer än en livsmedelshandlare. Trots detta är det inte säkert att priser och service behöver avvika till det sämre ur kundens perspektiv.

Som jag ser det är det dessutom så att om en viss marknad inte bär upp mer än en aktör, så innebär detta en viss säkerhet för denne aktör som är nödvändig för att han skall våga företa underhållsinvesteringar. Om det därutöver kostar mycket pengar att etablera sig inom en viss bransch innebär detta ytterligare en tröskel som nya aktörer måste ta sig över. Dessa kostnader ger dem som redan etablerat sig på marknaden en viss säkerhet, eftersom de kan förutsätta att det är svårt och kostsamt att etablera sig som konkurrent. På det viset bereds dessa företagare möjligheter att under mera förutsägbara villkor planera framtida verksamhet och investeringar.

Som jag ser det finns det därför inga skäl för myndigheterna att försöka vidta så kallade konkurrensbefrämjande åtgärder. Om konkurrens uppträder är det helt enkelt därför att det finns en aktör som missbrukar sin ställning på marknaden. Gör han det kommer konkurrenter att slå sig in på marknaden utan hjälp av myndigheterna. Det kan dessutom vara så att vetskapen om att en alltför stark framtida ställning på marknaden kan komma att medföra myndighetsingripande kan avskräcka företag från att eftersträva en dominant ställning på marknaden. Därigenom ger man företagen en anledning att inte göra sitt bästa, vilket i sin tur är negativt ur kundernas perspektiv.

Vad gäller så kallade naturliga monopol inom infrastruktur är det dessutom så att dessa med största säkerhet skulle vara börsnoterade i ett laissez-fairekapitalistiskt samhälle. Det vill säga: Antag att marknaden inte bär upp mer än en järnväg mellan Göteborg och Stockholm och att ägaren av järnvägen mellan Göteborg och Stockholm missbrukar sin ställning genom att ta ut ett orimligt högt pris. Ja, de som är missnöjda med detta kan då köpa aktier i bolaget och på så sätt ta del av monopolvinsten. Jag menar till och med att det är bra att det finns denna typ av marknader av det skälet att sådana investeringar ger trygga, förutsägbara och säkra vinster. Riskskygga pensionsfonder kan då investera i sådana bolag och monopolvinsterna föras tillbaka till dem som valt att genomföra dessa mycket kostsamma och angelägna investeringar. Det som slarvigt kan kallas monopolvinsten är ju helt enkelt marknadens särskilda belöning till dem som tillhandahåller mycket stora, kostsamma och ur samhällets perspektiv angelägna investeringar. Dessutom finns det alltid lågprisflyg, bussar och andra alternativ för den som tycker att AB Tågmonopol tar ut alltför hutlösa priser. I allra värsta fall kan man dessutom avstå från att resa alls.

Därför menar jag att man utan vidare borde återge Telia den typ av monopol Telia hade fram till 1990-talets början. Det fanns nämligen inga av lagstiftaren uppställda hinder mot att etablera ytterligare ett kopparnät som omfattade alla Sveriges hushåll. Däremot säger det sig själv att detta inte är gjort "på en kafferast". Dessutom har kopparnätets värde minskat av det skälet att det är en mycket enkel sak att med hjälp av modern teknik använda sig av utländska operatörer, givet att Telia skulle missbruka monopolställningen. Därutöver finns idag radioburen telefoni. Telias faktiska möjligheter att missbruka monopolställningen vore alltså i dagens situation mycket mindre än tidigare. Observera också att ingen skulle genomföra gigantiska investeringar om inte marknaden vore något så när förutsägbar och att en marknad som kräver megainvesteringar givetvis är mera förutsägbar än en där etableringskostnaderna är noll eller nästan noll.

Man skulle dessutom göra en mycket stor vinst ur kundernas perspektiv och denna skulle bestå i att Telias incitament att snabbt åtgärda fel i det fasta nätet skulle bli mycket starkare. Idag tvingar myndigheterna Telia att vidta vissa felavhjälpande åtgärder, som Telia själv inte har någon ekonomisk nytta av. Det är allmänt känt att Telia inte är överdrivet raska med att åtgärda sådana fel och det är till och med så att denna typ av fel åtgärdas långsammare nu än på gamla hederliga Televerkets tid. Hade emellertid Telias monopol inom sitt eget nät bestått och Telia - på samma sätt som nu är fallet - varit ett privat, börsnoterat bolag skulle avhjälpandeåtgärderna med sannolikhet gränsande till visshet vidtas blixtsnabbt; varje minut telefontrafiken står stilla är ju en minut med uteblivna intäkter.

En fri marknad behöver inga konkurrensmyndigheter och den fria marknaden bygger alls inte på att myndigheterna genom olika åtgärder skall tvinga fram konkurrens där sådan inte naturligt framträder. När man gör det skapar man dessutom inte sällan snedvridna incitament som ytterst sett missgynnar dem de var tänkta att gynna.

Därför skall inte den som äger telenätet åläggas att hjälpa sina konkurrenter. Ett privatägt faktiskt och börsnoterat monopol kallat Telia skulle vara mycket bättre än den pseudomarknad regeringen Bildt reglerade fram 1993.

Jag skulle anse samma sak, även om jag inte ägde tre aktier i Telia Sonera. Läs mer om Björn Rosengrens synpunkter på följande länkar.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14792384.asp

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=626762

Comments:
Ponera nu det (helt hypotetiska) exemplet att koppar- och fibermonopolisten driver eller äger en ISP, som konkurrerar med alla andra ISP:er på en hyfsat fri marknad. Och att alla ISP:er som vill kunna erbjuda någon nämnvärd hastighet måste köpa nätaccess av denne monopolist.

Jag förutser dålighet här, i så måtto att alla ISP:er utom den av monopilsten ägda kommer att få betala genom näsan för sina nätkoppel, vilket förskjuter konkurrensen på ett dåligt sätt (eftersom den monopolistägda ISP:n inte kan erbjuda ett lägre pris för att den är mer effektiv, utan bara för att den har mäktiga vänner). Och så blir bredband i monopolområdet dyrare än det skulle varit om monopolisten hade kunnat tvingas att erbjuda samtliga kunder samma pris.
 
Jag anser inte att det föreligger ett monopol i ordets egentliga bemärkelse om det råder formell om än inte reell etableringsfrihet.

I den meningen hade aldrig Televerket något monopol, då det faktiskt inte fanns några andra än faktiska hinder från att ta upp konkurrensen med Televerket. Dessutom hade och har faktiskt banverket ett eget telefonnät.

Om inte den önskade konkurrensen på en viss marknad säger jag som skomakaren: De ä la inget å göra åt de!

Dessutom menar jag att man inte skall tvinga ett företag att ingå kontrakt som företaget inte velat ingå av eget intresse.

Visserligen kan man tänka sig att man genom dylika tvång understundom kan öka konkurrensen, men det ligger i sakens natur att investeringar företas i syfte att i framtiden få skörda frukterna av dessa investeringar.

Stiftar man lagar som innebär att ett företag som uppnått en viss storlek på marknaden skall tvingas hjälpa sina konkurrenter, uppstår en risk för att företagen inte ger sitt yttersta, då ju detta kan leda till icke önskade följder.

Äger ett företag ett landsomfattande telefonnät skall samma företag givetvis få använda sig av den fördel detta medför och detta efter helt eget huvud.

Uppträder då mindre aktörer som i praktiken är beroende av jätteaktören skall jätteaktören utan vidare få "missbruka" den dominanta ställningen på marknaden.

Vill man driva konkurrensargumenten in absurdum kan man också tycka att ICA skall tvingas erbjuda vissa speciella fabrikat, då detta måhända befrämjar konkurrensen.

Visst är det hemskt att ICA helt fritt får neka vissa leverantörer av krossade tomater. Man borde inrätta en ICA-myndighet som ålade ICA att erbjuda femtioelva olika sorters krossade tomater i syfte att skärpa konkurrensen mellan olika tillverkare av krossade tomater samt stävja ICA att missbrukar sitt landsomfattande butiksnät i syfte att gynna sina egna leverantörer av krossade tomater.

Observera att föregående stycke är satir.

Jag är för äganderätt och näringsfrihet. Konkurrens uppträder i normalfallet så snart det finns en aktör som på ett olämpligt sätt utnyttjar sin ställning på marknaden.

Och genom att myndigheterna vidtar konkurrensbefrämjande åtgärder skapas bara absurda situationer och underliga incitament.

Jag är för laissez-faire och mot konstlad konkurrens.
 
Jag tar och retirerar nästan helt och hållet. Om någon byggt upp ett de facto-monopol av egen kraft så må han förstås göra vad han vill med sin egendom.

Vad jag *egentligen* ville klaga på var specifikt Telias de facto-monopol (samt den liknande, fast värre, situationen i Tyskland) på koppartråd och fiber i Sverige, som de fått till skänks av Staten och som de använder för att gynna sin egen ISP på bekostnad av andra ISP:er.
 
Observera att det tyska monoplet åtminstone var ett riktigt monopol, där det inte var ens teoretiskt tillåtet att ta upp konkurrensen med Bundespost.

Det svenska televerket hade ett de-factomonopol som staten genom aktiv uppköpspolitik skapat. Så sent som på 1920-talet fanns emellertid flera privata telefonnät i Sverige och Banverket har alltid haft sitt eget telefonnät.

På grund av att monopolet saknade lagskydd var det så att somliga svenska företag med höga telefonräkningar på grund av samtal till USA, började att via speciella mottagare koplla in sig direkt på de amerikanska näten.

Detta tvingade dåvarande televerket att sänka taxorna på USA-trafiken. Alltså var till och med Televerkets de-factomonopol brutet innan den SÅ KALLADE avregleringen. Observera att något sådan aldrig skedde i Tyskland, därför att Bundespost hade ett riktigt stenhårt monopol. Man fick, åtminstone inte tidigare, bygga upp ett telefonledning som korsade en tomtgräns om man inte hette Bundespost. De enda undantagen var alltså interntelefoner där ledningen inte korsade en tomtgräns. Därför var det strängt taget olagligt att använda sig av danska mobiltelefoner i norra Tyskland, även om det i praktiken gick alldeles utmärkt och tysk polis förmodligen inte kände till förbudet.

Jag menar att man genom att ålägga Telia att hjälpa sina konkurrenter skapat en absurd situation som bland annat leder till att Telia drar sig för att utföra reparationer i sitt eget nät.

Hade man bara låtit gamla hederliga Televerket vara i fred hade redan nu ny teknik i praktiken krossat Televerkets faktiska monopol. Dessutom vet jag många som påstår att Televerket åtgärdade fel i det egna nätet snabbare än det delvis privatiserade Telia. Anledningen till att Telia "sölar" är att Telia inte har monopol inom sitt eget nät och därför endast därför att lagstiftaren tvingar Telia åtgärdar vissa typer av fel, där åtgärderna är till nytta för konkurrenterna.

Hade Televerket inte privatiserats, men ny teknik brutit upp det faktiska monopolet hade de Televerksanställda varit rädda att bli av med sina jobb och konkurrensen hade därför disciplinerat också ett statligt verk.

Jag tycker inte att det är konstigare att anse att Telia inte skall behöva släppa in konkurrenter, än att man inte får gå in på McDonalds och äta mat man köpt hos Burger King. McDonalds städar ju sina egna restauranger och vill givetvis få intäkter.

Skulle man tillämpa samma princip vad gäller olika snabbmatskedjor, skulle detta innebära att Burger King kunde anmäla McDonalds till Hamburgerstyrelsen för att de förbjudit folk att äta Burger Kings produkter på Mc Donalds restaurang.

Med en sådan lagstiftning skulle Mc Donalds förmodligen med tiden sluta att städa sina restauranger.
 
Skulle man tillämpa samma princip vad gäller olika snabbmatskedjor, skulle detta innebära att Burger King kunde anmäla McDonalds till Hamburgerstyrelsen för att de förbjudit folk att äta Burger Kings produkter på Mc Donalds restaurang.

Men också att staten hade byggt upp tusen hamburgerrestauranger och sedan skänkt till McDonalds. Och att etableringskostnaden för nya hb-restauranger hade varit stor.
 
Om staten byggt 1000 hamburgerrestauranger och skänkt dem till Paul Lederhosen* hade samme Lederhosen omedelbart fått vidkännas hård konkurrens om han inte skött dessa 1000 restauranger på ett bra sätt.

Sedan är det sant att det är i praktiken omöjligt att bygga upp ett landsomfattande kopparnät, men det finns idag ett otal sätt att komma förbi detta problem.

Dessutom har en monopolist ingen anledning att ta ut ett så högt pris att folk slutar använda sig av tjänsten, även om det blir svårt omöjligt att ersätta tjänsten.

Dessutom menar jag att det skapas väldigt underliga incitament om man ålägger en defactomonopolist att hjälpa sina konkurrenter. Det senaste är förmodligen anledningen till att Telia "sölar" med att åtgärda vissa typer av fel, som Televerket åtgärdade omgående.

*McDonalds "grundare" i Sverige heter Paul Lederhausen.
 
Tredje stycket borde ha haft en annan lydelse. Här kommer den korrigerade versionen:

Dessutom har en monopolist ingen anledning att ta ut ett så högt pris att folk slutar använda sig av tjänsten, trots att det är svårt eller omöjligt att ersätta den.
 
Om staten byggt 1000 hamburgerrestauranger och skänkt dem till Paul Lederhosen* hade samme Lederhosen omedelbart fått vidkännas hård konkurrens om han inte skött dessa 1000 restauranger på ett bra sätt.

Inte om det hade varit förhållandevis väldigt dyrt att bygga en Burgarkung-restaurang. Eller om Lederhosen hade misskött McD grovt, då. (Frågan är inte digital, förstås. Ju dyrare det är att bygga BK-restauranger desto mer kan Lederhosen missköta sig eller ta ut överpriser utan att behöva bekymra sig, och ju mer Lederhosen missköter sina restauranger eller tar ut överpriser desto mer lockande blir det för andra kapitalister att starta en BK-restaurang och konkurrera om att skära guld med täljkniv.)

Dessutom har en monopolist ingen anledning att ta ut ett så högt pris att folk slutar använda sig av tjänsten, trots att det är svårt eller omöjligt att ersätta den.

Självklart inte. Det dåliga är att monopolisten kan ta ut ett högre pris än han skulle kunnat om han haft konkurrenter, enbart för att han inte har några konkurrenter, och att incitamentet att bli bättre saknas/är mindre.

Dessutom menar jag att det skapas väldigt underliga incitament om man ålägger en defactomonopolist att hjälpa sina konkurrenter. Det senaste är förmodligen anledningen till att Telia "sölar" med att åtgärda vissa typer av fel, som Televerket åtgärdade omgående.

Vad man bör göra, och borde ha gjort, är att skilja Telia från kopparen. Och kopparmonopolisten borde inte ha fått vara ISP åt någon, eller äga ISP:er, eller särbehandla vissa ISP:er. Medan Telia i det här scenariot får göra vad de vill.
 
Det du säger implicerar att man hade blivit tvungen att underställa "kopparmonopolisten" något slags reglering.

Jag anser att marknadskrafterna till och med klarar av att korrigera ett defactomonopol som inte behandlar sina kunder på ett rimligt sätt.

Sedan är det förstås sant att konkurrensen tenderar bli något mindre intensiv om det kostar mer att etablera sig på en viss marknad än på en annan marknad till vilken "inträdesbiljetten" är något billigare.

Detta är emellertid det sätt på vilket en fri marknad garanterar en viss investeringstrygghet i branscher med enorma investeringsbehov.
 
Jag vill invända mot att konsumenten eller pensionsfonder kan köpa aktier i monopolföretaget och ta del av monopolvinsten. Varför skulle företaget behöva hämta kapital från börsen när de gör goda vinster på verksamheten?

Annars håller jag med. Människan är inte så hjälplös som vissa tror. Om företag i monopolställning missköter sig så kommer konsumenterna förr eller senare att hitta vägar förbi. Att SF och Sandrews inte fick gå ihop på en krympande biografmarknad vara bara löjligt. De konkurrerar med TV, hyrvideo och köpfilmer.
 
Om ett företag är börsnoterat finns möjligheter att köpa aktier antingen dessa är nyemitterade eller inte.

Jag skulle gissa att stora företag, inom branscher där det inte finns utrymme för särskilt många aktörer och kapitalbehoven är stora, skulle vara utmärkta investeringar för riskskygga investerare i ett laissez-fairesamhälle.

Dit hör järnvägar, telefonnät och kanske även privata avgiftbelagda motorvägar.

Öresundsbron är ett exempel på den typ av företag jag tänker på. Nu vet jag för all del inte om man kan bli delägare i öresundsbron via börsen, men jag kan tänka mig att det skulle finnas sådana eller liknande möjligheter i ett laissez-fairesamhälle.

Att sådana bolag inte skulle genomföra emissioner verkar inte heller troligt. Äger man exempelvis bron över Stora Bält kan det vara intressant att få genomföra andra liknande projekt. Där kan man tänka sig öresundsbron eller de nyligen omdiskuterade planerna på en fast förbindelse mellan Rödbyhavn och Puttgarden.

I någon mening kommer givetvis de företag som äger sådana förbindelser ha någon typ av monopol av det enkla skälet att marknaden inte bär upp mer än en öresundsbro, en Stora Bält-bro, en fast förbindelse mellan Rödbyhavn och Puttgarden osv.

En tanke jag menar man borde ha övervägt vid privatiseringen av så kallade naturliga monopol hade varit att skänka bort aktierna till allmänheten. I så fall hade "monopolvinsten" stannat hos dem som bekostat utbyggnaden av dessa system och det hade likväl varit möjligt att ta upp konkurrensen med det så kallade monopolet.

Min poäng är att det uppstår naturliga jämvikter på oreglerade marknader och att detta gäller även på marknader där det bara finns en aktör.
 
RÄTTELSE:

Så här skrev jag:

"Om ett företag är börsnoterat finns möjligheter att köpa aktier antingen dessa är nyemitterade eller inte."

Så här borde det ha stått:

"Om ett företag är börsnoterat finns möjligheter att köpa altier antingen dessa är nyligen emitterade eller inte."

Alla aktier är ju ursprungligen nyemitterade.
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?