flavianopolis

Under de allra senaste dagarna har den svenska kronan förstärkts såväl gentemot den amerikanska dollarn som gentemot euron. Som jag ser det har detta två skäl. Anledningen till att kronan stärks gentemot dollarn är med största säkerhet att New Century Financials insolvens indikerar att en amerikansk recession kan vara i antågande. Detta betyder i sin tur att sannolikheten för att Federal Reserve skall börja bedriva en mera expansiv penningpolitik ökat, med den påföljden att dollarn försvagas. De finansiella marknaderna anteciperar nämligen alltid centralbankernas nästa steg med den påföljden att höjda styrräntor understundom får ifrågavarande valuta att sjunka och vice versa. Att min misstanke kan vara riktig bekräftas enligt min mening av det faktum att dollarn försvagats gentemot euron.

Därutöver har kronan förstärkts även gentemot euron och detta förklaras knappast av vad som anförts i föregående stycke. Rimligen måste förklaringen här vara en annan. Jag tror att förklaringen är det faktum att kronan försvagats ganska påtagligt gentemot euron sedan årsskiftet fått till följd att den svenska inflationstakten utfallit högre än vad som allmänt troddes bli fallet. Detta har i sin tur utlöst förväntningar om att Riksbanken inte kommer att slå av på takten vad gäller fortsatta justeringar av styrräntorna med den påföljden att de finansiella marknaderna anteciperar en stramare penningpolitik och därför driver upp kronkursen så att åtminstone en del av kronans fall gentemot euron sedan årsskiftet kompenserats. Detta är djupt olyckligt.

Vad bör Riksbanken göra?

Riksbanken bör fortsätta att steg för steg höja styrräntorna. I så fall stryper man nämligen kreditexpansionens källa och dessutom kommer de finansiella marknaderna i så fall att antecipera en lättare penningpolitik med den påföljden att kronan återigen kommer att falla gentemot euron. Detta är nödvändigt för att öka sysselsättningen. Dessutom kommer en lägre real kronkurs i kombination med en lägre takt i kreditexpansionen få kronans "risknivå" att falla med den påföljden att de redan mycket låga obligationsräntorna kommer att falla ytterligare. Svenska obligationsräntor är idag bland de lägsta i världen och jag är övertygad om att Sverige med hjälp av en konsekvent inflationsbekämpning och en lägre real kronkurs kan ta upp kampen med Schweiz om att ha Europas lägsta obligationsräntor. Detta vore dessutom en sund vitaminkick för konjunkturen.

Däremot är det faktiskt sannolikt att en så kallad räntehöjningspaus troligen skulle få den reala prisjusterade kronkursen att stiga, vilket i det korta perspektivet skulle ge en skenbart lägre inflationstakt och minskande sysselsättning. Försöker Riksbanken försvaga kronan med hjälp av en så kallad räntehöjningspaus samt menar att den finansiella oron i USA bör "lindras" med hjälp av en övermåttan yppig likviditet riskerar man alltså att driva upp den prisjusterade kronkursen med minskande sysselsättning och en skenbart lägre inflationstakt som följd. Detta var i korta drag det misstag Riksbanken gjorde hösten 2001.

Det är därför med största säkerhet så att den snabbast verksamma åtgärden man kan tänka sig för att reducera inflationstakten i ett kortare perspektiv är att sänka styrräntorna. I så fall skulle de finansiella marknaderna omedelbart antecipera räntehöjningar med en högre real kronkurs som följd. En högre real kronkurs skulle med närmast omedelbar verkan få sysselsättningen att minska och egentligen inte göra några andra än dem som vill sälja stenhus glada. Trots detta skulle den uppmätta inflationstakten i ett kortare perspektiv minska som ett resultat av en högre kronkurs och lägre importpriser.

Riksbanken bör alltså fortsätta höja styrräntorna i syfte att få de finansiella marknaderna att antecipera styrräntesänkningar. I så fall kommer kronan troligen fortsätta sin fallande bana och obligationsräntorna fortsätta falla. Dessutom tror jag inte att full sysselsättning behöver vara särskilt avlägsen med en sådan politik.