torsdag, maj 10, 2007
Att "tolka" inflationsstatistiken
Så här skriver Statistiska Centralbyrån i ett pressmeddelande som just presenterats.
"Inflationstakten, räknad som förändringen under de senaste tolv månaderna, var 1,9 procent i april. I april 2006 var inflationstakten 1,5 procent. Konsumentpriserna steg i genomsnitt med 0,5 procent från mars till april, vilket de även gjorde under samma period förra året. Årstakten för den underliggande inflationen enligt måttet UND1X var 1,2 procent i april."
Siffran för föregående månad är också 1,9% och inflationstakten är således oförändrad.
Jag menar att det å ena sidan är uppenbart att inflationstakten sett i ett längre tidsperspektiv styrs av hur klok eller oklok penningpolitik Riksbanken för. Å andra sidan heter det att Sveriges Riksbank inte har något växelkursmål och samtidigt är det helt uppenbart att de månader kronan uppvisar styrka tenderar inflationstakten vara stabil eller fallande och de månader kronan försvagas tenderar inflationstakten att stiga.
Skulle Riksbanken alltså fatta sina beslut rörande styrräntan enbart på grundval av den senaste månadens inflationstakt skulle detta leda till att styrräntorna höjdes i de fall kronan försvagats sedan föregående sammanträde och vice versa i de fall kronan stärkts sedan föregående sammanträde.
Detta skulle i praktiken leda till att Riksbanken skulle bedriva växelkurspolitik, trots att man officiellt inte bedriver växelkurspolitik.
I detta sammanhang vill jag peka på ett fenomen som enligt min övertygelse är en stor hjälp när man skall försöka förstå varför kronan rör sig i ena eller andra riktningen i det korta tidsperspektivet. Det är helt enkelt så att kronan tenderar att stiga i reala, köpkraftskorrigerade termer i de fall den så kallade marknaden gör bedömningen att Riksbanken under nära förestående framtid kommer att höja styrräntorna. Riksbanken har tydligt signalerat att nästa beslut troligen blir en höjning. Av detta skäl kommer kronan att vara stark gentemot euron till dess den så kallade marknaden blir övertygad om att Riksbanken istället kommer att börja sänka styrräntorna. Kronans styrka leder därför till att den uppmätta inflationen framstår som mindre än det verkliga inflationstrycket.
Inom en icke alltför avlägsen framtid kommer troligen Riksbanken att ha höjt styrräntan till den nivå som Riksbanken själv prognosticerat för 2010, nämligen 3,75%. Höjs styrräntan sedan till en nivå över 3,75% uppstår det motsatta fenomenenet såtillvida att det kommer att uppstå en förväntan om lägre styrräntor med den påföljden att kronan kommer att framstå som ett osäkert alternativ.
I det läget kommer den av SCB uppmätta och publicerade inflationen, enligt min övertygelse, istället att tendera överskatta det verkliga inflationstrycket. Det var i en sådan situation Sverige befann sig under perioden som följde efter det att kronan tilläts "flyta fritt" i november 1992 fram till dess att Riksbanken sänkt styrräntorna så till den grad att Riksbankens låga styräntor frammanat en osund kreditexpansion. I det läget uppstod emellertid det problemet att alla förväntade sig en skärpning av penningpolitiken med den påföljden att den reala kronkursen förstärktes, vilket skapade en illussion om låg inflation. Det är detta som av somliga kallas "den nya ekonomin" eller något liknande.
Ser man till hur priset på en Big Mac justerats sedan 1992 framträder detta fenomen tydligt.
Från 1992 till 1999 sänktes priset på en Big Mac från 25,50 kronor till 24,00 kronor. Från 1999 fram till idag har priset dock höjts från 24,00 kronor till 33,00 kronor, vilket alltså är en höjning med hela 37,5%. Under samma tidsperiod har det tyska priset höjts från 4,99 DM till 3,10 €. Eftersom en euro motsvarar 1,95583 DM kostar en tysk Big Mac idag, så att säga, 6,06 DM, vilket alltså är en höjning med "endast" 21,4%. Räknar man om dagens eurokurs till D-mark kostar idag, den 10 maj 2007, en D-mark 4,70 kronor. I början av 1999 kostade en D-mark 4,81 kronor. Kronan har alltså stigit mot D-marken/euron, trots att de inhemska svenska priserna stigit betydligt mera än de inhemska tyska priserna.
Detta är också förklaringen till att Sverige under senare år haft en svag ökning av sysselsättningen. Vad som krävs är att Riksbanken genom räntehöjningar stryper den inhemska kreditexpansionen samt att Riksbanken skapar förväntningar om en lägre framtida styrränta i syfte att få den så kallade marknaden att göra sig av med kronor. Jag tycker att Riksbanken gör rätt i att publicera en prognos om den framtida styrräntan givet att man sedan kommer att överträffa denna prognos i syfte att framkalla ett säljtryck mot kronan.
Den lärdom jag menar att man kan dra av detta är att priset på en Big Mac mycket bättre avspeglar det verkliga inhemska inflationstrycket än det "breda", trubbiga och växelkurskänsliga KPI. Jämför man sedan priset på en Big Mac i olika länder, under längre tidsperioder, kan man dessutom göra intressanta iakttagelser rörande de reala köpkraftskorrigerade växelkurserna.
"Inflationstakten, räknad som förändringen under de senaste tolv månaderna, var 1,9 procent i april. I april 2006 var inflationstakten 1,5 procent. Konsumentpriserna steg i genomsnitt med 0,5 procent från mars till april, vilket de även gjorde under samma period förra året. Årstakten för den underliggande inflationen enligt måttet UND1X var 1,2 procent i april."
Siffran för föregående månad är också 1,9% och inflationstakten är således oförändrad.
Jag menar att det å ena sidan är uppenbart att inflationstakten sett i ett längre tidsperspektiv styrs av hur klok eller oklok penningpolitik Riksbanken för. Å andra sidan heter det att Sveriges Riksbank inte har något växelkursmål och samtidigt är det helt uppenbart att de månader kronan uppvisar styrka tenderar inflationstakten vara stabil eller fallande och de månader kronan försvagas tenderar inflationstakten att stiga.
Skulle Riksbanken alltså fatta sina beslut rörande styrräntan enbart på grundval av den senaste månadens inflationstakt skulle detta leda till att styrräntorna höjdes i de fall kronan försvagats sedan föregående sammanträde och vice versa i de fall kronan stärkts sedan föregående sammanträde.
Detta skulle i praktiken leda till att Riksbanken skulle bedriva växelkurspolitik, trots att man officiellt inte bedriver växelkurspolitik.
I detta sammanhang vill jag peka på ett fenomen som enligt min övertygelse är en stor hjälp när man skall försöka förstå varför kronan rör sig i ena eller andra riktningen i det korta tidsperspektivet. Det är helt enkelt så att kronan tenderar att stiga i reala, köpkraftskorrigerade termer i de fall den så kallade marknaden gör bedömningen att Riksbanken under nära förestående framtid kommer att höja styrräntorna. Riksbanken har tydligt signalerat att nästa beslut troligen blir en höjning. Av detta skäl kommer kronan att vara stark gentemot euron till dess den så kallade marknaden blir övertygad om att Riksbanken istället kommer att börja sänka styrräntorna. Kronans styrka leder därför till att den uppmätta inflationen framstår som mindre än det verkliga inflationstrycket.
Inom en icke alltför avlägsen framtid kommer troligen Riksbanken att ha höjt styrräntan till den nivå som Riksbanken själv prognosticerat för 2010, nämligen 3,75%. Höjs styrräntan sedan till en nivå över 3,75% uppstår det motsatta fenomenenet såtillvida att det kommer att uppstå en förväntan om lägre styrräntor med den påföljden att kronan kommer att framstå som ett osäkert alternativ.
I det läget kommer den av SCB uppmätta och publicerade inflationen, enligt min övertygelse, istället att tendera överskatta det verkliga inflationstrycket. Det var i en sådan situation Sverige befann sig under perioden som följde efter det att kronan tilläts "flyta fritt" i november 1992 fram till dess att Riksbanken sänkt styrräntorna så till den grad att Riksbankens låga styräntor frammanat en osund kreditexpansion. I det läget uppstod emellertid det problemet att alla förväntade sig en skärpning av penningpolitiken med den påföljden att den reala kronkursen förstärktes, vilket skapade en illussion om låg inflation. Det är detta som av somliga kallas "den nya ekonomin" eller något liknande.
Ser man till hur priset på en Big Mac justerats sedan 1992 framträder detta fenomen tydligt.
Från 1992 till 1999 sänktes priset på en Big Mac från 25,50 kronor till 24,00 kronor. Från 1999 fram till idag har priset dock höjts från 24,00 kronor till 33,00 kronor, vilket alltså är en höjning med hela 37,5%. Under samma tidsperiod har det tyska priset höjts från 4,99 DM till 3,10 €. Eftersom en euro motsvarar 1,95583 DM kostar en tysk Big Mac idag, så att säga, 6,06 DM, vilket alltså är en höjning med "endast" 21,4%. Räknar man om dagens eurokurs till D-mark kostar idag, den 10 maj 2007, en D-mark 4,70 kronor. I början av 1999 kostade en D-mark 4,81 kronor. Kronan har alltså stigit mot D-marken/euron, trots att de inhemska svenska priserna stigit betydligt mera än de inhemska tyska priserna.
Detta är också förklaringen till att Sverige under senare år haft en svag ökning av sysselsättningen. Vad som krävs är att Riksbanken genom räntehöjningar stryper den inhemska kreditexpansionen samt att Riksbanken skapar förväntningar om en lägre framtida styrränta i syfte att få den så kallade marknaden att göra sig av med kronor. Jag tycker att Riksbanken gör rätt i att publicera en prognos om den framtida styrräntan givet att man sedan kommer att överträffa denna prognos i syfte att framkalla ett säljtryck mot kronan.
Den lärdom jag menar att man kan dra av detta är att priset på en Big Mac mycket bättre avspeglar det verkliga inhemska inflationstrycket än det "breda", trubbiga och växelkurskänsliga KPI. Jämför man sedan priset på en Big Mac i olika länder, under längre tidsperioder, kan man dessutom göra intressanta iakttagelser rörande de reala köpkraftskorrigerade växelkurserna.
