fredag, juni 08, 2007

 

Hur tänker inflationisterna?

Jag förmodar att de som med intresse läser mina texter om inflation inte har kunnat undgå att Riksbanken är föremål för kritik av såväl mig som ett antal andra debattörer.

Jag kritiserar Riksbanken för att driva en inflationsdrivande penningpolitik, medan de flesta andra kritiker menar att Riksbanken ständigt överskattar inflationsriskerna. De som företräder den senare uppfattningen pekar på att Riksbanken under ett flertal år underskridit det så kallade inflationsmålet på +2% per år.

Genom att underskrida inflationsmålet, så sägs det, har Riksbanken hållit tillbaka tillväxten, spätt på arbetslösheten och bidragit till att skuldsatta svenskar tvingats betala alltför höga räntor. Enligt mitt synsätt finns det visserligen ett korn av sanning i att Riksbanken bidragit till att driva upp arbetslösheten av det skälet att kronans prisjusterade växelkurs varit mycket hög under senare år. Detta förhållande har bidragit till en hög arbetslöshet och beror på den förda penningpolitiken.

I övrigt menar jag dock att mina motståndare har kapitalt fel och jag tänkte här förklara varför.

Det grundproblem som inflationisterna förbiser är att hög inflation ger höga nominella räntor. Hade Riksbanken lyckats piska upp inflationen hade därför de nominella räntorna utfallit högre än de verkligen gjort. Hur skall högre räntor kunna bidra till ekonomisk tillväxt? Då invänder möjligen någon att höga nominella räntor inte är något problem så länge realräntorna är låga. Detta är möjligen i någon mening sant, men om man studerar historiska ekonomiska data kan man lätt göra den iakttagelsen att hög inflationstakt inte bara ger betydligt högre nominella räntor, men också att högre inflationstakt ger högre realräntor. Jämför man Storbritannien och Tyskland under de år den brittska inflationstakten oftast var tvåsiffrig skall man se att Tyskland hade ojämförligt lägre nominella räntor, men också att den tyska realräntan var betydligt lägre än den brittiska. Och detta är väl egentligen inte så konstigt, eftersom det framstår som mera riskfyllt att bevilja kredit i en inflationsvaluta än en stabil dito. Alltså vill långivarna ha högre kompensation.

Ett påstående är att penningpolitiken dämpat den ekonomiska tillväxten genom att inflationsmålet underskridits. Konsekvensen av resonemanget är att högre inflation ger högre tillväxt. Vad finns det för belägg för ett sådant påstående? Svaret är att det inte finns några belägg alls för påståendet, men att det finns ett antal indikationer på motsatsen. Under 1970-talet hade Storbritannien en mycket hög inflationstakt och en mycket låg tillväxt. Idag har Storbritannien en betydligt högre tillväxt och en betydligt lägre inflationstakt. Jämför man Västtyskland och Storbritannien under 1970-talet ser man att Västtyskland hade högre ekonomisk tillväxt och lägre inflationstakt. Utifrån det tidigare resonemanget om höga och låga realräntor kanske inte detta är så svårt att förstå. Om realräntorna är låga befrämjar detta intresset för att företa investeringar.

Vad gäller arbetslösheten gäller samma förhållande såtillvida att en högre inflationstakt ger högre nominella och verkliga räntor med minskat intresse för investeringar som följd. Dessutom leder minskande investeringar till att nya kapaciteter inte byggs ut i samma takt med ett minskande varuutbud som följd. Ett relativt sett mindre varuutbud ger i sin tur ännu högre priser.

Vad gäller arbetslösheten skall man också komma ihåg att en hög sysselsättning är i sig inflationsdämpande. Om fler människor arbetar ger detta ett större utbud av varor och tjänster, vilket är prisdämpande. Påståendet att en stor efterfrågan på arbetskraft genererar en ohållbar lönestegringstakt är också ohållbart av det skälet att de som efterfrågar arbetskraft inte har obegränsad betalningsförmåga, givet att inte penningvärdet håller på att raderas ut i expressfart. Västtyskland hade 1956 en deflationstakt på 2,3%, samtidigt som tillväxten var enorm. Den faktor som höll tillbaka tillväxten var bristen på arbetskraft. Arbetsgivarna tävlade om arbetskraft, men i likhet med alla andra har arbetsgivare inga oändliga källor att ösa pengar ur. Deras konkurrens om arbetskraften är alltså inte inflationsdrivande annat än i den meningen att lönernas andel i förhållande till vinsterna tenderar att öka i en situation med brist på arbetskraft. Detta kan i sin tur ge vissa temporära genomslag i konsumentpriserna, men någon bestående inflation kan det aldrig ge. Dessutom är det inte ett dugg konstigt att deflation och hög tillväxt hör ihop. Om man har en stor tillväxt betyder ju detta ingenting annat än att utbudet av varor och tjänster ständigt växer med allmänt prisfall som följd. Ekonomisk tillväxt är alltså egentligen ingenting annat än fallande priser.

Finns det då inget av värde i inflationisternas läror? Mitt svar är att det för det första är sant att en deflation som beror på en likviditetskontraktion innefattar ett verkligt och omfattande problem. Om nämligen deflationen inte beror på ett växande utbud utan istället beror på en finansiell kontraktion kommer visserligen den nominella räntan att falla, men eftersom priserna faller i hög takt kommer likväl realräntan att utfalla högt. Detta är en ohållbar situation, men under guldmyntfot skulle situationen aldrig kunna bli bestående av det skälet att fallande priser kommer att göra guldbrytning mera lönsamt. Därför var det faktiskt så att en större prisfall än det som kom till stånd 1929 till 1932 hade kurerat depressionen. Under denna period kom deflationen visserligen upp i sådana tal att realräntorna började stiga på ett ohållbart sätt, men hade deflationen tillåtits bli riktigt snabb hde guldbrytningens lönsamhet snart återställts till nivån före första världskriget och depressionen kommit att upphöra. Olika regeringars åtgärder för att dämpa prisfallet bidrog alltså till depressionen. Kom ihåg att den genomsnittliga timlönen i Sverige 1931 uppgick till 1,16 kronor, medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kr. Att kalla detta deflation framstår som tämligen vågat.

Ett annat problem är att låg eller negativ inflationstakt i kombination med flytande växelkurs tycks tendera att driva upp den priskorrigerade växelkursen. Som jag ser det är detta ett utmärkt argument för en remonetisering av guldet, eller att en centralbank bör försöka styra växelkursen på den egna valutan. Bundesbank bedrev en medveten politik för att hålla ned D-markens reala växelkurs, samtidigt som man höll ett vaksamt öga på den inhemska kreditexpansionen. Detta kan liknas vid artificiell guldstandard och är möjligen en lösning på problemet.

Vad är då summan av mitt resonemang? Jo, precis som att det är förenat med stora vinster att minska ned inflationstakten från 27% till 3%, vilket Storbritannien lyckats med, är det förenat med stora vinster att få ned inflationen från 3% till 0%. Har man kommit ned till 0% bör man inte heller där göra halt utan istället eftersträva en svag deflation som böra löpa i synkron med en stigande produktivitet. Deflation är nämligen först ett problem om den beror på något annat än stigande produktivitet. Inflationen ger oss ingenting av värde, men den orsakar stora skador. Risken för en finansiell kontraktion är dessutom å det grövsta överdriven och om den verkligen skulle uppträda skulle Riksbanken lätt kunna häva den genom att köpa utländsk valuta.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?