fredag, juni 08, 2007
Obligationsräntor och börsfall
I föregående text pekar jag på vissa ohållbara inre motsättningar i inflationismens intellektuella irrgångar. Idag faller börsen till följd av stigande obligationsräntor. Ju högre inflationen utfaller, desto högre tenderar obligationsräntorna att utfalla.
Sedan är det sant att om den allmänna prisnivån stiger kan det vara bra att äga exempelvis skogar och gruvor och att aktier i bolag med stora innehav av skog och gruvor därför erbjuder inflationsskydd. Å andra sidan skall detta vägas mot att högre räntor leder till en lägre värdering av finansiella tillgångar.
Ett vanligt fel centralbanker gör är att möta fallande börskurser med mera inflatorisk penningpolitik. Om man nu sänker Riksbankens så kallade styrräntor kan detta skapa en misstanke om högre framtida inflation, vilket i sin tur kan ge högre obligationsräntor med lägre börskurser som följd. Denna effekt kan under omständigheter vara större än den kursdrivande effekt som följer av att det finns bolag med stora innehav av inflationssäkra tillgångar, typ skog och gruvor. Om man justerar börskurserna utifrån konsumentprisindex lär det vara så att det inte funnits någon längre och kraftigare börshausse än den som inträffade under deflationen från 1873 till 1896.
Om Riksbanken vill bidra till en starkare börs bör därför Riksbanken fortsätta den inslagna vägen med höjda styrränor. Jag menar att en mycket starkt bidragande orsak till den stora börsnedgången under åren 2000-2003 var att Riksbanken bedrev en inflationsdrivande penningpolitik. Det finns inga skäl att upprepa dessa misstag.
Högre styrräntor ger lägre inflation och lägre inflation ger lägre obligationsräntor och lägre obligationsräntor ger en starkare börs.
Sedan är det sant att om den allmänna prisnivån stiger kan det vara bra att äga exempelvis skogar och gruvor och att aktier i bolag med stora innehav av skog och gruvor därför erbjuder inflationsskydd. Å andra sidan skall detta vägas mot att högre räntor leder till en lägre värdering av finansiella tillgångar.
Ett vanligt fel centralbanker gör är att möta fallande börskurser med mera inflatorisk penningpolitik. Om man nu sänker Riksbankens så kallade styrräntor kan detta skapa en misstanke om högre framtida inflation, vilket i sin tur kan ge högre obligationsräntor med lägre börskurser som följd. Denna effekt kan under omständigheter vara större än den kursdrivande effekt som följer av att det finns bolag med stora innehav av inflationssäkra tillgångar, typ skog och gruvor. Om man justerar börskurserna utifrån konsumentprisindex lär det vara så att det inte funnits någon längre och kraftigare börshausse än den som inträffade under deflationen från 1873 till 1896.
Om Riksbanken vill bidra till en starkare börs bör därför Riksbanken fortsätta den inslagna vägen med höjda styrränor. Jag menar att en mycket starkt bidragande orsak till den stora börsnedgången under åren 2000-2003 var att Riksbanken bedrev en inflationsdrivande penningpolitik. Det finns inga skäl att upprepa dessa misstag.
Högre styrräntor ger lägre inflation och lägre inflation ger lägre obligationsräntor och lägre obligationsräntor ger en starkare börs.
