flavianopolis

För några dagar sedan publicerades på en blogg kallad Machina Libera en liten text om vad som slarvigt kallas fractional reserve banking. Läs gärna texten inklusive kommentarer på följande länk.

http://sp3tt.wordpress.com/2007/06/19/kort-om-frb/#comments

Min tanke är att kort ge min syn på saken i syfte att förklara varför jag inte anser att en sedelutgivande bank genom lag skall tvingas hålla fullständiga reserver bakom alla avistaförbindelser. Med ordet avistaförbindelser avser jag förpliktelser att ofördröjligen tillhandahålla guldmynt.

Enligt min uppfattning görs i såväl själva texten som kommentarerna en i grunden korrekt distinktion mellan kredittransaktioner och uppdrag att förvara guldmynt. Om en bank eller myntförvaringsinstitut åtar sig att för kundens räkning förvara guldmynt och sedan lånar ut dessa är detta givetvis oacceptabelt. Självfallet kommer ett företag som åtar sig att förvara guldmynt också att ta ut en avgift för sitt arbete.

Sedan menar textförfattaren att situationen är något annorlunda i de fall kunden mot ränta lånar ut guldmynt till en bank. Banken måste då i sin tur låna ut guldmynten till en högre ränta för att bestrida sina utgifter och generera vinst. Under tiden banken lånar ut guldmynten är det självklart så att mynten inte finns i banken. De är ju utlånade till någon annan.

Så långt är jag överens med såväl textförfattaren som kommentatorerna. Samtidigt vill jag peka på några i texten och kommentarerna mindre väl beaktade förhållanden.

Det första förhållandet är att i de fall man en bank åtar sig att mot avgift förvara guldmynt kan avgiften liknas vid en negativ räntesats. Man skulle kunna tänka sig en bank som mot en årlig avgift om 1% av de anförtrodda mynten förvarade guldmynt. Om dessutom banken uppställde det villkoret att avgiften aldrig kunde understiga ett visst belopp, och detta belopp exempelvis vore ett guldmynt, skulle detta betyda att den som anförtrodde banken ett visst antal guldmynt med tiden inte skulle kunna kräva banken på så mycket som ett enda guldmynt.

Det andra förhållandet är det förhållande att i de fall någon mot ränta lånar ut guldmynt till en bank ett skuldebrev utfärdas. Skuldebrevet anger bankkunden som borgenär och banken som gäldenär. Borgenären har en fordran och gäldenären en skuld. Det finns givetvis ingenting som säger att gäldenären inte skulle kunna sälja sitt skuldebrev mot guldmynt. Om bankens skuld inklusive ränta förfaller till betalning ett visst framtida datum kan exempelvis en så kallad privatdiskontör erbjuda sig att omedelbart köpa fordran av den ursprunglige borgenären. För att affären skall ge privatdiskontören en vinst kan givetvis privatdiskontören inte erbjuda den ursprunglige borgenären hela kapitalbeloppet. Skuldebrev kan alltså överlåtas eller diskonteras.

Ett annat sätt på vilket skuldebrev kan byta händer är genom att den ursprunglige borgenären byter sin fordran mot varor. Om den ursprunglige borgenären exempelvis vill köpa ett större parti råkaffe kan det hända att kaffeimportören är villig att acceptera att skuldebrevet överlåts på honom i utbyte mot kaffepartiet.

Ytterligare bör det mycket noggrant observeras att eftersom myntförvaring i praktiken kan likställas med en negativ räntesats är det inte uteslutet att ett skuldebrev kan löpa till 0% ränta. Om en bank erbjuder mig 0% ränta på 100 guldmynt är detta givetvis fördelaktigt i jämförelse med en myntförvaringsanstalt som kräver 1% i årlig myntförvaringsavgift. Jag måste då väga riskerna mellan de två erbjudandena. Anförtror jag mina guldmynt åt myntförvaringsanstalten finns det en risk att myntförvaringsanstalten rånas, men om jag anförtror guldmynten åt en bank finns en risk för att banken skall göra kreditförluster och inte kunna fullgöra sin förpliktelse att lösa lånet som löper till 0% ränta. Att anförtro guldmynt åt ett kreditinstitut är därför förenat med en kommersiell risk och denna bedöms i normalfallet vara större än risken för att myntförvaringsanstalten skall rånas. Å andra sidan erbjuder banken ränta, även om denna i vissa fall kan vara fastställd till 0%.

En sedel är de jure ingenting annat än ett till betalning förfallet skuldebrev som löper till 0% ränta. Sedeln har dessutom det särdraget att den förfaller till betalning i samma ögonblick som den emitteras. De facto förfaller skuldebrevet till betalning dock först då antingen den ursprunglige borgenären eller någon som förvärvat skuldebrevet presenterar skuldebrevet för betalning. När detta sker kan det tänkas att banken gjort en kreditförlust och därför inte kan lösa lånet. Detta är dock ett oundvikligt problem givet att man inte vill förbjuda kreditgivning.

Den enda kvarvarande skillnaden är alltså att motståndarna till fractional reserve banking inte anser att det skall vara tillåtet att emittera ett skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären verkligen har denna summa tillgänglig. Däremot anser motståndarna till fractional reserve banking att det skall vara tillåtet att emittera skuldebrev, som förfaller till betalning vid ett senare datum, trots att ingen absolut garanti finns för att gäldenären verkligen skall kunna betala den dag skulden förfaller till betalning. Jag anser att det är absurt att inskränka avtalsfriheten på detta sätt.

Hur är det då med invändningen att emission av skuldebrev har en inflatorisk effekt? Svaret är att eftersom inte ens motståndarna till fractional reserve banking helt vill förbjuda emissionen av skuldebrev skulle en inflatorisk effekt uppträda även i en situation där det vore förbjudet att emittera skuldebrev som förfaller till betalning i samma stund som de emitteras utan att till fullo motsvaras av guldmynt. Jag ser dock inget problem i detta, eftersom det finns en naturlig spärr mot inflation så länge penningsytemet bygger på guldets solida grund. Denna begränsning gäller dock även i en situation där det är tillåtet att emittera skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som de emitteras utan att till fullo motsvaras av guldmynt.

Vad gäller påståendet att fractional reserve banking gör det möjligt för bankerna att låna ut mer pengar än de lånat vill jag säga följande. Om guldmynt utgör grunden i penningsystemet betyder detta, de jure, att endast guldmynt är pengar. Eftersom endast guldmynt är pengar, de jure, betyder detta att en bank omöjligen kan låna ut pengar som den dessförinnan inte lånat in.

Däremot kan man göra följande. Om jag äger en obelånad fastighet och vill belåna denna kan jag bege mig till en bank. Jag skriver på ett skuldebrev som innebär att jag om fem år skall återbetala ett visst antal guldmynt med tillägg för ränta till banken. Banken ger mig sedan ett visst antal guldmynt, men eftersom jag finner det opraktiskt att springa omkring med guldmynt på fickan lånar jag omedelbart ut guldmynten till banken mot 0% ränta och skuldebrev utfärdas. (Dessa skuldebrev tänks förfalla till betalning i samma ögonblick som banken emitterar dem.) Banken ger mig skuldebrev som visserligen kan nekas som betalning, men i normalfallet accpeteras som om vore de guldmynt. Rent av kan det vara så att dessa föredras, eftersom de inte behöver vägas.

Om det är praxis att göra så kan man dessutom rationalisera processen och aldrig överräcka guldmynten jag först lånade av banken för att sedan återutlåna till banken. Vi kan rent av göra transaktionen i hypotetiska guldmynt. Eftersom dessutom de enda som efterfrågar fysiskt guld av en solvent bank är guldsmeder finns heller ingen anledning att mynta guld. Detta betyder att vid denna punkt skuldebrev helt kommit att substituera guldmynt. Trots detta kommer sedlarna att ha sedelkapitalet eller skuldbeloppet angivet i guld och detta är mycket fördelaktigt av det skälet att guldet sätter en mycket tydlig och absolut gräns för sedelinflationen.

Observera också att fråga är om en engångsinflation som för det goda med sig att guldet blir mycket billigare i termer av andra varor. Samtidigt är det givetvis sant att inflationer alltid för vissa problem med sig. Enligt min mening är det emellertid så att en fraktionell guldmyntfot har det goda med sig att inget guld krävs för att reglera betalningsbalanser i de fall ingen efterfrågan på fysiskt guld föreligger. I den meningen är en fraktionell guldmyntfot lika ekonomisk som ett rakt igenom fiduciärt system. Samtidigt är det sant att detta tillstånd uppnås genom en engångsinflation med vissa temporära störningar som följd. När väl priserna stigit genom denna engångsinflation kommer emellertid inflationstakten, som i och för sig kan vara negativ, att vara identisk med den som skulle råda i ett renodlat guldsystem.

Empiriskt kan man också iaktta att den fraktionella guldmyntfoten fungerade alldeles utmärkt framför allt under 1800-talets sista kvartssekel. Att och varför den inte fungerade bra under slutet av 20-talet och början av 30-talet är en annan historia och berodde på att centralbankerna drivit upp sedelinflationen bortom den gräns där den fraktionella guldmyntfoten kan fungera väl. Detta senare problem avser jag dock inte nu närmre utveckla.