fredag, juli 06, 2007

 

Räntedifferensens betydelse

Enligt en teori styrs olika valutors växelkurser huvudsakligen av den så kallade räntedifferensen. Är räntorna högre i Ruritanien än i Rutenien, tros spekulanterna fly den rutenska valutan och köpa den ruritanska valutan.

Jag tror inte att så är fallet, eftersom enligt min mening teorin är orimlig och dessutom empiriska iakttagelser talar emot uppfattningen. Idag den 6 juli, strax efter att Bank of England den 5 juli höjt sina styrräntor, kostar ett brittiskt pund 13,54 kronor, men i söndags, då Bank of England fortfarande inte höjt sina räntor, kostade ett brittiskt pund faktiskt 13,74 kronor. Pundet har alltså försvagats märkbart under den gångna veckan, trots att Bank of England höjt styrräntorna. Pundet har, gentemot kronan, försvagats cirka 1,5% under några få dagar och det är helt orimligt att anta att detta skulle bero på att köpkraftspariteten mellan kronan och pundet förändrats så mycket under loppet av en vecka. Inte heller förmår den så kallade räntedifferensteorin förklara det inträffade. Enligt denna teori borde ju pundet ha stärkts under den gångna veckan.

Jag menar att det är mycket mera riktigt att säga att räntedifferenser huvudsakligen är valutaspekulanternas mer eller mindre träffsäkra prognoser över hur växelkurserna kommer att utvecklas. Tror man att euron kommer att stärkas mot kronan under de kommande tio åren, kommer räntan på tioåriga löptider i euro att vara lägre än motsvarande ränta i kronor. Däremot finns det ingenting som säger att valutaspekulanternas prognoser kommer att besannas och olika valutors räntestrukturer har förmodligen ännu mindre förmåga att ge några upplysningar om hur den framtida inflationen kommer att utfalla. Om räntan i kronor vore högre än räntan i euro och detta tolkas som en prognos om fallande kronkurs måste nämligen frågan huruvida kronan i utgångsläget är övervärderad eller undervärderad besvaras. Är kronan mycket högt värderad i enlighet med teorin om köpkraftsparitet, betyder detta att kronan i utgångsläget har en högre risknivå och denna högre risknivå kommer att yttra sig som högre räntor.

Den så kallade räntedifferensteorin är förmodligen endast tillämplig i en situation där ett visst land, med avseende på den egna valutan, försöker upprätthålla fast växelkurs gentemot ett annat lands valuta. Om exempelvis Storbritannien skulle försöka upprätthålla fast växelkurs gentemot euron, skulle britterna helt enkelt tvingas betala så hög ränta som krävdes för att spekulanterna inte skulle växla sina pund mot euro. Försvagas i så fall förtroendet för pundet, måste räntorna upp. Detta passar dock in på förklaringsmodellen att räntedifferenser avspeglar risknivåer.

Om därför Riksbanken, på grund av ECB:s uteblivna höjning, låter bli att höja styrräntorna i september menar jag att Riksbanken gör sig skyldig till ett allvarligt misstag. Riksbanken bör huvudsakligen inrikta sig på att identifiera huruvida den inhemska svenska penningekonomin befinner sig i en deflationär eller inflationär trend. Jag har observerat att flera av McDonald's franchisetagare nyligen höjt priset på en Big Mac från 33,- kronor till 35,- kronor. Enligt min uppfattning pekar detta mot att Sverige befinner sig i en inflationär trend och nu måste Riksbanken bryta denna trend.

Enligt min föreslagna penningpolitiska modell skall styrräntorna höjas 75 punkter per sammanträde så länge en Big Mac kostar mer än den gjorde för ett år sedan. Med tanke på att flera franchisetagare sänkte priset på en Big Mac under hösten 2006, framstår det som oerhört sannolikt att en Big Mac kommer att kosta mer än den gjorde för ett år sedan under hela hösten detta år. Med tanke på att ytterligare tre penningpolitiska möten skall avhållas innan årets slut skulle min modell medföra att reporäntan skulle ha höjts till 5,75% innan årets slut. Med tanke på att ECB:s reporänta nu är 4,00% framstår det därför som högst sannolikt att min föreslagna modell skulle komma att medföra att Sverige innan årets slut skulle komma att få en högre styrränta än euroland.

Enligt min mening finns dock inga skäl att misstänka att högre svenska styrräntor än de som råder i €uroland kommer att medföra en skadlig eller svårförutsägbar appreciering av kronan. Det är nämligen fel att tro att valutaspekulanterna helt mekaniskt flyttar sitt kapital in i den valuta som för tillfället avkastar de högsta nominella räntorna. Hela modellen förutsätter ju att framtida växelkursrörelser är antingen kända eller åtminstone lätta att prognosticera. Detta är ett orealistiskt antagande.

Det kan till och med vara så att kraftigt höjda styrräntor kan utlösa farhågor om att den svenska inflationen, på grund av styrräntehöjningarna, kan komma att bli så låg att Riksbanken kan bli tvungen att börja bedriva en mera aktivt inflationär politik med den påföljden att spekulanterna börjar sälja kronor och kronan faller. Därför menar jag att Riksbanken utan vidare kan och bör höja styrräntorna kraftigt under kommande höst. Slår man till "för" hårt kommer nämligen spekulanterna att börja befara att en mera expansiv politik kan komma att bli påkallad, vilket i sin tur av sig självt medför att penningpolitiken blir mera expansiv genom en lägre real kronkurs.

Jag har roat mig med att göra en sammanställning av vad Riksbanken beslutat vid sina penningpolitiska möten och jämföra detta med vad som hade blivit resultatet om man följt Big Mac-modellen. Under 2006 höll Riksbanksdirektionen åtta penningpoltiska möten. Vid sju av dessa höjdes styräntan med 25 punkter och vid ett av dem lämnades styrräntan oförändrad. Med min föreslagna modell hade styräntan bort höjas med 75 punkter vid varje enskilt av årets tre första penningpolitiska möten, höjas med 25 punkter vid varje enskilt av de två därpå följande möten, för att sedan sänkas med 50 punkter vid varje enskilt av årets två sista penningpolitiska möten. Slutsumman hade blivit en höjning med 1,75%-enheter. I själva verket höjde Riksbanken med 1,50%-enheter.

Under innevarande år hade Riksbanken bort sänka styrrräntorna med 50 punkter vid varje enskilt av årets två första penningpolitiska möten. Vid de två senaste penningpolitiska mötena hade styrräntorna bort höjas med 25 punkter. Slutsumman hade blivit en sänkning med 0,50%-enheter hitintills i år. I själva verket har Riksbanken höjt styrräntorna med 0,50%-enheter. Räknar man samman utfallet för 2006 och 2007 hade min modell medfört att styrräntorna hade höjts med 1,25%-enheter efter 2005 års slut. I själva verket har styrräntorna höjts med 2,00%-enheter sedan 2005 års slut. Den avgörande skillnaden består i att min modell tar ut svängarna kraftigare och snabbare.

Vad jag föreslår är alltså att minsta tendens till inflation möts av en hel massiv "hökattack" vid ett tidigt stadium, medan minsta tendens till begynnande deflation möts av en lika massiv "duvattack". Om detta kan uppfattas som ryckigt menar jag att denna invändningär svag av det skälet att realekonomin kan liknas vid en supertanker. Ger kapten full gas, kommer supertankern en supertanker inte i sken lika litet som den tvärstannar därför att kapten slår över til full back. Därför är det heller inte säkert att min föreslagna modell skulle ha medfört högre inflation, trots att ett strikt praktiserande av densamma sedan 2006 års början medfört att styrräntorna nu varit lägre än de faktiskt är. Under våren 2006 hade nämligen en mycket kraftig penningpolitisk åtstramning genomförts.

Däremot tror jag att man trimma ned inflationen avsevärt utan så mycket som temporära realekonomiska förluster givet att man slår till på ett tidigt stadium och gör det kraftfullt. ABS-bromsar fungerar så att de i omväxlande millisekundlånga intervaller slår till med full kraft för att i andra lika korta ögonblick lämna bilen helt utan bromsar. Människan upplever detta som om bilen bromsas ned lika kontrollerat mjukt som hypereffektivt.

Observera att texten ovan utgår från en och samme franchisetagares prisförändringar under de senaste åren.

Comments: Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?