flavianopolis

Enligt dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet menar Maud Olofsson att fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder kan komma att behöva begränsas. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16589782.asp

Jag är mycket stark motståndare till varje typ av lagstiftning som inskränker fackföreningarnas rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Jag menar att en konsekvent laissez-faireliberal syn på frågan måste vara att fackföreningar skall ha rätt att försätta företag i blockad, att vidta sympatiåtgärder och/eller vidta vilka fredliga stridsåtgärder som helst. De enda acceptabla inskränkningarna av denna rätt bör vara de som följer av skyldigheten att avstå från våld samt skyldigheter som kan följa av avtal.

Ingen bör nämligen i juridisk mening vara skyldig att utföra en viss typ av arbete, med mindre än att samma människa genom avtal förbundit sig att utföra detta arbete. Alltså kan man inte tvinga någon att arbeta. Däremot kan man bli tvungen att arbeta, eftersom man annars inte kan försörja sig.

På samma sätt bör fridsamma karteller ha rätt att genom olika typer av samordnade åtgärder försöka framtvinga en viss typ av anställningsvillkor på en arbetsplats och detta alldeles oavsett vad de vid företaget anställda tycker om saken. En fackförening har ett intresse av att bekämpa företag som inte tecknar avtal med fackföreningen av det skälet att detta företag kan vinna konkurrensfördelar i jämförelse med andra företag, som sedan i sin tur kan få ett intresse av att säga upp kollektivavtalet. Självfallet har fackföreningar ingen rätt att använda sig av våld, men en fackförening bör ha rätten att vidta alla typer av fredliga åtgärder mot ett företag som enligt fackföreningens uppfattning hotar något av de intressen fackföreningen företräder.

Påståendet att man kan påtvingas kollektivavtal genom att ta anställning på ett visst företag, som tecknat kollektivavtal, är också ohållbart. Det är ju i juridisk mening frivilligt att ta anställning på ett visst företag och om företaget tecknat kollektivavtal som avser företagets anställda snarare än dem som är anställda av företaget och tillhör fackföreningen är saken klar. Den anställde har genom att acceptera anställningen också accepterat kollektivavtalet.

Om Maud Olofsson vill försvaga fackföreningarna, men samtidigt vara strikt liberal, menar jag att hon istället borde se till att arbetsgivarnas rätt att vidta stridsåtgärder återigen bleve lika oreglerad som fackföreningarnas motsvarande rätt redan är. Att däremot begränsa fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder är fel väg att gå. En annan angelägen fråga är att se till att dra in alla statliga subventioner till a-kassorna. Vore a-kassorna uteslutande finansierade genom medlemsavgifter skulle detta betyda att det vore meningslöst att begära alltför höga löner, eftersom detta skulle skapa arbetslöshet och tvinga fram högre avgifter till samma fackförenings a-kassa. Nettot för dem som finge behålla sina arbeten vore alltså detsamma eller sämre. Samtidigt tror jag att fackföreningar tenderar att förhandla fram aningen "för höga" löner, men detta är faktiskt bra såtillvida att detta skapar en viss arbetslöshet, som gör att företag med stora expansionsmöjligheter inte hindras av brist på arbetskraft.

Om man bara korrigerade vissa detaljer i den arbetsrättsliga lagstiftningen och såge till att a-kassorna vore självfinansierade, skulle faktiskt det svenska systemet med starka fackföreningar och kollektivavtal vara ett alldeles utmärkt system. Företagen skulle inte kunna konkurrera ut varandra genom att ge sina anställda sämre villkor, utan endast genom at erbjuda sina kunder bättre varor och tjänster till rimligare priser. Hela samhället spar enormt mycket tid och möda genom att låta förhandlingsspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare skötas av ett fåtal professionella istället för genom ett ständigt prutande och schackrande. Genom att teckna fleråriga avtal skapas också ett större mått av förutsägbarhet, som gör att företagen bättre kan planera sin verksamhet.

Kollektivavtal och starka fackföreningar är helt enkelt laissez-fairesamhällets sätt att genom avtal skapa bättre villkor för såväl arbetstagare som arbetsgivare. Ibland är nämligen den "rena marknadslösningen" mindre effektiv än den som kan uppnås genom att skapa avtal som sätter vissa marknadsmekanismer ur spel. Kollektivavtal är rätt förstådda ett exempel på sådana avtal.